cruising the communist arena
En kategorisk skiss, som tagen från anteckningsblocket
Paradox: Arbetarklassens affirmation är kapitalets affirmation. Att hoppas på klassen är att hoppas på denna värld.
De som hoppas på denna världs snara undergång, hoppas på proletariatets undergång emedan det utgör ett konstitutivt moment i Kapitalets egen arkitektonik.
"Kapitalets arkitektonik" betecknar hur Kapitalet konstitueras, hur det förmerar sig självt.
Proletariatet är inte kapitalets fiende. På det följer att de som tillhör arbetarklassen inte kan hoppas på eller sträva efter att affirmera klassen som klass, emedan affirmeringen av klassen som klass är ett förstärkande av kraften i den logik som kännetecknar Kapitalets egen rörelse. (Gör en formell distinktion mellan "kapital" med litet k och "Kapital" med stort K, vill beteckna hur dialektiken mellan proletariatet och kapital utgör själva Kapitalet - dvs. Kapitalet betecknar relationen kapital-proletariat).
Kapitalet konstitueras i dialektiken kapital-proletariat. Att affirmera det andra ledet i relationen har på sin höjd en ideologiskt fostrande betydelse, men vittnar om bristande förståelse för proletariatets plats i Kapitalets reproduktion.
Att hoppas på Kapitalets undergång är att hoppas på vår egen undergång, inte vår affirmation.
Jacques Camatte har i en kärnfull mening artikulerat ovanstående resonemang: "One can only speak of the victory of the proletarians to the extent that one simultaneously affirms that they will not realize it as proletarians, but in negating themselves."
Kapitalets avskaffande är upphävandet av båda leden i relationen kapital-proletariat. Som arbetare är människor Kapitalistiska varelser. För att kasta kapitalet över ända måste arbetaren dö, döda relationen som konstituerar.
Syftet med kommentarer på temat, omständligt formulerade, är att tänka relationen proletär-kapital i sin dialektiska samtidighet. Kapitalet sätter proletären som sitt eget objekt. Människor är inte bara inordnade i ett kapitalistiskt system, de är underordnade det. Ingen kan ta sig ut, det finns ingen utsida.
Att förändra världen, att inte bara tolka innebär att formulera ett trovärdigt alternativ till den aktivistiska hållning som formuleras i fraser av typen: "Att läsa marxistisk filosofi räcker inte, du måste gå från ord till handling."
Det är en appell som påminner om Jakobs brev i nya testamentet:
"Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom?
Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: "Gå i frid, håll er varma och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Nu kanske någon frågar: "Har du tro?" - Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro." Jakob 2: 14-18
Den reflexiva praxis som är möjlig att bedriva - när man givit upp hoppet om att kampen ska producera det kommande samhället - är en praxis som i marxismen uppfattar möjligheten att "se och verka" i det som står på spel i livet, i detta nu.
Kapitalismen kan inte omstörtas av den lönearbetande klassen; revolutionen är inte det demokratiska förvaltandet av samhällets resurser - är revolutionen att rikta "vapnen" mot det alla blivit? Att lägga ner lönearbetet, sluta med karriär, ta avstånd från välfärdspolitik, semester för att "ladda batterierna" och utveckla förhoppningar som inte kapitalet kan tillfredställa, utveckla relationer till varandra och oss själva som skulle kunna beskrivas som "den utsida som inte finns". Att äntligen få sluta med att identifiera sig med det som ska upphävas: utsugningen av arbetskraften. Är det möjligheten?
Kort sagt, att fly vårt liv som inordnade arbetare, underordnade Kapitalets reproduktiva cykel.
Gilles Dauvé får med följande citat i en närmast poetisk ton omtala kommunisters möjliga uppgifter:
"Kommunismen är inte ett ideal som skall förverkligas. Den existerar redan, inte som ett samhälle men som en strävan, en uppgift att förbereda sig för. Kommunismen är rörelsen som försöker avskaffa de levnadsförhållanden som bestäms av lönearbetet och den kommer att avskaffa dem genom revolution. Diskussionen om kommunismen är inte akademisk. Det är inte en debatt om vad som ska komma att göras i morgon. Det är en integrerad del av en hel serie omedelbara och avlägsna uppgifter, där diskussion blott är en aspekt, ett försök att uppnå teoretisk förståelse. Omvänt kan uppgifterna genomföras enklare och effektivare om man kan besvara frågan: vart är vi på väg?"
Gilles Dauvé, Kapitalism och kommunism i Vägrandets dynamik
addendum: TC är för närvarande i denna text för att citeras.
Är det en tillfällighet att så få kommenterar Becqon's texter?
Ja.
Becqon har anslagit en folkligare ton; i stället försvåras läsningen av att en animerad annons i omedelbar anslutning distraherar blicken genom att blinka fram erbjudanden om "upp till 500 poäng" från "Market 2 Member". Å andra sidan ökar denna kontrast textens angelägenhet.
Att "lägga ner lönearbetet" är inte så lätt för den som ändå måste äta. Och det är att verka "i detta nu" som det handlar om. Krisen föranleder inte frågor om dess upphov, i stället får den fackföreningar att begära lönesänkningar för att säkra enskilda lönearbeten. Summan av omedelbara villkor pekar i allmänhet i riktning mot systemets långsiktiga bestånd. Vilket väl är vad texten också säger. Kommer man ifrån frågan om föreningen av olika tidsperspektiv? Sådan förening omtalas i det avslutande citatet. Men vad kan förenas och hur?
Becqon är inte främmande för någon ton. Var sak har sin tid.
Du talar väl: "Summan av omedelbara villkor pekar i allmänhet i riktning mot systemets långsiktiga bestånd." Och ja, texten berör just det.
Inget ska förenas. Kommunister som menar allvar bör sluta läsa Marx och övergå till Stirner & Mishima. Ty det är ethos som tarvas, ett utvecklande av nya begär.
Exempel: skilja sig fast man älskar sin partner. Förena sig i en gemensam smärta med dem man älskar.
Denna världs absoluta närvaro kan njutas som de egna stegens nya riktning i den. Tendensen i det som är tvingande och axlad frivillighet.
Åt helvete med det svåra. Åt helvete med det som inte är lätt. Vem ser jag i spegeln, vem ser jag i mina vänner, vem ser jag på jobbet? Om man inte gillar det man ser, vad göra? säga att det inte är så lätt? Du har rätt, för sättet att leva reproducerar just det som inte är lätt.
