becqon

II. Tanke & Handling i Teoretiska Arbete

Distinktion och förbindelse skulle dryftas, mellan teoria och poeisis. Det skulle kunna blivit ett idéhistoriskt projekt, men här är det fråga om subjektiv produktivitet tillika idiosynkratiskt införlivande begreppsarbete.

"Subjektets plats är i själva verket skärningspunkten  för krafter som, tagna tillsammans, utgör inget mindre än ett fortlöpande ifrågasättande av ens egen existens." Cristopher Bollas 

Måhända "är" det som Bollas säger. Men, med tanke på vad som tidigare på denna site artikulerats(Se bla. Ethos & Frontens Mening, exkurs / interpares # II) , kan förtjänsten med Bollas tanke ej så självklart ses ( Jmf. teoria ) . Citatet giver emellertid meningskeendet en riktning: det följande bör till en början begrundas något:

Subjekt

Subjektets plats

Skärningspunkt

Genitiv

"Subjektets plats är i själva verket skärningspunkten".
Den plats som subjektet be"sitter" tillhör någon annan, platsen "är i själva verket skärningspunkten".
Men nej, det tycks lura en ej oskyldig förskjutning här.  
"Är i själva verket" , kan låta förstå att "i egentligen är subjektets plats en skärningspunkt", dvs. Som vore Subjektets plats, själva platsen, en hemlig "ikon", vars mening undflyr, men som Bollas benämner vid namn: en skärningspunkt. ( Måtte läsaren axla vikten av "den flyende referensens" betydelse.)

Tänk en stol där subjektet sitter, stolen är, subjektet ovetande, ikonen som låter krafter ta form i och på subjektet. Påminner om HP Lovecraft's "Det sällsamma gamla huset i dimman", en plats som ger urkraftiga gudar, bilder och drömsyner anledning att hemsöka en verklighet glömsk beträffande sin mening. Platsen är symbolen som gör frågan om subjektets plats möjlig och därmed tanken om just denna plats verkliga mening: skärningspunkt för krafter!?

"Subjektets plats är i själva verket skärningspunkten", så säger Bollas. Han är djupare än man kan ana. Den plats som är subjektets - "Subjektets plats "( tänk genitivets mening) "är i själva verket skärningspunkten."
Teoretiker bollar med begrepp, de är ej ting. Mening är ej ting. Plats är ej ting. Så ej heller skärningspunkt.
Så ej subjekt. Låter det sig sägas, Den plats som är subjektet?
Inget genitiv i världen kan förhäva sig. Om det är genitiv det rör sig om.

Det "hela" rör sig om att via negativa i en nästan absurdistisk mening söka skapa (poeisis) platsen för subjektets verkliga mening, vilken enligt Bollas är "skärningspunkten  för krafter som, tagna tillsammans, utgör inget mindre än ett fortlöpande ifrågasättande av ens egen existens".

Citatet är outgrundligt men hur lätt som helst att förstå: subjektet  liksom platsen, liksom skärningspunkt  liksom krafter  liksom existens har av en okänd gud givits i det oändliga producerandet av text och tal, språks verkliga tillblivelse och konstituering (symbolisk ordning).

Lärjungarna blev av Jesus lovad en, här en annan paraklet för varje tänkare på temat subjekt:

"The ego is first and foremost a bodily ego; it is not merely a surface entity, but is itself the projection of a surface." Freud

Givet tidigare texter på denna site och Epilog #1 och #2 och det ovan anförda, låter det sig sägas att subjekts- och frontbegreppet fördjupats:

fronten står mitt i kroppsexistensens upplåtna artikulation, i motstånd och mening: kroppens subjektivering är tillika subjektets projektiva konstituering, den symboliska ordningen manifest.