becqon

fasces et communis

Sjestov, ett idiosynkratiskt porträtt i vardande

Lev Sjestov (1866-1938)

"Tron är ett för den spekulativa filosofin okänt och främmande sätta att tänka"

≠

 

Sjestov, en blixt, ett mullrande åskväder, hotfullt men renande; en våldsam kil som tvingar sig in i och skärper det kritiskt angelägna.

Sjestov, seende, befallande, förtvivlande, en röst som inte låter sig avvisas av någon med öra att höra med.

Att tala om Sjestov är att bekänna skulden till ett avgörande ögonblick, smakat i den egna kroppen.

Frestelsen är stor: att tala om Sjestov som en tänkare alla "borde läsa", men inte. Uppmuntrar ingen att läsa Sjestov, läsa hans kraftfulla krititk av den grekiska filosofin i första delen av Sola Fide, i vilken förnuftets apoteos ställs inför den som grekerna avskydde som mest både hos sig själva och andra: misologen. Eller att ta del av hur Luthers credo sola fide artikuleras med avgörande stringens i den andra delen.

Sjestov lär ha sagt att hans verk letar sig fram till de människor som behöver läsa dem.
Att här söka introducera Sjestov är således inte avsikten. Ty vissa erfarenheter är kanhända av nöden för att kunna uppfatta Sjestovs ambition, den avgörande riktningen.
Sjestov är lika exklusiv som kristendomen är det.
Många är kallade, men få är utvalda.

Fantastiskt.

Sjestov tyckte väl om Dostojevskij. Och det var väl Dostojevskij som sa: Om jorden skulle bli en bättre plats för att man dödar ett oskyldigt barn, så ska man inte göra det.

Jag vet inte vad jag vill säga med det. Men du kanske kan fortsätta den tankegången :)