becqon

"Det artskilda existerar inte: sådan är den rationella tron, det mänskliga förnuftets obotliga åskådning. Identitet = verklighet, som om, när det kommer till kritan, allting absolut och nödvändigt vore ett och detsamma. Men det artskilda låter sig inte elimineras. Det fortlever, framhärdar. Det svårgnagda ben som förnuftet knäcker tänderna på. Med sin poetiska tro, inte mindre human än den rationella, trodde Abel Maritin, på det artskilda, på "varats essentiella mångsidighet" eller med andra ord, på den obotliga artskillnad som envar är behäftad med" .  Antonio Machado (1875-1939)

---

Följande text är ett tämligen anspråkslöst försök att artikulera tankekonfigurationer, som över tid, vid läsning av Machado, tvingats sig på.  Finns ingen trohet mot något annat än rörelsen, det står som det står. Frestelsen är alltid överhängande, den att harmoniera och ställa till rätta. Det låter sig upprepas, den flyende referensens betydelse är kraftfull.

---

  

  

Machado förnekar (negerar) förnuftets apoteos, hur tänka det?

Den som är bekant med västerländsk filosofi känner igen temat - hur förnuftet, en grå eminens, befäster sig självt, men till priset av erfarenhet som gör det möjligt att hävda den okände Abel Maritins tro. Vad händer i detta citat och hur tänka den stipulerade negationen?

Machado argumenterar inte, han tycks inte ta förnuftet på allvar. Eller är det så att Machado tar förnuftet på ett sådant allvar att det han hävdar i sin negation av förnuftet endast kan göra ett: förstärka föreställningen om ett förnuft som ej kan "eliminera" sin egen negation utan att införliva den på en högre begreppslig nivå, dvs i syntesen. Är det ett hegelianskt dialektiskt schema denne djärve Machado söker detronisera?

  

Machado har ett ärende, han argumenterar inte, han verkar bara göra det. Machado påminner om Jünger i det avseendet, det är en seendets retorik som konstituerar det sedda, en retorisk poetik.

Hegels schema, hägrande syntes, syntes som, ja, denna vidunderliga list förnuftet äger, det kan som bekant "härbärgera" negationen, ty den förmågan förutan vore det inte förnuftet som omtalas. Ingen slipper undan, inte heller det artskilda, ty det artskilda, givet Machados egen föreställning om förnuft, är ett moment i den nödvändighet han tycks föreställa sig "förnuftet knäcker tänderna på".

  

Säger det igen: Machado argumenterar inte, det verkar bara så, han stipulerar: "det artskilda låter sig inte elimineras. Det fortlever, framhärdar."

Han argumenterar inte, det är en kamp i förnuftets skugga men ej med Förnuftet, ty Förnuftet är en Midas, allt det berör införlivas som ett moment i sitt "eget".

Det är en strid, men ej med blanka vapen, ty det finns ingen som kan svara, det finns ingen där, det finns ingen.

  

Lyssna, Machado talar om förnuftets obotliga åskådning, som vore det en sjukdom att bekräfta den rationella tron.

Lyssna, Machado talar, han säger "som om". Två ord som utför mycket arbete, som om;

för det faller ju på sin egen orimlighet att allting vore ett och detsamma. Men så kan det ju ej vara, verkar Machado mena, för det artskilda låter sig inte elimineras, punkt.

  

Det är rörande hur en föreställd övermakt är så maktlös inför den som talar (misstänker Machado sig själv någonsin för att ej kunna tänka det han talar?).

  

Machado har ett ärende, han argumenterar inte, ty argumentera med förnuftet, med logos? Förnuftet verkar närmast vara en förvillelse, ett missförstånd, något obotligt stört, något sjukt, för som Machado avslutar, vi är alla, envar, behäftade med en obotliga artskillnad.

Det obotliga återkommer, men denna gång som en annan sorts nödvändighet, självklar och fullständigt given. Omärkligt, synes det, står ord mot ord, logos mot logos, ordning mot ordning. Inget undslipper den grå eminens som har många vänner: våldet och nödvändigheten har inga vänner, men eviga intressen.

  

Lyssna, "det artskilda låter sig inte elimineras. Det fortlever, framhärdar." så säger denne Machado. Som det verkar talas det här om en seger vunnen av förnuftet, men det är en phyrrusseger, fienden framhärdar och låter sig ej elimineras, den kan inte elimineras, hur vore det möjligt givet den obotliga artskillnaden?

  

Varför tala om detta, varför tala överhuvudtaget, varför tala om det artskilda, som krävde det artskilda ett försvar, en upprättelse inför en föreställd domstol, en sista plädering av en dömd, den som tror, den som befunnits skyldig till det som är sant? ( Jmfr. Hegels tanke om att religionen måste komma inför förnuftets domstol för att rättfärdiga sig.)

  

Behöver sanningen försvarare, behöver den uttolkare, behövs (begärs?) sanning som detroniserat ett impotent förnuft och hävdat sin autonomi? Kort sagt: behövs metafysikens välsignelse -  om än bara i mytens form -  för att tänka och tala?

  

Men vad är det som sägs, och vad är det som förtigs i det som sägs och hur gives det att tänka över skillnaden mellan att förtiga något och att försäga sig?

Ty vad är det Abel Maritin tror? "Med sin poetiska tro, inte mindre human än den rationella, trodde Abel Maritin...".

Den för undertecknad okände Abel Maritin får axla tron. Liksom i förbigående talar Machado om 'poetisk tro', en tro som är minst lika human som den rationella - ja, tron!

Den rationella tron är human liksom den poetiska tron, så talar Machado.

Det är möjligen förvirrande att söka bestämma rationalitet och poetik som humana, parallella spår som leder till inkommensurabla platser ska det visa sig.

  

Hur låter sig denna problematik tänkas stringent? Hur argumentera skillnaden mellan den poetiska tron på "på det artskilda, på 'varats essentiella mångsidighet'" och den rationella tron, som sägs förvägra tänkande den humana poetiska trons dictum: "den obotliga artskillnad som envar är behäftad med"?

Återigen: vad är det som sägs, och vad är det som förtigs i det som sägs och hur gives det att tänka över skillnaden mellan att förtiga och försäga?

  

En formell jämlikhet tycks råda i denna problematik: rationell tro och poetisk tro är humana; så hävdas det, men - nog är det en ironisk gest, en hyperbol, en sorts retorisk ödmjukhet, kanhända ett bedrägeri.
Gesten försäger sig med avsikt, den vill intet ha med den rationella tron att göra, det verkar bara så;
det förtigs och upplåts i den allusiva frasen om det "svårgnagda ben som förnuftet knäcker tänderna på".

Emedan Machado säger att förnuftet knäcker sina tänder på det artskilda giver det den poetiska tron en säregen och kontrasterande kraft: den poetiska tron underkänner förnuftets makt, ja påvisar dess aggressivitets impotens (tänderna knäcks!) gentemot det artskildas kvalitativa potens.

Det artskilda tycks behöva myten om förnuftet för att segra.

  

Frågan: vadan ett impotent förnuft som ej kan "knäcka" det artskilda? Det förtigs, men själva citatet försäger sig: förnuftet i sig erkänns ej, utan antas som retorisk figur, ty den förmodade läsaren ska ges intrycket av att det är med blanka vapen striden utkämpas, en strid i vilken förnuftet knäcker sina tänder.

  

Men hur är detta möjligt om det inte vore för att den poetiska tron på förhand ej kan förlora, ej inordnas och inlemmas i en högre hegeliansk syntes, dvs i det Förnuft som inte knäcker sina tänder?

Den poetiska tron är misologisk (förnuftshatisk) men den är också pragmatisk och spelar ut föreställningen om ett allsmäktigt förnuft mot den framhärdande och fortlevande tron, "varats essentiella mångsidighet" som om de fanns och finns i samma värld; men nej, världen, alla, varat och det varande är behäftad med den obotliga artskillnaden. Så säger Machado. Det gives ej något Förnuft, det kan ej givas något, förnuftet som det framställs är en fantasm, en nödvändig "myt" för att tala och skriva, för att låta "varats essentiella mångsidighet" verka kämpa för sin uppenbart självklara existens.

  

Den poetiska tron är en poetik, ett görande, en praxis och det vi läser, det vi ser, det vi gör, är vad poetiken gör. Identitet och verklighet är endast heuristiska begrepp, de viktiga begreppen förtigs för att kunna "sägas", för att fungera.
Förnuftet har ingen åskådning, och finns det någon sjukdom? Nej, det gives fantasm, språk och myt, varken mer eller mindre. Det artskildas hämnd är en mångtydig gest. Den är performativ.

  

Retorikens imperium härskar, det gives ej något annat: vi talar och blir tilltalade, vi återvänder och läser igen:

"Det artskilda existerar inte: sådan är den rationella tron, det mänskliga förnuftets obotliga åskådning. Identitet = verklighet, som om, när det kommer till kritan, allting absolut och nödvändigt vore ett och detsamma. Men det artskilda låter sig inte elimineras. Det fortlever, framhärdar. Det svårgnagda ben som förnuftet knäcker tänderna på. Med sin poetiska tro, inte mindre human än den rationella, trodde Abel Maritin, på det artskilda, på "varats essentiella mångsidighet" eller med andra ord, på den obotliga artskillnad som envar är behäftad med"

Machado, vem lyssnar till dig, vem kan, vem har öga att läsa dina ord, öra att höra dina ord, som bortom graven ljuder?

---

Epilog / Pendang

Lev Sjestov:

  "Tron är ett för den spekulativa filosofin okänt och främmande sätta att tänka".