Död och barnets omöjlighet
Han kan bli vuxen, kanske blir han det, kanske inte.
Barnet går upp i sina ting, i det som är till hands i dess värld.
Liknar kanske honom som går upp i att skriva och tänka över barnet, vars väg till
vuxenhet inte är möjlig med mindre än att barnet måste dö.
Som fröet måste dö i sin jord för att bli det ämnade.
Död är på det sättet barnets innerligaste möjlighet.
Barnets död är på det sättet hans innerligaste möjlighet.
Memento Mori
Att överta det liv som förts vidare, från en kropp till denna kropp. Sitter, tänker, förnimmer det som den levande kroppen har att möta; tänker på farfar: hur kunde en förhoppning om det verkliga livet få ro i honom, hur skulle det kunna vara annant än den egna sorgens sanna källa?
Han överlevde och lever vidare i far; sitter nu här, med de bilder som flimmrar inför en stirrande blick.
I djupet av det som inte blev sagt, i djupet av allt som förebrås farfar, i allt det som skulle kunna ha varit kärlekens gåva - i det kom något annat att härska.
Om det var gud må han förlåta inte bara honom.
Tänker på fars syskon. Vad skulle kunna sägas om dem, vems sak är det? Den far som de snart kommer att ha haft, ristade in tecken som ingen av dem tycks varit förmögna att tyda, annat än i ett tal som vittnar om en outhärdlighet: att inte kunna låta den överlevandes mysterium vara.
Att lida i skuggan av den som givits livet av andra skäl än de som ett barn har rätt till. Den människa tiger som inte uthärdar livet utan gudens röst. Han är också blind för det som någon hoppats på att han skulle ha sett, men den som lever av ett ord som skapar och upprättar ett rum i kroppen av det slag det här talas om, han kan inte, vill inte, hoppas inte, på något annat än ynnesten.
Väntan är inte bara värt sitt pris, väntan är önskvärd, väntan är ett tecken på gudens fruktansvärda närvaro. Nog talat. Är sorgsen. Gråtit över honom, över det ingen kunde göra eller hoppas, det han inte var förmögen och det som hans barn kommit att sörja och minnas.
Farfar är inte kontaktbar. Far och hans syskon ska till honom.
Minns hur han skulle visa något. Han förde sina händer mot ögat. Han satt i sängen i det gamla rummet. Trodde han skulle plocka ut ögat, fascinerad, stod och väntade på att få se - han tog ut en kontaktlins. Något han behövde för att se fram till glasögonen. Vet inte. Minns hans lökdoft när han pussade på kinden, hans sträva kind och hans muns tryck. Minns hur han ville tala om religion. Hur han aldrig tröttnade på det. Det gjorde honom blind på ett mer ödesdigert vis.
Tänker på Sachsenhausen. Han var där. Han kom därifrån. Far lever. Sonen lever.
Må guden vara oss alla tre nådig.
Barnet är den vuxne mannens far
Begäret efter sammanhang som omsluter och döljer, uppenbarar och visar hur själva begärets logik drivs i sin syftning — tanken är så klar, och likväl, där stod han på cykelns pedaler, nerför backen, precis innan bron, den gamla stenbron över kanalen: han var utom sig av lycka — en annan, hoppandes på vad han sett till vänster, sådär 75 till 100 meter bort, en buss med sina kamrater.
Lyckan stod ej att finna i de kommande sekunderna på cykeln, utan just i backen, där, utom sig av glädje, han föregrep och förblev ändå i en sekunds underbar frid.
Om nåden givits honom var det då.
