Ödets förbedjare och det senmodernas mimetiska makt

Vad är det i det som sägs som så irriterar, så förlamar, så gör uppgiven?
Är det hur en vokabulär avslöjar och visar hur intresset ej kan ljuga, hur begärets fantasmatiska struktur griper om det "sunda förnuftet" som dess grå eminens, dess mörka makt?

Hur tala, hur kritisera, hur låta abstrakt konkretion i det teoretiska arbetet sublimeras i handlingskraftig tro på ödet att axla?

Hur, ja hur leva utan att "tvingas vända handlingar till drömmar och drömmar till handlingar" och bli en människa för vilken det inte "finns [...]ordning, ingen slutgiltighet, ingen tillfredsställelse i den här världen." (W. B Yeats).



Böcklin



Frånvaron av en ödets förbedjare erfars i tankens narraktig irrande; ödets förbedjare är en gud som räddar avsikten från det urartade begärets krav.

En kultur värd namnet förväxlar ej väntan på ödet att axlas med det otänkt egna tyckandet, med individuella yttringar i det offentliga, med den politiska, kapitala och kulturella autonomin.

Guden att vänta är hoppet om befrielse från den senmoderna världens mimetiska makt, dess osynlighet, dess begreppslighet och absoluta närvaro.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0