becqon

Hur, i det teoretiska arbetet, hysa förhoppning om att textproducerandets motstånd ska upplåta nämnda teoretiska arbetes mening?

I korthet är det den fråga projektet Tänkande, Subjektivitet & Fascism kommit att söka formulera och besvara. (Exkurs / inter pares och Ethos & Frontens Mening, exkurs / interpares # II inkluderas i projektet.)

Avser att i en kommande sista del av projektet tydliggöra några avsnitt som kan te sig onödigt dunkla. Att förklara dessa avsnitt är det ej fråga om, utan becqon hyser ett förtroende för den symboliska ordningens (språk/begrepp) egen öppenhet för nya bestämningar i textproducerandet.*

De som funnit sin väg till denna plats och bemödat sig om att läsa i en takt som text förtjänar, har förhoppningsvis kunnat uppfatta genuina "avsikter". (Tänkande, Subjektivitet & Fascism är oläsbar för en rastlöst flackande blick).

becqons avsikt är och har varit att,
1) skriva i textens rikting och vara den trogen, dess egen matrialitet samt artikulera en kritik av text/läsning (Tänkande).
2) i det teoretiska arbetet vara otrogen mot den kapitalistiska totaliseringen av det egna genom "Frontbegreppet" (Subjektivitet).
3) arbeta med ett obskyrt begrepp som spekulativ riktningsgivare (Fascism) .

* "...totaliteten av det som är är aldrig så totalt och fullständigt bestämd att den skulle kunna utesluta (omöjliggöra) att nya bestämningar uppstår." Castoriades

Måtte ingen begå kategorimisstaget att identifiera tänkande med ett något som kommer "före" texten, som vore tankarna i huvudet och texten en misslyckad representation av dessa tankar.

Det är inte precisionen i det teoretiska arbetet som garanterar textens mening, snarare den "svävande uppmärksamhet" som bör känneteckna psykoanalytikerns lyssnande.

Text upplåter i samma utsträckning som den bär vittnesbörd om en avgörande brist, brist som i bästa fall är produktiv. Saknas omdömets blick för spänningen mellan upplåtande och brist återstår bara för läsaren att ge upp. Han/Hon är ej utvald, i vart fall ej ännu.

Omdöme kräver arbete - det är en begåvning förvärvad under lidande missförstånd och tafatt irrande efter begripliga slutsatser.

Begreppet immanens verkar i Tänkande, Subjektivitet & Fascism beteckna hur det teoretiska arbetets avsikter ligger "förborgade" i språk som kommit att ärvas och förvärvas; omärkligt har det blivit vårt eget, i texten, i missförståndet och i de obegripliga meningarna. Ty om det är som Lacan hävdar, att "det" omedvetna är strukturerat som språk, hur då förvänta att klarhet är oss given, när den klarheten vore ett förräderi mot hur vi kommit att bli de som talar och skriver som vi gör?

Här står subjektets öde, det egna ödet, den egna bristens konturer, den egna frontens mening. Detta gives i språk oss förlänat redan före vår födelse. Det omedvetna är kraftfullt.

Gaston Bachelard skriver på ett ställe, "How can one not dream while writing?".

Kanhända är Tänkande, Subjektivitet & Fascism ett drömmande som likt drömmens hänsynslösa spel med tid, logik och "vad som passar sig" kan lämna en brydd, rentav förvirrad.

I det teoretiska arbetet uppfatta tydningens tvingande uppgift - i retrospekt och i förgripande rörelse skriva och drömma utan hopp, det är subjektets öde och enda framtid.

Den som vill fördjupa sig, se gärna den korta texten om Fascismens vänliga ansikte, svar till Johannes D. Scotus som från ett lite annat perspektiv upplåter becqons motiv och Ödets förbedjare och det senmodernas mimetiska makt samt Heidegger & Kärlekens Tvång.