Teoretiskt Drömtryck eller Mors Omni Vincit*
Livet är strängt.
Tänkandets väg är den egna materialitens död.
Filosofi som låter allt nivelleras och bli en "problematik" bedrar, ty livet är strängt, lyckan förgänglig.
Kärlek, bristens begär.
De av oss som ej längre hoppas, de av oss som ej längre tror, de av oss som i slagordet "allas rätt till arbete" kommit att höra mörkrets hjärta slå - varför teoretiskt arbete?
Är det drömmandet som hemsöker och befaller? Drömmens lag; språk och språk låter sig ej luras.
Marxismen har en utvecklad blick för för proletärens öde och kapitalets mening och verklighetens reproduktion. Fascismens begrepp implicerar dock vad marxismen ej till fullo kan ta på allvar;
Orden tvingar sig på: Livet är strängt.
Vi står att finna i det vi bedriver, tills död besegrar.
För de som kommit att tänka över det egna, kan ej låta sig bedras av praxis, av bedrivandets tendens att dölja att just 'jag' ska dö.
Livet är strängt. Död besegrar alla.
Död individuerar och för rakt in i det samhälleligas mörka hjärta.
Tänkande, Subjektivitet & Fascism, Exkurs / inter pares och Ethos & Frontens Mening, exkurs / interpares # II (TSF) blygsamma syftning är i huvudsak att skärpa blicken för hur 'död' pulserar i bedrivandets mest intima, hur tiden är en sträng lärare.
Att tänka är att dö, ty livet är dödsmärkt.
TSF syftning är att vara meningskeende troget, den drömda vissheten som upplåter dess dödsmärkta karaktär (vara-till-döden).
Marxismen mening har sina rötter i vara-till-döden; fascismen artikulerar dess ethos.
Det gives en gemensam förståelsenivå, de förenas i sitt hat mot den borgerligt/liberala hållning vars diskurs utestänger subjektet från sitt öde.
Ödet att axla står ej att finna i mardrömmen om det autonoma subjektet, vilket är en vanlig men sällsynt pejorativ artikulation av det mänskligas predikamentet.
Subjektets kontur uppfattas i TSF som aspektiv, att just vara meningskeende troget: verklighetens anspråk sätter fronten, vid fronten tas det egna i anspråk och det egnas värde och mening går ej att skilja från bedrivande/praxis. (jmf Fischercitat)
Vid fronten är vara-till-döden det yttersta anspråket som påtvingar vårt tal, vårt skrivande, vårt teoretiska arbete en tyngd förutan vilken tal, text och teori ej kan leva. Detta är subjektets aspektivitet, dess kontur. Frontens kontur.
Livet är strängt, det gives ej någon utväg.
Ej alla utvalda - som vid Thermopyle 480 f.Kr stod de 300 inför övermakten, övermakten som satte deras subjektiva öde. Ej alla förunnas den nåden.
Gives det något annat än just det, gives det något annat att tänka än just detta, att vid gränsen för det egna få ge upp den "fria viljan" till förmån för verklighetens anspråksfulla tryck?
Det tryck som skänker subjektet mening 'jaget' aldrig förmår eller kan omfatta.
Det gives ej något annat än gåvan vid fronten, där gives subjektet oket som gör allt tyngre, men lättare att bära.
* Lat. döden besegrar oss alla.
