becqon

I. Teoretiskt Arbete

Denna site har undertiteln Fasces et Communis. Latinska sentenser är legio liksom vaga konnotationer.
Att produktivt närma sig vad som står på spel i levandes värld har varit och är avsikten -
Subjektiv produktivitet.
Fascismbegreppet som regulativ riktiningsgivare må vara misslyckat; men vad som är lyckat eller ej låter sig inte avgöras.

Fragment, abstrakta satser utan märkbar början eller slut har samsats med en djup omhuldad sympati för lakonisk disciplin och begreppstukt.
Med Deleuze menas att "the aim is not to rediscover the eternal or the universal, but to find the conditions under which something new is produced (creativeness)."

Om man så vill är arbetet på denna site försök till "självteori". *
(Mer om detta i " II. Tanke & Handling i Teoretiskt Arbete").
Njutning är ej främmande, ej heller ledan vid orden, begreppen.
Uppgiften är bland annat att "undvika" konfrontation med konventionell filosofisk läsning och provocera ett vulgärt begär efter klarhet samt "undvika" den metafysik som i ändligheten uppfattar ett ursprungligt misstag.

Becqon, Fasces et Communis vill det ändliga.

"Klarhet" är sedan länge ett havererat begrepp, det är endast med sentimental fantasi följande ord av Husserl kan läsas:

"Endast ett behov uppslukar mig: Jag måste vinna klarhet, annars kan jag inte leva; jag står inte ut med livet om jag inte kan tro att jag ska uppnå det".

Denna mans filosofiska motiv kompletterar hans neurotiska begär adekvat:

"Jag vill mot mysticism och irrationalism upprätta ett slags superrationalism som transcenderar den gamla rationalismen såsom bristfällig och ändå rättfärdigar dess innersta syften."

Finns ingen sympati för denna ambition. Ingen alls.

Becqon, Fasces et Communis är - med Heidegger ense - ej intresserad "av en primär och isolerad definition av filosofi - utan snarare bara av det slags definition som är förknippad med den existentiella tolkningen av fakticiteten." (fakticitet kan förstås som den egna existensens brutalt tvingande och givande mening.)

Heidegger fortsätter, i brev till Löwith:

"Jag gör inte någon distinktion mellan det vetenskapliga, teoretiska livet och ens eget liv. [...] I denna förbindelse är för mig filosoferandets motiv och mål aldrig att fylla på lagret av objektiva sanningar, filosofins objektivitet [..] ligger inom meningen med mitt existerande."

Det är i denna kontext Heideggers ord om att matematikens stränghet inte kan mäta sig med filosofins allvar ges sin pregnanta och verkliga mening.

*Ur Selftheory: the pleasure of thinking for yourself: "Att forma din egen praktiska teori, vad som kan kallas "självteori", hänger tätt ihop med att lyckas förverkliga det du vill uppnå." 

De som i  teoretiskt arbete söker artikulera motstånd, som i teoretiskt arbete finner en sorgsen glädje, ja glädje över att leva nu; om texterna på becqon - fasces et communis vänder sig till någon, så är det dessa.

Texterna som ingår i projektet Tänkande, Subjektivitet & Fascism* (TSF) kännetecknas av en sträng ton, därom råder ingen bristande medvetenhet. 

Svårigheten det inneburit att läsa och förstå TSF kan tyckas kontraproduktiv för avsikter texten artikulerar; varför ej skriva på annat sätt, "enklare"?

Texten hänvisar läsaren tillbaka till avsikter och föreställningar om vad klarhet över  text är.

Avser dock att tydliggöra några aspekter, och det i en ton och på ett språk som förhoppningsvis ej är teoretiskt och filosofiskt "tyngande".

* Exkurs / inter pares och Ethos & Frontens Mening, exkurs / interpares # II inkluderas.

"We tend to think about fascism in terms of the Second World War." Ian Hart

Den som tagit del av TSF ser att fascismbegreppet kommit att transponeras in i ett sammanhang vars ärende är "något annat" än de allusioner som flera läsare fantiserar om. Ingen har alla gånger  fel, men den som för sin inre blick ser svartskjortor när fascism omtalas har ej sett något väsentligt. Fascismbegreppet har införlivats i en idiosynkratisk diskurs kring subjektivitet, text och marxism; fascismbegreppets möjliga mening står på spel i TSF. Postulerandet av dess möjliga mening är formulerad redan i första texten:

""die Sache" gäller hur subjektets positionering i textproducerandet är att uppfatta som ett mönsters konfiguration som skärper blicken, läsandet, för textens meningsskeende; samma "sak" som subjektets egen hållning till fascismens begrepp."

Denna menings abstraktionsnivå är törhända olycklig, men det är nu möjligt att påpeka att   textproducerandet självt är formandet av fascismbegreppets konfigurering; i korthet: begreppets funktion kan uppfattas i motståndet emot det och i arbetet med det.

Canguilhem'a motto från Cahiers pour l'analyse låter sig uppfattas på nytt:

"Att bearbeta ett begrepp är att förändra dess räckvidd och tydlighet, generalisera det genom införlivanadet av undantag, föra ut det från dess ursprunliga hemvist [...]".

Fascism is itself less 'ideological', in so far as it openly proclaims the principle of domination that is elsewhere concealed.  Adorno

Fascismens ideologi är ej av intresse. Adornos tanke är just därför angelägen: dominerandets princip i världen är uppenbar för den som har öga. För den filosofiske fascisten är det fråga om att profitera på just den principen, ej ideologin.

It is the State which educates its citizens in civic virtue, gives them a consciousness of their mission and welds them into unity. For Fascism the State is absolute, individuals and groups relative. Benito Mussolini

Att läsa Mussolini och ge akt, ja, ge akt på just det som de flesta med en sorts ryggmärgreflex reagerar emot - men uppfattas den radikala avsikten som angelägen för utvecklandet av en politikofilosofisk sensibilitet, uppskattas vikten av att skydda det socialas "rättigheter" emot individens, företagens, investerares rättigheter. Dvs skydda det Sociala/Staten*  emot den kapitalistiska "rätten". Marxismen syftning är som bekant ytterst att revolutionera det sociala: detta är det absoluta.

* ej att förväxla med en vulgär etatism.

Fascism is not in itself a new order of society. It is the future refusing to be born.  Aneurin Bevan

I-världen-varons kris är subjektiv tillika planeterisk.

En politikofilosofisk saklighet kan både glädja och göra skillnad när det teoretiska arbetet vrider fascismbegreppet ur vissa händer och säger: Den filosofiske Fascisten är revolutionär i marxistisk mening, men "tror" ej på arbetaren, ej heller på havererad reformism.

Den filosofiske Fascisten är konservativ, men ej nostalgisk, utan  i Moeller van den Bruck's mening: att vara "konservativ är att frambringa förhållanden som det är lönt att bevara".

Demokratin som vi känner den är för fascisten ett förakt för det gemensamma/sociala/staten, ett avsägande av suveränitet som tillkommer de levande.

All within the state, nothing outside the state, nothing against the state. Mussolini

 Världen, en enda "substans", en enda, vars attribut är oändligt diversifierade.Trohet emot världen, språket och den faktiska existensen.

The strategic adversary is fascism... the fascism in us all, in our heads and in our everyday behavior, the fascism that causes us to love power, to desire the very thing that dominates and exploits us.  Michel Foucault

Foucault's förståelse av fascismbegreppet är försåtlig, den ger vid handen den besinnande och självreflekterade intellektuelles självförståelse, projecerad på en värld i vilken han känner sig hemma. Vid det här laget känns det igen och måste förkastas. Han har självklart rätt, men när?

Inte nu, inte här.

Den lätthet med vilket man kan dela  Foucault's uppfattning är ett varningstecken i det sammanhang som här givits form. Fascismbegreppet är nu ej möjligt att använda som  Foucault gör. Den vedertagna och traderade uppfattningen om fascism kan här endast  tas på allvar som retorisk allusion. Men använda Foucault låter sig kanske göras: den strategiska fienden döljer det faktum att vårt samhälle vilar på agonistiska intressen, vars oförsonliga fiendskap inte är ett resultat av otillräcklig kommunikation eller liknande floskler.

Fiendskapen är grundläggande för förståelsen av den subjektiva liksom den planetariska krisen.

De som avser att skapa förhållanden värda att bevara begär den makt som konstituerar det socialas revolution.

Sålunda står fronten här, i arbetet, i det oavgjorda motståndet och medlöperiet, i begreppsarbetets sorgsna glädje. Utan förhoppning om något, utan tro på något kommande - trots det, ett citat, en fantasi:

"Om revolutionen varken är en ingivelse som ges av medvetande, eller av en kris, är det alltså så att upproret måste innebära en aktivitet där människor flyr och angriper kapitalförhållandet genom utvecklandet av begär och förhållanden som inte kan tillfredställas av kapitalet."
(Marcel, riff-raff, kommunism och klasskampsteori, #7, 2005.)

Fantasin om en "subversiv passion"(Marcel) riktad emot den kapitalistiska livsformsstiliseringen är en uppgift, en glädjerik nåd att be om.

I Epilog #2 kommer text vävas kring "Selftheory: the pleasure of thinking for yourself" , teori och poesi och några synpunkter på fascismbegreppet som diskuteras i "Anatomy of Fascism," (2004.) av Robert O. Paxton. 

De av oss som ej längre hoppas, de av oss som ej längre tror, de av oss som i slagordet "allas rätt till arbete" kommit att höra mörkrets hjärta slå - varför teoretiskt arbete?

Är det drömmandet som hemsöker och befaller? Drömmens lag; språk och språk låter sig ej luras.

Marxismen har en utvecklad blick för  för proletärens öde och kapitalets mening och verklighetens reproduktion. Fascismens begrepp implicerar dock vad marxismen ej till fullo kan ta på allvar;
Orden tvingar sig på: Livet är strängt.

Vi står att finna i det vi bedriver, tills död besegrar.

För de som kommit att tänka över det egna, kan ej låta sig bedras av praxis, av bedrivandets tendens att dölja att just 'jag' ska dö.

Livet är strängt. Död besegrar alla.

Död individuerar och för rakt in i det samhälleligas mörka hjärta.

Tänkande, Subjektivitet & Fascism, Exkurs / inter pares och Ethos & Frontens Mening, exkurs / interpares # II  (TSF) blygsamma syftning är i huvudsak att skärpa blicken för hur 'död' pulserar i bedrivandets mest intima, hur tiden är en sträng lärare.

Att tänka är att dö, ty livet är dödsmärkt.

TSF syftning är att vara meningskeende troget, den drömda vissheten som upplåter dess dödsmärkta karaktär (vara-till-döden).

Marxismen mening har sina rötter i vara-till-döden; fascismen artikulerar dess ethos.
Det gives en gemensam förståelsenivå, de förenas i sitt hat mot den borgerligt/liberala hållning vars diskurs utestänger subjektet från sitt öde.

Ödet att axla står ej att finna i mardrömmen om det autonoma subjektet, vilket är en vanlig men sällsynt pejorativ artikulation av det mänskligas predikamentet.

Subjektets kontur uppfattas i TSF som aspektiv, att just vara meningskeende troget: verklighetens anspråk sätter fronten, vid fronten tas det egna i anspråk och det egnas värde och mening går ej att skilja från bedrivande/praxis. (jmf Fischercitat)

Vid fronten är vara-till-döden det yttersta anspråket som påtvingar vårt tal, vårt skrivande, vårt teoretiska arbete en tyngd förutan vilken tal, text och teori ej kan leva. Detta är subjektets aspektivitet, dess kontur. Frontens kontur.

Livet är strängt, det gives ej någon utväg.

Ej alla utvalda - som vid Thermopyle 480 f.Kr stod de 300 inför övermakten, övermakten som satte deras subjektiva öde. Ej alla förunnas den nåden.

Hur, i det teoretiska arbetet, hysa förhoppning om att textproducerandets motstånd ska upplåta nämnda teoretiska arbetes mening?

I korthet är det den fråga projektet Tänkande, Subjektivitet & Fascism kommit att söka formulera och besvara. (Exkurs / inter pares och Ethos & Frontens Mening, exkurs / interpares # II inkluderas i projektet.)

Avser att i en kommande sista del av projektet tydliggöra några avsnitt som kan te sig onödigt dunkla. Att förklara dessa avsnitt är det ej fråga om, utan becqon hyser ett förtroende för den symboliska ordningens (språk/begrepp) egen öppenhet för nya bestämningar i textproducerandet.*

De som funnit sin väg till denna plats och bemödat sig om att läsa i en takt som text förtjänar, har förhoppningsvis kunnat uppfatta genuina "avsikter". (Tänkande, Subjektivitet & Fascism är oläsbar för en rastlöst flackande blick).

becqons avsikt är och har varit att,
1) skriva i textens rikting och vara den trogen, dess egen matrialitet samt artikulera en kritik av text/läsning (Tänkande).
2) i det teoretiska arbetet vara otrogen mot den kapitalistiska totaliseringen av det egna genom "Frontbegreppet" (Subjektivitet).
3) arbeta med ett obskyrt begrepp som spekulativ riktningsgivare (Fascism) .

* "...totaliteten av det som är är aldrig så totalt och fullständigt bestämd att den skulle kunna utesluta (omöjliggöra) att nya bestämningar uppstår." Castoriades

Måtte ingen begå kategorimisstaget att identifiera tänkande med ett något som kommer "före" texten, som vore tankarna i huvudet och texten en misslyckad representation av dessa tankar.

Det är inte precisionen i det teoretiska arbetet som garanterar textens mening, snarare den "svävande uppmärksamhet" som bör känneteckna psykoanalytikerns lyssnande.

Text upplåter i samma utsträckning som den bär vittnesbörd om en avgörande brist, brist som i bästa fall är produktiv. Saknas omdömets blick för spänningen mellan upplåtande och brist återstår bara för läsaren att ge upp. Han/Hon är ej utvald, i vart fall ej ännu.

Omdöme kräver arbete - det är en begåvning förvärvad under lidande missförstånd och tafatt irrande efter begripliga slutsatser.

Begreppet immanens verkar i Tänkande, Subjektivitet & Fascism beteckna hur det teoretiska arbetets avsikter ligger "förborgade" i språk som kommit att ärvas och förvärvas; omärkligt har det blivit vårt eget, i texten, i missförståndet och i de obegripliga meningarna. Ty om det är som Lacan hävdar, att "det" omedvetna är strukturerat som språk, hur då förvänta att klarhet är oss given, när den klarheten vore ett förräderi mot hur vi kommit att bli de som talar och skriver som vi gör?

Här står subjektets öde, det egna ödet, den egna bristens konturer, den egna frontens mening. Detta gives i språk oss förlänat redan före vår födelse. Det omedvetna är kraftfullt.

Gaston Bachelard skriver på ett ställe, "How can one not dream while writing?".

Kanhända är Tänkande, Subjektivitet & Fascism ett drömmande som likt drömmens hänsynslösa spel med tid, logik och "vad som passar sig" kan lämna en brydd, rentav förvirrad.

I det teoretiska arbetet uppfatta tydningens tvingande uppgift - i retrospekt och i förgripande rörelse skriva och drömma utan hopp, det är subjektets öde och enda framtid.

Den som vill fördjupa sig, se gärna den korta texten om Fascismens vänliga ansikte, svar till Johannes D. Scotus som från ett lite annat perspektiv upplåter becqons motiv och Ödets förbedjare och det senmodernas mimetiska makt samt Heidegger & Kärlekens Tvång.

 
Lycurgus

Bäva månne liberalen, bäva månne var man som i sitt stilla sinne hoppas på den positivistiska vetenskapen, bäva månne den humanistiske psykologen och bäva månne socialdemokraten för den röst som ropar på verklighetens öken. Det är ej en röst och mun som vädjar om försoning, ej heller förståelse för hur verkligheten är, utan en mun som söker motsvara och smaka sin egen smak och "att bli tagen i anspråk för att medverka till att konstituera" den verklighet vars påvisbarhet ej är skild från det som står på spel i ovan nämnda praxis, en verklighet som söker den som ej frågat, svarar den som ej bett.
En mun, en röst, mätt på frihet. En mun, en röst som söker konstituera oket värt att axla, ty endast den är fri som i ödet kan uppfatta den järnskugga i vilken man finner friden efter striden.

Den praktiker som kommer att överge den metafysiska ambition Fischer benämner som "den sanna verkligheten" är en tacksam filosof vars ok blivit tyngre men lättare att bära, ett ok som är det "sanna förhållandet mellan arbetare och produktionsledare", det som "framgår allena ur deltagandet i konflikten och för de deltagande."

Över detta sörjer endast den som förväxlat tänkande med aristotelisk kontemplation och förundran.

Att artikulera sig vidare med ambitionen att vara detta textprojekt troget - och med avseende på ovanstående - innebär kanhända förvärvande och utvecklande av ett ethos som i förstone är en marxistisk hållning främmande.

Den front som som avgör står ej att finna där den av hävd låter sig återfinnas: den mellan fascism och marxism. Fronten är snarare den skärningslinje som är subjektets tillblivelse i axlande av kall och öde. Att uppfatta detta är att överge ett språkbruk som ej längre förslår, ett språkbruk främmande för avsikter och uppgifter som "tagen i anspråk" är för subjektets vara.

Ethos är här förstått som provisorisk begreppslig riktningsgivare i textens egen materialitet; som en avgörande modifiering av hur hållningen som marxist kan informeras.

En marxism som ej kan låta sig nöja med kampsånger, fantasier om folkmakt och ekonomisk demokrati, idéer om den oundvikliga revolutionen och kapitalismens kris och kollaps.

En marxism vars hållning är immanensens, som givit upp hoppet om något kommande men äger blick för ödet att axla, järnskuggans konturskapande och det samhälleligas politiska tektonik - kort och gott, som äger blick för frontens mening.

"Den ekonomiska-tekniskt-politiska jordskorpan börjar krympa och utvecklas i riktning mot ett tillstånd av stabil ytstruktur, och det gäller att utifrån den tektoniska processens antydningar utröna de slutgiltiga geologiska och landskapliga formerna." (Fischer)






Not.

1. Vid det här laget torde det stå klart för den läsare som bemödat sig att följa detta textprojekt, att när det här talas om "individ", "subjekt" och liknande så syftar det på en position, ej cogitot, ej jaget eller någon sorts självständigt förnuft vi alla var för sig sägs äga. Detta avvisas som en liberal metafysik som är ett tydligt exempel på ett språkligt "beteende" som lämnas därhän till förmån för just det som sker i texten nu.

I väntan på "Tänkande, Subjektivitet & Fascism IV".

Citat av Hugo Fischer upplåter vidare den riktning som textprojektet "Tänkande, Subjektivitet & Fascism" kommit att anta i textproducerandet, tänkandet. Frontens mening, i vilken marxismens öppenhet för en fascismens ethos med sällsynt lätthet låter sig uppfattas för den som lånar sitt läsande öra åt Fischer.

1.1

"Det sanna förhållandet mellan man och kvinna, mellan arbetare och produktionsledare (.....) framgår allena ur deltagandet i konflikten och för de deltagande (...) De som drivs till ett ingripande driver även sanningen framåt."

1.2
"Filosofen vill lära känna den sanna verkligheten. Därvidlag gör han erfarenheten att det är omöjligt att undgå att bli påverkad av intressena för dagen, Ja med en gång märker han att hans egen filosofi redan är politiserad."

1.3
"Individen är inte aktiv därför att han besitter ett "oändligt värde", utan han har ett "värde" därför att han faktiskt, påvisbart, gripbart, har ett värde för verkligheten, att bli tagen i anspråk för att medverka till att konstituera statens, ekonomins, teknikens och den sociala ordningens värld.

1.4
"Den ekonomiska-tekniskt-politiska jordskorpan börjar krympa och utvecklas i riktning mot ett tillstånd av stabil ytstruktur, och det gäller att utifrån den tektoniska processens antydningar utröna de slutgiltiga geologiska och landskapliga formerna."

På omslaget av tidskriften Cahiers pour l'analyse, som publicerades på 1960-talet i Frankrike, pryddes omslaget av ett motto formulerat av Canguilhem:

"Att bearbeta ett begrepp är att förändra dess räckvidd och tydlighet, generalisera det genom införlivanadet av undantag, föra ut det från dess ursprunliga hemvist, använda det som modell, kort sagt att genom ordnade transformationer och stegvis tilldela det formens funktion."

Att tänka och "bearbeta" begreppet med känslig blick för dess "funktion" låter förstå hur just skrivandets eller tänkandets matrialitet ej är något annat än meningskeendets modus par exellence: "införliva" och "transformera".

( Om begreppsparet tänka/skriva, se del I).

Postulerandet av en kontextens gräns får således stå tillbaka för meningskeendets ödmjuka makt över tänkande - för begripande av abstraherandets rötter i skeendet självt.

Den självklarhet som strängt gör invändningar är meningskeendets motstånd och avgörelse, dess immanenta mening.

I korthet: att tänka begreppen 'fascism', 'subjekt' och 'tänkande' med en marxistisk meningsfront, innebär att vara "otrogen" med den initiala händelsen: meningskeendets evokativa tvång; tvånget att mot-svara begreppens interpellerande och uthärda begreppspänningens valence/valens, dvs transformation.

Med det sagda i det följande är det icke svårt att uppfatta, att det här är fråga om att göra tvivlet på skrivande - tillika antagonismen mot det "det egna" - produktiv.

"Meningsfront" föregriper konfigurer som implicerar det introducerade begreppet "diskursivt objekt"( se del I), vars syftning  är artikulerad men återstår att tänka i relation till "subjektets positionering i textproducerandet" och "fascismens begrepp".

Detta i avsikt att fördjupa en i flera avseenden marxistisk position - en marxistisk immanens, som givit upp hoppet om något kommande men äger blick för frontens mening.

I den teoretisk nit som återfinns på mången site tycks något av en postmetafysisk diskursivitet konfigureras, och detta runt- i - och - med subjektetsbegrepp.

Begreppsliga emulgeringar tar form i kraftfullt textproducerande - tänkande som rör sig vid gränsen för subjektets ingemansland eller runt dess vakanta plats; men subjektet hålls stången så det ej smyger sig på i dess förhatligt reifierade mening. Det sker rentav ett avsubjektifierande av subjektet.
Logiken är bekant, men subjektet hemsöker texten, och konfigurererandet av nämnda begreppsliga emulgeringar åstadkommer associativa skillnader med en sensbilitet som ej står en skicklig Glaspärlespelare långt efter.

Ögats begär efter klarhet kan inte mäta sig med arbetets allvar.

Likväl, i tänkandets arbete erfars det traumtiserande - vilket inte är "det" som ska övervinnas, det bortom, den eviga återkomsten av detsamma och ej heller syntesen av inverterandets negerande - i de avgränsande gesterna och konnotativt tafatta åtbörder framträder ett mönster i tänkandet, ett "finnande" - det onämnbara, som visar och döljer, som ej representerar; det traumatiska undslipper i meningens metonymiska förskjutning, gör arbetet möjligt.

Detta skrivet i avsikt att fördjupa en i flera avseenden marxistisk position - en marxistisk immanens, som givit upp hoppet om något kommande.

forts följer.

 Merely to say the identical thing twice - language is language - how is that supposed to get us anywhere?  

But we do not want to get anywhere.    

Martin Heidegger

Hur tänka begreppet trogen en föregripen stämning och oartikulerad sympati?

Tänkande är intet annat än textproducerandets egen materialitet. Att tänka fascistiskt är att formera en ospecifik konfigurering i skrivandets positionering av subjektets motstånd mot och med begrepp; implicerade och explicerade begrepp, reaktiverade i texten, i striden med klassfienden och i kamratskapets bekräftande.

    Kort sagt: att tänka fascistiskt är ej att nå fram till en konklusion med en metod som namnges , utan är att tänka begreppet i det teoretiska arbetet med att artikulera nämnda positionerings idiosynkratiska motstånd mot "det" som subjektiviteten ej kan eller vill kännas vid som möjligt för att fördjupa en i flera avseenden marxistisk hållning.

    Detta skrivs med Althusser som ej för avlägsen interlokutör, vars ideologikritiska ambition låter förstå hur subjektiviteten ej låter sig exponeras utanför eller skild från ideologins interpellerande av subjektet och hur subjektet uppfattar sig vara i sin fantasmatiska relation till sina existensvillkor.

Denna krävande ingress, som säkerligen lämnar den förmodade läsaren i bryderi över den förgivna försatsens uppenbara bedräglighet, får nu stå tillbaka och likväl fram som det fortsattas otydliga meningshorisont.

Begreppet fascism är sålunda -om begreppet tillåts - det diskursiva objekt vars mening återstår att tänka i ovan nämnda och postulerade sammanhang. 

Metafysiska frågor är frestande: Vad är fascism i detta sammanhang? Vilket sammanhang?

Den metafysiska frågan måste förtigas såsom varandes ett kategorimisstag.

Subjektiviteten, en heuristisk nod, ett begrepp som ej söker kontrasten och ej eller vara en sorts förtäckt asymptotisk strävan i textproducerandet.

"die Sache" gäller hur subjektets positionering i textproducerandet är att uppfatta som ett mönsters konfiguration som skärper blicken, läsandet, för textens meningsskeende; samma "sak" som subjektets egen hållning till fascismens begrepp.

Detta skrivet i avsikt att fördjupa en i flera avseenden marxistisk position - en marxistisk immanens, som givit upp hoppet om något kommande.

Forts följer.