Re:orientering
(Följ din egen väg och låt folk prata sin skit!), Dante Alighieri (1265-1321)
För den som besökt becqon tidigare, är det ej svårt att uppfatta denna sidas nya utseende och en och annan förändring. Huruvida detta är en föraning om en ny- eller reorientering återstår att se.
Viss sorts text kommer emellertid ej mer att publiceras på denna plats.
Becqon avser att skriva mer koncentrerat, mer fokuserat, i avseende att låta ytterligheternas antagonism fördjupas, motsägelser skärpas, svara an på begärets begreppsliga arbete utan hopp om klarhet.
En avsikt är att fördjupa den ambition som preciseras i texten om fascism och texten om Speer.
Aristos, Allvar och Själens Fett
En fostrad blick för den egna benägenheten att unna sig slapphet låter förstå att det egna står inför det avgörande: att det egna inte ligger i det egnas makt!
Talar om innerlighet som ej låter sig bedras på något - inte ens bristen.
Talar enkelt, söker ej fördjupa någon idé, ej heller tala väl.
Det förmodade djup som står på spel är ingalunda önskvärt.
Fasces et communis är att tänka och skriva - göra fientligheten mot egen benägenhet och språk produktiv utan några som helst finalistiska förhoppningar.
Ödets förbedjare och det senmodernas mimetiska makt
Vad är det i det som sägs som så irriterar, så förlamar, så gör uppgiven?
Är det hur en vokabulär avslöjar och visar hur intresset ej kan ljuga, hur begärets fantasmatiska struktur griper om det "sunda förnuftet" som dess grå eminens, dess mörka makt?
Hur tala, hur kritisera, hur låta abstrakt konkretion i det teoretiska arbetet sublimeras i handlingskraftig tro på ödet att axla?
Hur, ja hur leva utan att "tvingas vända handlingar till drömmar och drömmar till handlingar" och bli en människa för vilken det inte "finns [...]ordning, ingen slutgiltighet, ingen tillfredsställelse i den här världen." (W. B Yeats).
Frånvaron av en ödets förbedjare erfars i tankens narraktig irrande; ödets förbedjare är en gud som räddar avsikten från det urartade begärets krav.
En kultur värd namnet förväxlar ej väntan på ödet att axlas med det otänkt egna tyckandet, med individuella yttringar i det offentliga, med den politiska, kapitala och kulturella autonomin.
Guden att vänta är hoppet om befrielse från den senmoderna världens mimetiska makt, dess osynlighet, dess begreppslighet och absoluta närvaro.
Vulgata II
Det vulgära lever i varje tanke, i varje gest, i varje sammansatt impuls, i varje begärsformerande, i varje jävla ögonblick, i varje andetag, i varje dröm, i varje ovärdig idé om befrielse från det egna, i varje benägenhet att fly, i varje förhoppning, i varje god avsikt, i varje handslag, i varje leende, i varje vänskap, i varje tanke om att inte vara vulgär, i varje upprepning, i varje retorisk figur, i varje paus, i varje film, i varje roman, i varje uppvaknande, i varje sällsamt ögonblick, i varje klar insikt, i varje baktanke, i varje förbannade steg taget för att komma "framåt", i varje ansträngning, i varje ambition att veta mer, i varje suck, i varje avslut, i varje början, i varje saknad, i varje längtan efter, i varje mening som skrivs, i varje dikt, på varje blogg, i varje rättrådigt handlande, i varje brist, i varje leda, i varje möte, i varje allvarligt samtal....ja, vägen är lång, väl framme är det försent.
Ps. Lyssna på eller läs Orhan Pamuks nobeltal, årets nobelpristagere, en vulgär i offentlighetens erkännande ljus.
Vulgata I
Tillbaka till talet om samtalet, talet om det gemensamma, det som havererar i varje möte: varje diskursivt objekt , må det vara historien, må det vara litteraturen, må det vara det kulturen....ja må det vara dessa diskursiva ting, vars mening tvingar sig på, brukbar och trist. Tänkande är ledans mor, grym och allerstädes närvarande. Tänkande leder den villige, tvingar den ovillige.
