becqon

Johan Norberg

Johan Nordberg intervjuas i DN den 4 sept. Avser här att artikulera något rörande denna kapitalismens filosofiska koryfé. Norbergs närvaro i den svenska debatten är lågintensivt levande, då och då dyker han upp, ständigt villig att tycka och tänka i harmoni med de intressen som betalar hans mat. Tillika har han kommit att profilera sig internationellt, bland annat är han Senior Fellow vid Cato institutet (1). Hans böcker blir översatta till många språk och förmodligen lästa av något fler. 

Johan Norberg, först tilltalad av anarkismen, för att sedan uppfatta liberalismen som den ideologi som tar frihet på allvar. Johan Norberg söker leda detta i bevis på det speciella sätt som den kan göra som är populär och välbetald och talar vår tids lingua franca. Det är något evokativt med denne Norberg. Hans vältalighet och öppna blick är avväpnande, och han propagerar för det han tycks brinna för som vore det ett uppenbart faktum. Detta är retoriskt mycket effektivt. Naturligtvis. En pikant detalj är att han av Friedrich-August-von-Hayek-Stiftung 2003 fick dela en sorts guldmedalj tillsammans med bland annat Margaret Thatcher. Det måtte varit en höjdpunkt! På nämnda stiftelses hemsida står motiveringen att finna till varför just Johan Norberg och Margaret Thatcher fick detta pris.

"....awarded to personalities who have distinguished themselves through exemplary and extraordinary achievements in the establishment, strengthening or promotion of a liberal economic and social order in Germany, in Europe or in other parts of the world."

Norberg verkar sympatisk, men som aposteln Paulus påpekar i 1 Kor 15:33 :

"Låt inte bedra er. "Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd."

I.

Vad hävdar då Norberg, vad håller han för sant, vad "tror" Norberg på? Att besvara dessa frågor är enkelt. Norberg är något av en bekännande tänkare, det råder inget tvivel om var han står. Det är naturligtvis bedrägligt. Bedrägligt så till vida att - som antyddes tidigare - Norberg låter läsaren erfara att han påtalar uppenbara saker. Det är inte komplicerat att läsa Norberg. Det är inte Althusser eller Žižek, men varför skulle han skriva som dessa? Norbergs ärende är att artikulera just det som är uppenbart, eller: artikulera det som synes uppenbart.
Norberg har inga svårigheter med att etablera sitt "teoretiska objekt", för han har inget.

För vad han än i övrigt har för intelligenta synpunkter på finanskriser och ja, vad du vill, så lyder Norbergs trosbekännelse:

"Att tro på kapitalismen är inte att tro på tillväxt, ekonomi eller effektivitet. Det är bara resultat – om än eftersträvansvärda. Att tro på kapitalismen är i grunden att tro på människan."

Som synes gör sig Norberg förstådd men uttrycker intet. Men låt detta citat ljuda och läs vad Norberg säger i ovannämnda DN-intervju:

"När man håller på så mycket med ekonomi och politik, så ställer man sig till sist frågan: vad är poängen? Varför ska vi eftersträva ett samhälle med tillväxt, vad är vitsen?"

Den med grundläggande kunskaper om Norbergs syn på den kapitalistiska tillväxtens välsignelser, dvs. de sociala relationer som kännetecknar världen - och med det förra citatet ljudande - känner sig kanske förvirrad när denne far och livskamrat ställer sig en fråga av detta slag.(2) Är det möjligt att det som Sokrates misstänkte - vissa saker kan man säga men inte tänka?


Om det är så att det myckna och inkomstbringande arbetet som tankesmed i frågor av ovannämnda natur förhindrat Norberg föreställa sig vikten av själva grundmotivet i sin egen gärning - ja, vad måtte denna man inte ha frågat sig?

Kan Johan Norberg mena att frågan upplåter något angeläget när "Att tro på kapitalismen är i grunden att tro på människan"? Uppenbarligen.

Vad innebär denna tro på "människan" Norberg stoltserar med? Norberg gör sig förstådd genom att säga:

"Jag tror på människans kraft att åstadkomma storverk och den kombinerade kraft som uppstår i möten och utbyten. När jag argumenterar för mer frihet och en öppnare värld är det inte för att jag tror att ett system råkar vara effektivare än ett annat, utan för att jag ser att det ger en miljö som frigör människors skaparkraft som inget annat. Att det sporrar den dynamik som har lett till mänskliga, ekonomiska, vetenskapliga och tekniska framsteg, och som kommer att fortsätta göra det." (Citaten från Till världskapitalismens försvar om ej annat anges)

In Summa har läsaren nu läst vad denne behöver för att ha ett kvalificerat omdöme om Norbergs tänkande.

1. Inte den Cato som sägs ha avslutat sina tal i den romerska senaten med "för övrigt anser jag att kartago bör förstöras", utan den Cato som dog som en slagen man, begick självmord av det slag romarna kallade Pudor, den Cato som nämnda institut benämner "Cato the Younger (95–46 B.C.), the implacable foe of Julius Caesar and a champion of liberty and republican principles." Den med med något mer än grundläggande kunskaper om den romerska republiken vet att intet utöver sina egna intressen låg senaten varmt om hjärtat. Julius Caesar kom att bli Catos öde tillika den romerska republikens.

2. "av detta slag" är en medveten relativisering av det grundläggande som frågan i sin allmängiltiga bedräglighet exponerar: frågan kan helt enkelt inte vara sann.