becqon

för en tid sedan kom Johannes Jäger att samtala med Christian Stokbro, bland annat redaktör för en filosofiportal.

den som hyser om än bara ett blygsamt intresse för vad som sker kan läsa Stokbros text
här.

förhoppningsvis kommer det inom en inte allt för avlägsen framtid att publiceras ett "samtal" på denna site mellan Jäger och Stokbro.

Interview with "The Beliver" magazine, July 2004

Slavoj Zizek, video från konferansen Marxism 2009, 2-6 Juli, London

Tillbaka till ett tema. För den som sällan eller aldrig funderar särskilt kvalificerat på vad som står på spel i vardagens reproduktion, för den som inte givits möjlighet kanske, som inte har särskilt bra vänner, som kanske fått för sig att allt är som det ska, eftersom det (nästan) är som det brukar och det fungerar bra på jobbet och.....
Denna site kan inte beskyllas för att andas någon form av optimism men inte heller någon form av konventionell pessimism.

Att hoppas på är en tragisk ödesgemenskap under ett gemensamt ok. Ett ok buret utan hopp om världen eller livet självt. En närmast nihilistisk stämning som så skänker frid från fåfängan. Men ett ok bärs i kamratskapen, med kamrater som funnit meningen och glädjen i att kämpa för en förlorad sak.

John Pilger låter med följande film förstå något - naturligtvis inte övertygande på något sätt för den som inte har öron att höra med eller ögon att se med. Ty inget är uppenbart - inget tvivel orimligt för att upprätthålla världen. Det är inte en naken värld, den är inte konspiratorisk.
Att uppfatta är hur det matriella villkorens rötter skjuter upp ur mylla oren, bloddränkt av ett intresse som aldrig kan ljuga.

Konsuler som fört befäl i Rom fick vid hemkomsten efter seger i strid, om senaten så tillät, fira triumf genom staden. Bakom vagn med ett dragande fyrspann kunde triumfatorn fira sitt ögonblick: Roms ära som den egna äran.

En detalj: på vagnen stod en slav, vars ena uppgift var att hålla en lagerkrans över triumfatorns huvud som ett tecken och den andra, att viska i densammes öra: kom ihåg att du ska dö.
Herre och slav förenade i ärans ögonblick.

 

The New rulers of The World - John Pilger

Johan Norberg

Johan Nordberg intervjuas i DN den 4 sept. Avser här att artikulera något rörande denna kapitalismens filosofiska koryfé. Norbergs närvaro i den svenska debatten är lågintensivt levande, då och då dyker han upp, ständigt villig att tycka och tänka i harmoni med de intressen som betalar hans mat. Tillika har han kommit att profilera sig internationellt, bland annat är han Senior Fellow vid Cato institutet (1). Hans böcker blir översatta till många språk och förmodligen lästa av något fler. 

Johan Norberg, först tilltalad av anarkismen, för att sedan uppfatta liberalismen som den ideologi som tar frihet på allvar. Johan Norberg söker leda detta i bevis på det speciella sätt som den kan göra som är populär och välbetald och talar vår tids lingua franca. Det är något evokativt med denne Norberg. Hans vältalighet och öppna blick är avväpnande, och han propagerar för det han tycks brinna för som vore det ett uppenbart faktum. Detta är retoriskt mycket effektivt. Naturligtvis. En pikant detalj är att han av Friedrich-August-von-Hayek-Stiftung 2003 fick dela en sorts guldmedalj tillsammans med bland annat Margaret Thatcher. Det måtte varit en höjdpunkt! På nämnda stiftelses hemsida står motiveringen att finna till varför just Johan Norberg och Margaret Thatcher fick detta pris.

"....awarded to personalities who have distinguished themselves through exemplary and extraordinary achievements in the establishment, strengthening or promotion of a liberal economic and social order in Germany, in Europe or in other parts of the world."

Norberg verkar sympatisk, men som aposteln Paulus påpekar i 1 Kor 15:33 :

"Låt inte bedra er. "Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd."

I.

Vad hävdar då Norberg, vad håller han för sant, vad "tror" Norberg på? Att besvara dessa frågor är enkelt. Norberg är något av en bekännande tänkare, det råder inget tvivel om var han står. Det är naturligtvis bedrägligt. Bedrägligt så till vida att - som antyddes tidigare - Norberg låter läsaren erfara att han påtalar uppenbara saker. Det är inte komplicerat att läsa Norberg. Det är inte Althusser eller Žižek, men varför skulle han skriva som dessa? Norbergs ärende är att artikulera just det som är uppenbart, eller: artikulera det som synes uppenbart.
Norberg har inga svårigheter med att etablera sitt "teoretiska objekt", för han har inget.

För vad han än i övrigt har för intelligenta synpunkter på finanskriser och ja, vad du vill, så lyder Norbergs trosbekännelse:

"Att tro på kapitalismen är inte att tro på tillväxt, ekonomi eller effektivitet. Det är bara resultat – om än eftersträvansvärda. Att tro på kapitalismen är i grunden att tro på människan."

Som synes gör sig Norberg förstådd men uttrycker intet. Men låt detta citat ljuda och läs vad Norberg säger i ovannämnda DN-intervju:

"När man håller på så mycket med ekonomi och politik, så ställer man sig till sist frågan: vad är poängen? Varför ska vi eftersträva ett samhälle med tillväxt, vad är vitsen?"

Den med grundläggande kunskaper om Norbergs syn på den kapitalistiska tillväxtens välsignelser, dvs. de sociala relationer som kännetecknar världen - och med det förra citatet ljudande - känner sig kanske förvirrad när denne far och livskamrat ställer sig en fråga av detta slag.(2) Är det möjligt att det som Sokrates misstänkte - vissa saker kan man säga men inte tänka?


Om det är så att det myckna och inkomstbringande arbetet som tankesmed i frågor av ovannämnda natur förhindrat Norberg föreställa sig vikten av själva grundmotivet i sin egen gärning - ja, vad måtte denna man inte ha frågat sig?

Kan Johan Norberg mena att frågan upplåter något angeläget när "Att tro på kapitalismen är i grunden att tro på människan"? Uppenbarligen.

Vad innebär denna tro på "människan" Norberg stoltserar med? Norberg gör sig förstådd genom att säga:

"Jag tror på människans kraft att åstadkomma storverk och den kombinerade kraft som uppstår i möten och utbyten. När jag argumenterar för mer frihet och en öppnare värld är det inte för att jag tror att ett system råkar vara effektivare än ett annat, utan för att jag ser att det ger en miljö som frigör människors skaparkraft som inget annat. Att det sporrar den dynamik som har lett till mänskliga, ekonomiska, vetenskapliga och tekniska framsteg, och som kommer att fortsätta göra det." (Citaten från Till världskapitalismens försvar om ej annat anges)

In Summa har läsaren nu läst vad denne behöver för att ha ett kvalificerat omdöme om Norbergs tänkande.

1. Inte den Cato som sägs ha avslutat sina tal i den romerska senaten med "för övrigt anser jag att kartago bör förstöras", utan den Cato som dog som en slagen man, begick självmord av det slag romarna kallade Pudor, den Cato som nämnda institut benämner "Cato the Younger (95–46 B.C.), the implacable foe of Julius Caesar and a champion of liberty and republican principles." Den med med något mer än grundläggande kunskaper om den romerska republiken vet att intet utöver sina egna intressen låg senaten varmt om hjärtat. Julius Caesar kom att bli Catos öde tillika den romerska republikens.

2. "av detta slag" är en medveten relativisering av det grundläggande som frågan i sin allmängiltiga bedräglighet exponerar: frågan kan helt enkelt inte vara sann.

– När man håller på så mycket med ekonomi och politik, så ställer man sig till sist frågan: vad är poängen? Varför ska vi eftersträva ett samhälle med tillväxt, vad är vitsen?

Hör och häpna! Den med grundläggande kunskaper om Norrbergs syn på den kapitalistiska tillväxtens välsignelser vrider sig kanske i stolen när denne far och livskamrat ställer sig en fråga av detta slag.
Kan det vara sant? Läs igen: 

– När man håller på så mycket med ekonomi och politik, så ställer man sig till sist frågan: vad är poängen? Varför ska vi eftersträva ett samhälle med tillväxt, vad är vitsen?

Är det möjligt att det är som Sokrates misstänkte, att vissa saker kan man säga men inte tänka? Om det det är så att det myckna och inkomstbringande arbetet som tankesmed i frågor av ovannämnda natur förhindrat Norberj föreställa sig vikten av själva grundmotivet i sin gärning - ja, vad måtte denna man inte ha frågat sig!?

Måtte hans liv välsignas av fler tankespår, ty en ledtråd ges: tidigare var han lycklig när han arbetate, numera är han lycklig när han är tillsammans med sin son. Detta är i sig glädjande, men också oroande, emedan det kastar en lång och obehaglig skugga rakt in i denna gigggants tänkande.

Att hoppas på Kapitalets undergång är att hoppas på vår egen undergång, inte vår affirmation.

Kapitalets avskaffande är upphävandet av båda leden i relationen kapital-proletariat. Som arbetare är människor Kapitalistiska varelser. För att kasta kapitalet över ända måste arbetaren dö, döda relationen som konstituerar.

Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: "Gå i frid, håll er varma och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Nu kanske någon frågar: "Har du tro?" - Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro." Jakob 2: 14-18

Kapitalismen kan inte omstörtas av den lönearbetande klassen; revolutionen är inte det demokratiska förvaltandet av samhällets resurser - är revolutionen att rikta "vapnen" mot det alla blivit?  Att lägga ner lönearbetet, sluta med karriär, ta avstånd från välfärdspolitik, semester för att "ladda batterierna" och utveckla förhoppningar som inte kapitalet kan tillfredställa, utveckla relationer till varandra och oss själva som skulle kunna beskrivas som "den utsida som inte finns". Att äntligen få sluta med att identifiera sig med det som ska upphävas: utsugningen av arbetskraften. Är det möjligheten?
Kort sagt, att fly vårt liv som inordnade arbetare, underordnade Kapitalets reproduktiva cykel.

"Kommunismen är inte ett ideal som skall förverkligas. Den existerar redan, inte som ett samhälle men som en strävan, en uppgift att förbereda sig för. Kommunismen är rörelsen som försöker avskaffa de levnadsförhållanden som bestäms av lönearbetet och den kommer att avskaffa dem genom revolution. Diskussionen om kommunismen är inte akademisk. Det är inte en debatt om vad som ska komma att göras i morgon. Det är en integrerad del av en hel serie omedelbara och avlägsna uppgifter, där diskussion blott är en aspekt, ett försök att uppnå teoretisk förståelse. Omvänt kan uppgifterna genomföras enklare och effektivare om man kan besvara frågan: vart är vi på väg?"

Gilles Dauvé, Kapitalism och kommunism i Vägrandets dynamik

addendum: TC är för närvarande i denna text för att citeras.

"Cynism har alltid en koppling till svaga muskler och överflödigt fett, medan heroism och en mäktig nihilism är kopplade till vältränade muskler. Detta beror på att heroism när allt kommer omkring är kroppens grundprincip och härrör ur kontrasten mellan kroppens styrka och dödens destruktion"  Yukio Mishima

Saken: "att bli tagen i anspråk för att medverka till att konstituera" den verklighet som inte är skild från det som står på spel i praxis; en verklighet som söker den som inte frågat, svarar den som inte bett.
    En praxis som konstituerar oket värt att axla, för endast den är fri som i ödet kan uppfatta den järnskugga i vilken man finner friden efter striden.

    Den praktiker som överger den metafysiska ambition Fischer benämner som "den sanna verkligheten" är tacksam, dennes ok har blivit tyngre men lättare att bära, ett ok som är det "sanna förhållandet mellan arbetare och produktionsledare", det som "framgår allena ur deltagandet i konflikten och för de deltagande."

    En informerad marxism kan inte  låta sig nöja med kampsånger, fantasier om folkmakt och ekonomisk demokrati, idéer om den oundvikliga revolutionen och kapitalismens kris och kollaps - en informerad marxism är kommuniserar innebörden av Marx ord.

"Den gamla materialismens ståndpunkt är det borgerliga samhället, den nyas ståndpunkt är det mänskliga samhället eller den samhälleliga mänskligheten." Marx

marxism

becqon har inte direkt kommenterat dagspolitiska företeelser. Ej heller andra siters ståndpunkter.
Kanhända är det en fråga om stil, eller rentav följden av en förvissning om att becqon är en site för avsikter som inte lånar sig till dagsdebattens format.
Kanhända är det tid att tala i en folkligare ton. Ty den som här sökt artiklar med intressanta idéhistoriska utläggningar har blivit besviken emedan avsikter kommit att vara trogna ett språk som är direkt frånstötande - det har inte varit trevliga texter som ger inspiration i den mening man kan föreställa sig Oskorei och Mohamed Omar ger sina trogna läsare.
Det har likväl inte gått becqon förbi att texter produceras som är besläktade med avsikter som becqon nu och då artikulerar.
Att den numera omtalade oskorei kommenterar Camatte och refererar till becqon vittnar om att denna webblogg trots sin stil får besök. Oskorei är en site som är bekant för undertecknad sedan flera år och återvändandet till Oskoreis texter är alltid belönande.

---

"One can only speak of the victory of the proletarians to the extent that one simultaneously affirms that they will not realize it as proletarians, but in negating themselves."  Jacques Camatte

---

Att ta till orda är ej alla förunnat, måtte människor unnas glädje, ty hur veta vilka sorger som är förenade med ord, varje gest. Att hoppas på tiden och stunden, på den rätta tiden, att bida med blicken uppriktigt vänd åt öster - en nåd.

Det idiosynkratiska teoretiska arbete som för flera år sedan inleddes på denna plats har förblivit fragementariskt; det är arbete som återstår, arbete som låter vänta på sig: hur frestande är det inte att ta till orda, ursäkta, förklara, ge anledningar, som vore läsaren där, som vore den ende där, som vore det möjligt att uthärda den fiktiva publik som så hemsöker.

---

Stilla. Att kapitalets själva konstitution ej släpper någon fram till den plats som så ter sig begärlig, tänk, ja tänk, det revolutionära subjektet, tänk att få vara den blick som är klar, se och äntligen förena sig med upphävandets absoluta praxis.
Stilla. Camatte närmar sig det angelägna, nästan försynt:

"All the conditions would seem to be ripe; there should be revolution. Why then is there such restraint? What is to stop people from transforming all these crises and disasters, which are themselves the result of the latest mutation of capital, into a catastrophe for capital itself?"

Camatte. Du har så analyserat, läst, begrundat, levt och för sammanhanget viktigare: du har förlorat en tro. Ja, måtte ingen missunna någon dennes glädje. Hur kan det komma sig, vadan kapitalet med stort K, vadan dess mening, vadan "oss"?

Hur närma sig följande utkast till svar? Camatte talar:

"The explanation for this is to be found in the domestication of humanity, which comes about when capital constitutes itself as a human community. The process starts out with the fragmentation and destruction of human beings, who are then restructured in the image of capital; people are turned into capitalist beings, and the final outcome is that capital is anthropomorphised. The domestication of humanity is closely bound up with another phenomenon which has intensified even further the passivity of human beings: capital has in effect "escaped". Economic processes are out of control and those who are in a position to influence them now realize that in the face of this they are powerless: they have been completely outmanoeuvered. At the global level, capital's escape is evident in the monetary crisis; overpopulation, pollution and the exhaustion of natural resources."

Outhärdligt. Titeln på Alf Hornborgs magnum opus säger det kort: The Power Of The Machine.

Det behövs inte någon ideologisk statsapparat för att förklara något. Apparaten är osynlig, den är död, leve "the domestication of humanity", ty den förutan vore apparaten ej möjlig. The Power Of The Machine är mörkrets hjärta, det pulserar, utan det varken liv eller död.

Camatte, du måtte likt Paulus, när han satt i den bländades mörker i Damaskus, haft anledning att begrunda ditt öde - att förlora tron. Men för dig finns det inte någon som väntar, det står ej någon Herre som möter med sin uppriktigt vänliga blick. Det finns inget nytt evangelium att predika i världen, endast negationen av det en gång vissa: "....the category of people who feel that they have to "do something": they are now having to realize that their understanding of the situation is totally inadequate, and their efforts to conceal this fact only makes their powerlessness more obvious."

Den som leva i skuggan av förhoppningar, möta sitt öde med ryggen vänd mot egen rörelses död.
Camatte, hur tala efter dig? Hur tala när studier av Théorie communiste fördjupar skuggans mörka kast,  ty Camatte tycks "bakom" proletärbegreppet se Människan - det spöket bevarar något av en riktning - en förfelad.

Théorie communiste frågar med rätta och talar:

"hur kan proletariatet, genom att agera strikt som en klass i det kapitalistiska produktionssättet, i motsättningen med kapitalet inom detta produktionssätt avskaffa alla klasser och därmed sig självt; det vill säga: hur kan proletariatet producera kommunism?"

Vi är på klassisk mark. Inget tvivel om det. Théorie communiste  fortsätter:


"Ett svar på den frågan som hänvisar till någon slags mänsklighet bakom proletären, eller till mänsklig verksamhet bakom arbetet, fångar inte bara sig självt i ett filosofiskt moras, utan återvänder ständigt till antagandet att proletariatet i klasskampen endast kan gå bortom sig självt i så måtto som det redan uttrycker något som överskrider och affirmerar sig självt."

Ja. Avslutning:
 
"Den svettiga arbetaren har ersatts av Människan, men problemet har inte ändrats, vilket förblir frågan om Aufhebung."

Théorie communiste och Camatte. Deras texter skärper och förlamar, de tycks uppfatta det angelägna i de konventionella marxisternas drömarbete - det återstår intet.

---

För den som vill läsa en text av Camatte på svenska har Batkogruppen utfört gott arbete genom att översätta Jacques Camattes och Giani Cullos text  "Om organisering", vilken återfinns i Dissident #3.
Texten som citeras på engelska är Against Domestication.

För den som vill läsa text av Théorie communiste på svenska så har riff-raff utfört gott arbete genom att översätta texter av Théorie communiste, i riff-raff #8 finns flera, börja här.

En politikofilosofisk saklighet kan både glädja och göra skillnad när det teoretiska arbetet vrider fascismbegreppet ur vissa händer och säger: Den filosofiske Fascisten är revolutionär i marxistisk mening, men "tror" ej på arbetaren, ej heller på havererad reformism.

Den filosofiske Fascisten är konservativ, men ej nostalgisk, utan  i Moeller van den Bruck's mening: att vara "konservativ är att frambringa förhållanden som det är lönt att bevara".

Demokratin som vi känner den är för fascisten ett förakt för det gemensamma/sociala/staten, ett avsägande av suveränitet som tillkommer de levande."


* Citattecknen avser citat 1:4 av Hugo Fischer i Exkurs / inter pares.

"Det artskilda existerar inte: sådan är den rationella tron, det mänskliga förnuftets obotliga åskådning. Identitet = verklighet, som om, när det kommer till kritan, allting absolut och nödvändigt vore ett och detsamma. Men det artskilda låter sig inte elimineras. Det fortlever, framhärdar. Det svårgnagda ben som förnuftet knäcker tänderna på. Med sin poetiska tro, inte mindre human än den rationella, trodde Abel Maritin, på det artskilda, på "varats essentiella mångsidighet" eller med andra ord, på den obotliga artskillnad som envar är behäftad med" .  Antonio Machado (1875-1939)

Machado förnekar (negerar) förnuftets apoteos, hur tänka det?

Den som är bekant med västerländsk filosofi känner igen temat - hur förnuftet, en grå eminens, befäster sig självt, men till priset av erfarenhet som gör det möjligt att hävda den okände Abel Maritins tro. Vad händer i detta citat och hur tänka den stipulerade negationen?

Machado argumenterar inte, han tycks inte ta förnuftet på allvar. Eller är det så att Machado tar förnuftet på ett sådant allvar att det han hävdar i sin negation av förnuftet endast kan göra ett: förstärka föreställningen om ett förnuft som ej kan "eliminera" sin egen negation utan att införliva den på en högre begreppslig nivå, dvs i syntesen. Är det ett hegelianskt dialektiskt schema denne djärve Machado söker detronisera?

Machado har ett ärende, han argumenterar inte, han verkar bara göra det. Machado påminner om Jünger i det avseendet, det är en seendets retorik som konstituerar det sedda, en retorisk poetik.

Hegels schema, hägrande syntes, syntes som, ja, denna vidunderliga list förnuftet äger, det kan som bekant "härbärgera" negationen, ty den förmågan förutan vore det inte förnuftet som omtalas. Ingen slipper undan, inte heller det artskilda, ty det artskilda, givet Machados egen föreställning om förnuft, är ett moment i den nödvändighet han tycks föreställa sig "förnuftet knäcker tänderna på".

Säger det igen: Machado argumenterar inte, det verkar bara så, han stipulerar: "det artskilda låter sig inte elimineras. Det fortlever, framhärdar."

Han argumenterar inte, det är en kamp i förnuftets skugga men ej med Förnuftet, ty Förnuftet är en Midas, allt det berör införlivas som ett moment i sitt "eget".

Det är en strid, men ej med blanka vapen, ty det finns ingen som kan svara, det finns ingen där, det finns ingen.

Lyssna, Machado talar om förnuftets obotliga åskådning, som vore det en sjukdom att bekräfta den rationella tron.

Lyssna, Machado talar, han säger "som om". Två ord som utför mycket arbete, som om;

för det faller ju på sin egen orimlighet att allting vore ett och detsamma. Men så kan det ju ej vara, verkar Machado mena, för det artskilda låter sig inte elimineras, punkt.

Det är rörande hur en föreställd övermakt är så maktlös inför den som talar (misstänker Machado sig själv någonsin för att ej kunna tänka det han talar?).

Machado har ett ärende, han argumenterar inte, ty argumentera med förnuftet, med logos? Förnuftet verkar närmast vara en förvillelse, ett missförstånd, något obotligt stört, något sjukt, för som Machado avslutar, vi är alla, envar, behäftade med en obotliga artskillnad.

Det obotliga återkommer, men denna gång som en annan sorts nödvändighet, självklar och fullständigt given. Omärkligt, synes det, står ord mot ord, logos mot logos, ordning mot ordning. Inget undslipper den grå eminens som har många vänner: våldet och nödvändigheten har inga vänner, men eviga intressen.

Lyssna, "det artskilda låter sig inte elimineras. Det fortlever, framhärdar." så säger denne Machado. Som det verkar talas det här om en seger vunnen av förnuftet, men det är en phyrrusseger, fienden framhärdar och låter sig ej elimineras, den kan inte elimineras, hur vore det möjligt givet den obotliga artskillnaden?

Varför tala om detta, varför tala överhuvudtaget, varför tala om det artskilda, som krävde det artskilda ett försvar, en upprättelse inför en föreställd domstol, en sista plädering av en dömd, den som tror, den som befunnits skyldig till det som är sant? ( Jmfr. Hegels tanke om att religionen måste komma inför förnuftets domstol för att rättfärdiga sig.)

Behöver sanningen försvarare, behöver den uttolkare, behövs (begärs?) sanning som detroniserat ett impotent förnuft och hävdat sin autonomi? Kort sagt: behövs metafysikens välsignelse -  om än bara i mytens form -  för att tänka och tala?

Men vad är det som sägs, och vad är det som förtigs i det som sägs och hur gives det att tänka över skillnaden mellan att förtiga något och att försäga sig?

Den för undertecknad okände Abel Maritin får axla tron. Liksom i förbigående talar Machado om 'poetisk tro', en tro som är minst lika human som den rationella - ja, tron!

Den rationella tron är human liksom den poetiska tron, så talar Machado.

Det är möjligen förvirrande att söka bestämma rationalitet och poetik som humana, parallella spår som leder till inkommensurabla platser ska det visa sig.

Hur låter sig denna problematik tänkas stringent? Hur argumentera skillnaden mellan den poetiska tron på "på det artskilda, på 'varats essentiella mångsidighet'" och den rationella tron, som sägs förvägra tänkande den humana poetiska trons dictum: "den obotliga artskillnad som envar är behäftad med"?

Återigen: vad är det som sägs, och vad är det som förtigs i det som sägs och hur gives det att tänka över skillnaden mellan att förtiga och försäga?

En formell jämlikhet tycks råda i denna problematik: rationell tro och poetisk tro är humana; så hävdas det, men - nog är det en ironisk gest, en hyperbol, en sorts retorisk ödmjukhet, kanhända ett bedrägeri.
Gesten försäger sig med avsikt, den vill intet ha med den rationella tron att göra, det verkar bara så;
det förtigs och upplåts i den allusiva frasen om det "svårgnagda ben som förnuftet knäcker tänderna på".

Emedan Machado säger att förnuftet knäcker sina tänder på det artskilda giver det den poetiska tron en säregen och kontrasterande kraft: den poetiska tron underkänner förnuftets makt, ja påvisar dess aggressivitets impotens (tänderna knäcks!) gentemot det artskildas kvalitativa potens.

Det artskilda tycks behöva myten om förnuftet för att segra.

Frågan: vadan ett impotent förnuft som ej kan "knäcka" det artskilda? Det förtigs, men själva citatet försäger sig: förnuftet i sig erkänns ej, utan antas som retorisk figur, ty den förmodade läsaren ska ges intrycket av att det är med blanka vapen striden utkämpas, en strid i vilken förnuftet knäcker sina tänder.

Men hur är detta möjligt om det inte vore för att den poetiska tron på förhand ej kan förlora, ej inordnas och inlemmas i en högre hegeliansk syntes, dvs i det Förnuft som inte knäcker sina tänder?

Den poetiska tron är misologisk (förnuftshatisk) men den är också pragmatisk och spelar ut föreställningen om ett allsmäktigt förnuft mot den framhärdande och fortlevande tron, "varats essentiella mångsidighet" som om de fanns och finns i samma värld; men nej, världen, alla, varat och det varande är behäftad med den obotliga artskillnaden. Så säger Machado. Det gives ej något Förnuft, det kan ej givas något, förnuftet som det framställs är en fantasm, en nödvändig "myt" för att tala och skriva, för att låta "varats essentiella mångsidighet" verka kämpa för sin uppenbart självklara existens.

Den poetiska tron är en poetik, ett görande, en praxis och det vi läser, det vi ser, det vi gör, är vad poetiken gör. Identitet och verklighet är endast heuristiska begrepp, de viktiga begreppen förtigs för att kunna "sägas", för att fungera.
Förnuftet har ingen åskådning, och finns det någon sjukdom? Nej, det gives fantasm, språk och myt, varken mer eller mindre. Det artskildas hämnd är en mångtydig gest. Den är performativ.

Retorikens imperium härskar, det gives ej något annat: vi talar och blir tilltalade, vi återvänder och läser igen:

"Det artskilda existerar inte: sådan är den rationella tron, det mänskliga förnuftets obotliga åskådning. Identitet = verklighet, som om, när det kommer till kritan, allting absolut och nödvändigt vore ett och detsamma. Men det artskilda låter sig inte elimineras. Det fortlever, framhärdar. Det svårgnagda ben som förnuftet knäcker tänderna på. Med sin poetiska tro, inte mindre human än den rationella, trodde Abel Maritin, på det artskilda, på "varats essentiella mångsidighet" eller med andra ord, på den obotliga artskillnad som envar är behäftad med"

Machado, vem lyssnar till dig, vem kan, vem har öga att läsa dina ord, öra att höra dina ord, som bortom graven ljuder?

"En cigarett är det fulländade exemplet på fulländad njutning. Den är utsökt och den lämnar

en otillfredställd.  Vad mer kan man begära?" Oscar Wilde

III. Performativ Stilisering av Tanke och Handling i Det Teoretiska Arbetet

I det antika Korint stod två tempel sida vid sida: Våldets och Nödvändighetens.

Följande fragement / citat är textprojektet TSFs avslutning.

1845, i "Teser om Feuerbach", skriver Karl Marx följande:

"Huvudfelet med all hittillsvarande materialism (Feuerbachs inräknad) är att föremålet, verkligheten, sinnevärlden, bara uppfattas som objekt eller som åskådning; däremot inte som sinnlig mänsklig verksamhet, inte som praxis; inte subjektivt."

Citerar detta i hopp om att Marx ord ska provocera klarhetsideal som mången är  förgiftad av. Låter Marcel - medlem av den sällsynt skarpa redaktion av tänkarpoeter riff-raff  tycks bestå av -  än en gång, i enkla, klargörande och välgörande ord artikulera blick som kanske tarvas för att "läsa" textprojektet becqon publicerat.  Några fragment från texten ( från riff-raff, #7, 2005):

"Praktisk reflexivitet, så som Marx formulerade den i sina teser om Feuerbach, innebär ett samspel mellan förståelse och förändring. [...]  Filosofin måste förverkligas, den måste bli praktisk. Detta praktiserande av filosofin är inte en politisk praktik utifrån en politisk teori, utan snarare är det en poetik utifrån en poetisk teori. För betraktar vi etymologin hos ordet poetik och hos ordet teoria, finner vi att grekiskans teoria betecknar översikt, dvs. att man från en upphöjd plats betraktar och iakttar omvärlden, medan poetik härstammar från det grekiska ordet poiesis, som innebär förmågan att göra, och betecknar således en lära om görande. Den praktiska reflexiviteten resulterar därför i en teoretisk poetik, en process som är kritisk samtidigt som den är konstituerande."

Givet detta ter sig nu tes 9 som lättfattlig:

"Det högsta som den åskådande materialismen, d.v.s. den materialism som inte fattar sinnligheten som praktisk verksamhet, når fram till, är åskådningen av de enskilda individerna och det borgerliga samhället."

Gives det att återvända till Heidegggers ord i brev till Löwith? Nu med skärpa Marx och Marcel skänker återläsningen:

"Jag gör inte någon distinktion mellan det vetenskapliga, teoretiska livet och ens eget liv. [...] I denna förbindelse är för mig filosoferandets motiv och mål aldrig att fylla på lagret av objektiva sanningar, filosofins objektivitet [..] ligger inom meningen med mitt existerande."

Att närma sig detta textprojekts fiktiva slut, låter sig slutsats formuleras? Har slutsatser sökts, en avgörande ståndpunkt, motsägelsers upplösning och en allomfattande hållning?

Den som mödat sig om att läsa, följa detta projekt, följt arbetet, kommit hit, vet att ej så är fallet.

"Tankarna är inte fria, de är sanningens slavar", skriver Antoni Gaudi någonstans.
Låt vara att det klingar idealistiskt, men givet att han ej menar "tankar" i idealistisk mening utan snarare i den mening som Marx' materialism låter förstå och tillika Freuds, och framför allt Lacans psykoanalys - ja, vad låter sig uppfattas, tänkas givet detta?

"Tankarna är inte fria, de är sanningens slavar" - givet tanken, inflätad i språk, förknippad, intimt, ej skild från, givet i den faktiska materialiteten manifest, kropp, mun, blick, fingrar: sanningen kan ej förskingra, den gör fri.

Hur drömma en dröm i taget? Hur artikulera att  vissa av oss blivit och är olyckliga marxister? 

Att tänka, att skriva, att följa raden med blicken. Låter sig följande sägas? Det finns ej någon "bakom", det står ej att finna ett djupt motiv, det är ej ett misslyckande att ta till orda och bristens mening står på spel för den subjektivitet som kommit att överge sig själv som utgångspunkt; subjektivitet har här omtalats, påtalats, artikulerats, sökts bevaras i den rörelse som är själva dess konstituering, en rörelse hävdas det -  meningsskeendet som sådant, dess enigmatiska materialitet.
Fronten, manifest i kropps åtbörder och gester, inskriven i en obestämbar men bestämmande ordning, språk, tecken och symbol, fjärran och allra närmast; tilltalad och kastad (geworfen) - värld gives vid fronten; längs en linje som frestar den frågvise: geishans sminkade ansikte, ansikte, bevarande en linje av ursprunglig hud  längs det vita; en mask kan tyckas, men nej: geishan döljer -  liksom subjektets konfigurerade och mönsterlika konstituering -  att det ej finns något att dölja.

Om vi inte har tillgång till någon "person", något "kön" eller någon "sexualitet" utanför den matris för makt och diskursiva relationer som tydliggör och reglerar dessa begrepp för oss, vad är det då som möjliggör inversion, subversion eller förskjutning inom ramen för en konstruerad identitet? Vilka möjligheter föreligger tack vare att kön och genus, [ identitet, subjektivitet, det sociala, filsofi...etc] är konstruerade?" Judith Butler

Det tycks  vara möjligt att säga om det teoripoteiska arbete som här påbörjats:

Performing text, theory and subjectivity is a pervert art. It doesn't give you what you desire - it tells you how to desire.

Bekräftande av en 'grund' som lever endast genom att negera dess fundamentala karaktär;

av en 'ordning' som endast existerar som en delvis begränsning av oordning, av en

'mening' som är konstruerad endast som överskott och paradox framför meningslöshetens ansikte [...]". Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, Hegemony and Socialist Strategy.Towards a Radical Democratic Politics, (Svenskt citat från Forum för teoretiska interventioner, 2007:1, s.50, not 19.)

Distinktion och förbindelse skulle dryftas, mellan teoria och poeisis. Det skulle kunna blivit ett idéhistoriskt projekt, men här är det fråga om subjektiv produktivitet tillika idiosynkratiskt införlivande begreppsarbete.

Måhända "är" det som Bollas säger. Men, med tanke på vad som tidigare på denna site artikulerats(Se bla. Ethos & Frontens Mening, exkurs / interpares # II) , kan förtjänsten med Bollas tanke ej så självklart ses ( Jmf. teoria ) . Citatet giver emellertid meningskeendet en riktning: det följande bör till en början begrundas något:

Subjekt

Subjektets plats

Skärningspunkt

Genitiv

"Subjektets plats är i själva verket skärningspunkten".
Den plats som subjektet be"sitter" tillhör någon annan, platsen "är i själva verket skärningspunkten".
Men nej, det tycks lura en ej oskyldig förskjutning här.  
"Är i själva verket" , kan låta förstå att "i egentligen är subjektets plats en skärningspunkt", dvs. Som vore Subjektets plats, själva platsen, en hemlig "ikon", vars mening undflyr, men som Bollas benämner vid namn: en skärningspunkt. ( Måtte läsaren axla vikten av "den flyende referensens" betydelse.)

Tänk en stol där subjektet sitter, stolen är, subjektet ovetande, ikonen som låter krafter ta form i och på subjektet. Påminner om HP Lovecraft's "Det sällsamma gamla huset i dimman", en plats som ger urkraftiga gudar, bilder och drömsyner anledning att hemsöka en verklighet glömsk beträffande sin mening. Platsen är symbolen som gör frågan om subjektets plats möjlig och därmed tanken om just denna plats verkliga mening: skärningspunkt för krafter!?

"Subjektets plats är i själva verket skärningspunkten", så säger Bollas. Han är djupare än man kan ana. Den plats som är subjektets - "Subjektets plats "( tänk genitivets mening) "är i själva verket skärningspunkten."
Teoretiker bollar med begrepp, de är ej ting. Mening är ej ting. Plats är ej ting. Så ej heller skärningspunkt.
Så ej subjekt. Låter det sig sägas, Den plats som är subjektet?
Inget genitiv i världen kan förhäva sig. Om det är genitiv det rör sig om.

Citatet är outgrundligt men hur lätt som helst att förstå: subjektet  liksom platsen, liksom skärningspunkt  liksom krafter  liksom existens har av en okänd gud givits i det oändliga producerandet av text och tal, språks verkliga tillblivelse och konstituering (symbolisk ordning).

Lärjungarna blev av Jesus lovad en, här en annan paraklet för varje tänkare på temat subjekt:

"The ego is first and foremost a bodily ego; it is not merely a surface entity, but is itself the projection of a surface." Freud

Givet tidigare texter på denna site och Epilog #1 och #2 och det ovan anförda, låter det sig sägas att subjekts- och frontbegreppet fördjupats:

fronten står mitt i kroppsexistensens upplåtna artikulation, i motstånd och mening: kroppens subjektivering är tillika subjektets projektiva konstituering, den symboliska ordningen manifest.

Saknar hur tanken en tid kändes klar, ja, som vore tanken någons, alldeles egen. Fryser med hur orden tränger sig fram längs möjligheter som står upp i halsen, som kränger sig fram, längs raden åt höger, utan en enda historia att berätta. Varken skeptisk eller förvissad.
Återigen, hur tröttsamt är det inte, att känna igen figurerna träda fram i det som skrivs, hur trycks inte ledan ner i varje tangent, i varje jävla ögonblick - och i allt lever inbillningen om sägande, och en sorts svartsynt fåfänga hoppas på skrivande, på skrivande upplåtande, att en riktning ska uppenbaras, motivet reproduceras, att det evigt återkommande gives skäl att triumfera på föreställningen om något nytt.
Kravet på det bildade samtalet är ett, att tala ett annat.

      Kontext & Förväntan

≠

Följande mail är ett svar på en fråga. Johannes Jäger har tagit sig tid att svara på den, något Becqon aldrig skulle göra.
                                                                      ---

"From: "xxxxx andersson" <xxxxxxxxxxxx@hotmail.com>
To: [email protected]
Subject: nyfiken
Date: Wed, 01 Nov 2006 19:24:27 +0100

På vilket sätt är "begär" ett intresse hos dig?

xxxxx - inte utan viss nyfikenhet tar jag till orda. Har haft ditt mail uppslaget under 20 min nu, återvänt till det, gång på gång.
Funderar över huruvida jag ska tala i första person singular, säga "jag" eller inte.
Ta till orda om begäret som becqon aldrig skulle göra - becqon talar aldrig i första person.
Men detta sammanhang är ju något mer privat och onekligen känns det frestande att svara på din fråga som om jag förstod den i all sin bedrägliga enkelhet.
Återvänt till becqons sida för att se hur det står i presentationen.
Kan inte vara för noga för att svara på din fråga, ingen detalj är för liten för att inte kunna vara av avgörande.
"Mina intressen" står det som överskrift varefter det står uppradat i fallande ordning: "text", "böcker" och: "begär".
( bryder mitt sinne med vem du är, eftersom du ställer becqon frågaan, som om det skulle ha betydelse för mig & hur jag skulle svara. Din fråga, producerar tankar, oväntade och självklara om vartannat.)
Men låt mig, ja, låt mig, trots min pratighet, säga något om hur jag uppfattar frågan.

I frågan står något eftersökt att finna, och det är en frestelse att försöka lura ut vad det är just du frågar efter, ja, du är naturligtvis bekant med detta, men låt mig fortsätta; upprepar frågan: "På vilket sätt är "begär" ett intresse hos dig?"

Ponera att du nöjt dig med: "På vilket sätt är "begär" ett intresse?"  Det skulle  givit intrycket av en sorts allmän undran beträffande becqon (kanhända), det orimliga eller rimliga i att ha "begär" som intresse eller det underliga att ha "begär" som intresse, eller rentav, en undran, mycket impertinent sådan, lite nyfiket: "på vilket sätt kan "begär" vara ett intresse överhuvudtaget, menar becqon sex?"
Du förstår vad jag säger, I'm sure.

Men nu lyder inte frågan så, utan: På vilket sätt är "begär" ett intresse hos dig?

För det första, det finns något i syntaxen som "stör" becqon. Det har gått så långt att jag slagit upp standardverket på temat: Svenskt språkbruk, ordbok över konstruktioner och fraser.

xxxxx, du måste förlåta mig, men om det är en tröst så är denna text något av ett enda långt svar på vad "begär" kan vara för sorts intresse "hos becqon".

Språk, ort där begär upplåter gestalt.

Jag intresserar mig för hur begär i becqons eget liv tar och givits gestalt. Tror jag menar hur studier i viss filosofi och psykoanalys kommit att möjliggöra ett seende för hur begärets skepnader i det egna och andras liv låter sig narrativiseras. Funnit att själva begreppet är fruktbart att tänka. Där andra ord kanske skulle användas så låter begärsbegreppet becqon tänka på ett bättre sätt kring fantasi/verklighet, förnuft/oförnuft, omedvetet/medvetet.
Begärets metamorfoser ter sig önskvärda att - om inte annat in abstracto -  vara trogna i språk, även om att vara sitt begär troget in concreto vore många gånger ett misstag.

Hoppas jag svarat, om inte på frågan, så i alla fall (mot-)svarande.
Finner det onekligen spännande att ställa en motfråga av typen: "vad får dig att fråga om becqons begär, vad säger det om ditt?", men jag ska avhålla mig. Undrar vad becqon skulle gjort?"