becqon

ty hur närma sig problematik av erotisk karaktär? kanske den låter sig artikuleras, men hur undvika frestelsen hängiven pubertalvuxen direkthet som smärtar, lindrar.

det egnas brist som gives är motstånd: gåva skänks, tvingar till begreppsligt arbete som bör reduceras för att kunna tolkas.

reduceras på gravitationsstarka moment. personliga pronomen. binär tendens manifest i jag, du, vi.

skriva, tänka, avsikter; inflätade förhoppningar av världslig social karaktär: hur mena att subjektivitet låter sig exponeras, transparantgöras med tydliga beteckningar?

den faktiska möjlighet omdöme och språk tvingar och fostrar skänks inte, nej, tränger in och informerar motstånd: kärleks obscena frånsida; omöjlighets möjlighet. Jacques-Alain Miller förmår formulera frånsidan:

"People in love are in fact condemned to go on learning the other’s language indefinitely, groping around, seeking out the keys – keys that are always revocable. Love is a labyrinth of misunderstandings whose way out doesn’t exist."

att älska. i bristen vara-med-varandra; för intersubjektivitets mysterium kan inte syfta gemensam grundenhet. att stå in i kravet på kärleken, att älska; men om kärlek är svaret, vad är då själva frågan?

Jacques-Alain Miller, lika uppfordrande och självklart hävdar, med anledning av kärlekens plats i överföringsmatrisen:


"It’s a contrived love, but made of the same stuff as true love. It sheds light on its mechanism: love is addressed to the one you think knows your true truth. But love allows you to think this truth will be likeable, agreeable, when in fact it’s rather hard to bear."




argumenterar inte.

text idiosynkratiska reflexivitet tror i en avgörande performativ mening ödesgemenskap - vars väsen är intersubjektivitets opakt gäckande förskjutande.
i den är det omöjligt att reducera subjektivitet till faktiska känslor, avstånd, onärhet, kärlekslöshet, obegripligt beteende.......so on and so forth.

hur är det möjligt att tala detta, att undvika tala det konventionellt angelägna med avseende på empiriska data? - in summa:

om frågan är den uppenbara, den tvingande att besvara - om det vore så, om verklighet gavs som hanterandet av uppenbara fakta och så lite psykologi-ideologi på det. ja, vadan?

inget är uteslutet, men givet möjlighet - givet möjlighet att tal-text inte är abstrust i största allmänhet utan för intersubjektivitet symptomalt lugubert kännetecken?!

de svar som är möjliga låter sig apostroferas som svar på flera icke ännu ställda frågor.....ty det allvar som står på spel rör inte ett ännu oupptäckt gränsavsnitt i intersubjektivitetets konstituering:

till begreppet för och hör hur effekterna i intersubjektivitets skeende är manifesta som obegriplig sanning.  


frestande det är att ponera implicit ordning som tarvar explicering, explicering som låter implicerandet framstå som möjligheten par exellence. Detta klarhetsparadigm är främmande för kärlek som det här artikuleras.

teoretiskt arbete är manifest effekt av undvikande concrete analysis of the concrete situation.

men varför vilja undvika det som så lovar, som så ger skäl för konventionella förhoppningar om klarhet och försoning?

den andre gäckar inte på något annat sätt än som faktisk omöjlighet;

om "Love is a labyrinth of misunderstandings whose way out doesn’t exist", som Jacques-Alain Miller hävdar, är frågan: hur är det möjligt? hur kommer detta missförstånd till stånd? Hur gives det som erfarenhet, som symptom?


"My love for you isn’t just my affair, it’s yours too. My love says something about you that maybe you yourself don’t know.’ This doesn’t guarantee in the least that the love of one will be responded to by the love of the other: when that happens it’s always of the order of a miracle, it’s not calculable in advance." Jacques-Alain Miller

 Jacques-Alain Miller

Hittar på. Allvarlig. Utan tyngdpunkt, likt den som självklart behärskar pianot, som kan noterna och vet att spela, men saknar känslan. Det rätta tempot: Lento. Förtroendet för den förmodade läsaren måste vara stort. Den enda trösten: läsarens överseende; en tröst som ej förunnas pianisten.

Den disciplin som fordras för att uppnå överskattade målsättningar är intet i jämförelse med den som krävs för att skriva, leva och dö obemärkt. Låta arbetet med texten vara arbetet, utan att bedöma med främmande röst.

Ögon sluts, händer rör sig långsamt. Hoppas kanske denna dag. Mun ler, avskyr bekännelse, men....är det en möjlighet som gives, att tala utan idé om "äkta", "vara på riktigt", skriva för att ha "något att säga"?

Författaren Thomas Mann säger någonstans att "författare blir bara den som har särskilt svårt att uttrycka sig".

Men det är just det: Att "ut - trycka sig". Nej, ut finns inget att trycka, det som finns är tangenter att trycka ner i ojämnt tempo.

Ser på orden. Att läsa lento, att läsa...utan att tro mening står att finna någon annanstans än i ögonens löpande rörelse: mening, mönster, urskiljs för den som har öra att höra med. Denna paradox: att i läsande höra. Stämningens anslag.

Den tyske filosofen Heidegger artikulerar och stipulerar ett stämningsbegrepp, ger stämning status som är allt annat än ett flyktigt tillstånd:

"Stämningen gör det uppenbart 'hur det står till med en'. Inom detta 'hur det står till med en', bringar stämdvaron varat in i sitt 'där'".

Och vidare:

"I stämdheten är tillvaron alltid redan stämmningsmässigt upplåten såsom det varande åt vilket tillvaron har överantvardats i sitt vara, nämligen såsom det vara den måste vara på existerandets vis." (Varat och tiden, s.176,177)

Existerandet, förbehållet de levande, tvingar tanken på den egna friheten att stå tillbaka till förmån för hur stämningen, likt ödet ingen frågar efter, står att känna i varje rörelse, gest och förgripande - hur lätt är det inte, förväg höra ett rim i en sång du aldrig hört?

Ingen talar som den vill, språket befaller, leder den villige och tvingar den ovillige.

Språks fascistiska vänlighet hemsöker och upplåter således existensen i stämningen,'hur det står till med en': våldsamt, med nödvändighet ömt och med geometrisk skärpa, men med bibehållen känslighet för hur den klara geometrin - likt det antika Alexandrias stadsplanering - skänker en sällsynt levande och skör följdriktighet åt den egna avsikten som först i retrospekt måhända kan skönjas.

Återvänder till Thomas Bernhard, författaren för den som åstundar friden som endast kanske ges den som givit upp ett fåfängt hopp:

"Om man inte ger sig iväg tillräckligt tidigt (...) är det plötsligt för sent och man kan inte längre ge sig iväg. Plötsligt står det klart, att man kan göra vad som helst men inte ges sig iväg. Detta problem att inte kunna ge sig iväg, inte kunna förändra något längre, sysselsätter en sedan hela livet".

Detta är kärlekens begärda tvång, dess våldsamma ödmjukhet: "att inte kunna förändra något längre" för det "sysselsätter en sedan hela livet" .

Kärlek välkomnad som innerligaste möjlighet. Där.

Seende orden. Läsande, lento, slutande blicken - stannande, andandes.