becqon

i bön tackas gud för bön kristus ger i anden: det är bön den troende blir ett kärl för.
den troende helgas av bön som oförtjänt omtanke - nåd.

här finns ingen kontinuitet, men nåd, ljus, helighet, guds ingripande närvaro.
bön föregår subjektets uppfattning om böns början. bön inleds inte i den mumlandes mun.

subjektets mummel är böns manifesta faktum.

bönen är inte subjektets, men guds skänk - den ges för att låta subjektet "med fritt och öppet tal" leva den djupaste tillförsikten inte tänkas kan.

tron är öppningen kristus låter subjektet vederfaras som liv; att mena att subjektet tar till orda, ber, motiverar sig själv och gör vad det kan för att få något av gud - det är att inte uppfatta guds skapelse, ty guds skapelse har inga rötter; creatio ex nihilo.

vem kan mena att subjektet äger tro, som vore den subjektets?

tro är guds andes frukt, som gud själv i kristus låter inympa och växa i otrogna, sig själv till behag, vem är den att mena att någon av denna andes frukt i själva verket är subjektets tro tillika subjektets bön?

bönen är guds sätt att manifestera sin längtan efter sin skapelse; där låter gud den troende formulera guds egen längtan som subjektets längtan efter gud, som drar och verkar.

likväl vet inte subjektet inte vad det bör be , men anden lägger sig ut för den troende genom suckanden. subjektet stillar sig tacksam över att få sucka med gud.

vissheten härom är tvivlet på sig själv och glädje i kristus jesus, herren, som givit och ger och skall ge den troende vad fadern har behag till.

tvivla, lev i vanmakt, exponera och genomlev svagheten. gud vill det.

subjektet måste således inte be; gud tillåter subjektet att be. gud bjuder subjektet till att leva bön som guds längtan.

gud längtar subjektet han skapar. därför tror subjektet. subjektet längtar efter gud för att han inympat sin egen längtan efter subjektet.


kristus är subjektets tillförsikt, längtans ansikte gud givit för att i honom ge den frid som övergår allt förstånd.

gud har funnit subjektet emedan han skapat det; där i sin längtan efter subjektet längtar subjektet efter gud.

gud subjektiverar sin skapelse i bönen.

hur är det möjligt? den troendes uppgift är att bekänna, inte förklara.

bekänna med sin herres ord: det är fullbordat.