Teori, Poesi och Performativ Subjektivitet, epilog # 4, ende
"En cigarett är det fulländade exemplet på fulländad njutning. Den är utsökt och den lämnar
en otillfredställd. Vad mer kan man begära?" Oscar Wilde
III. Performativ Stilisering av Tanke och Handling i Det Teoretiska Arbetet
I det antika Korint stod två tempel sida vid sida: Våldets och Nödvändighetens.
Följande fragement / citat är textprojektet TSFs avslutning.
1845, i "Teser om Feuerbach", skriver Karl Marx följande:
"Huvudfelet med all hittillsvarande materialism (Feuerbachs inräknad) är att föremålet, verkligheten, sinnevärlden, bara uppfattas som objekt eller som åskådning; däremot inte som sinnlig mänsklig verksamhet, inte som praxis; inte subjektivt."
Citerar detta i hopp om att Marx ord ska provocera klarhetsideal som mången är förgiftad av. Låter Marcel - medlem av den sällsynt skarpa redaktion av tänkarpoeter riff-raff tycks bestå av - än en gång, i enkla, klargörande och välgörande ord artikulera blick som kanske tarvas för att "läsa" textprojektet becqon publicerat. Några fragment från texten ( från riff-raff, #7, 2005):
"Praktisk reflexivitet, så som Marx formulerade den i sina teser om Feuerbach, innebär ett samspel mellan förståelse och förändring. [...] Filosofin måste förverkligas, den måste bli praktisk. Detta praktiserande av filosofin är inte en politisk praktik utifrån en politisk teori, utan snarare är det en poetik utifrån en poetisk teori. För betraktar vi etymologin hos ordet poetik och hos ordet teoria, finner vi att grekiskans teoria betecknar översikt, dvs. att man från en upphöjd plats betraktar och iakttar omvärlden, medan poetik härstammar från det grekiska ordet poiesis, som innebär förmågan att göra, och betecknar således en lära om görande. Den praktiska reflexiviteten resulterar därför i en teoretisk poetik, en process som är kritisk samtidigt som den är konstituerande."
Givet detta ter sig nu tes 9 som lättfattlig:
"Det högsta som den åskådande materialismen, d.v.s. den materialism som inte fattar sinnligheten som praktisk verksamhet, når fram till, är åskådningen av de enskilda individerna och det borgerliga samhället."
Gives det att återvända till Heidegggers ord i brev till Löwith? Nu med skärpa Marx och Marcel skänker återläsningen:
"Jag gör inte någon distinktion mellan det vetenskapliga, teoretiska livet och ens eget liv. [...] I denna förbindelse är för mig filosoferandets motiv och mål aldrig att fylla på lagret av objektiva sanningar, filosofins objektivitet [..] ligger inom meningen med mitt existerande."
Att närma sig detta textprojekts fiktiva slut, låter sig slutsats formuleras? Har slutsatser sökts, en avgörande ståndpunkt, motsägelsers upplösning och en allomfattande hållning?
Den som mödat sig om att läsa, följa detta projekt, följt arbetet, kommit hit, vet att ej så är fallet.
"Tankarna är inte fria, de är sanningens slavar", skriver Antoni Gaudi någonstans.
Låt vara att det klingar idealistiskt, men givet att han ej menar "tankar" i idealistisk mening utan snarare i den mening som Marx' materialism låter förstå och tillika Freuds, och framför allt Lacans psykoanalys - ja, vad låter sig uppfattas, tänkas givet detta?
"Tankarna är inte fria, de är sanningens slavar" - givet tanken, inflätad i språk, förknippad, intimt, ej skild från, givet i den faktiska materialiteten manifest, kropp, mun, blick, fingrar: sanningen kan ej förskingra, den gör fri.
Martin Heideggers bror, Fritz, lär ha sagt: En tanke per mening, Martin, en tanke per mening!
Hur drömma en dröm i taget? Hur artikulera att vissa av oss blivit och är olyckliga marxister?
Att tänka, att skriva, att följa raden med blicken. Låter sig följande sägas? Det finns ej någon "bakom", det står ej att finna ett djupt motiv, det är ej ett misslyckande att ta till orda och bristens mening står på spel för den subjektivitet som kommit att överge sig själv som utgångspunkt; subjektivitet har här omtalats, påtalats, artikulerats, sökts bevaras i den rörelse som är själva dess konstituering, en rörelse hävdas det - meningsskeendet som sådant, dess enigmatiska materialitet.
Fronten, manifest i kropps åtbörder och gester, inskriven i en obestämbar men bestämmande ordning, språk, tecken och symbol, fjärran och allra närmast; tilltalad och kastad (geworfen) - värld gives vid fronten; längs en linje som frestar den frågvise: geishans sminkade ansikte, ansikte, bevarande en linje av ursprunglig hud längs det vita; en mask kan tyckas, men nej: geishan döljer - liksom subjektets konfigurerade och mönsterlika konstituering - att det ej finns något att dölja.
"Om upprepningens fortvaro måste accepteras som den kulturella identitetsproduktionens mekanism, då blir den centrala frågan: Vilken form av subversiv upprepning skulle kunna sätta själva den identitetsreglerande verksamheten ifråga?
Om vi inte har tillgång till någon "person", något "kön" eller någon "sexualitet" utanför den matris för makt och diskursiva relationer som tydliggör och reglerar dessa begrepp för oss, vad är det då som möjliggör inversion, subversion eller förskjutning inom ramen för en konstruerad identitet? Vilka möjligheter föreligger tack vare att kön och genus, [ identitet, subjektivitet, det sociala, filsofi...etc] är konstruerade?" Judith Butler
Vägen är lång, väl framme är det försent. Avsikter och motsägelser bryts in i varandra, står, sida vid sida, dunkla förhoppningars spirande i mylla oren. Klargöranden har utlovats, men "helt" lämnats därhän.
Teori, Poesi och Performativitet - ljuskast in i en-ännu-icke-materialiserad-text.
Slavoj Zizek: 'Cinema is the ultimate pervert art. It doesn't give you what you desire - it tells you how to desire'.
Det tycks vara möjligt att säga om det teoripoteiska arbete som här påbörjats:
Performing text, theory and subjectivity is a pervert art. It doesn't give you what you desire - it tells you how to desire.
Hur detta begärs metamorfoser gives att tänka, arbeta med och i, tvingande och befriande på verklighetens 'avgrund', är en
Bekräftande av en 'grund' som lever endast genom att negera dess fundamentala karaktär;
av en 'ordning' som endast existerar som en delvis begränsning av oordning, av en
'mening' som är konstruerad endast som överskott och paradox framför meningslöshetens ansikte [...]". Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, Hegemony and Socialist Strategy.Towards a Radical Democratic Politics, (Svenskt citat från Forum för teoretiska interventioner, 2007:1, s.50, not 19.)
¡Viva La Muerte!
Gives här, en blygsam läsanvisning :
Kan hända bör man börja med
I. Aristos, Allvar och Själens Fett
för att fortsätta med
II. Ödets förbedjare och det senmodernas mimetiska makt
för att vid källans början insupa stämningen. Varför ej fortsätta med
III. Re:orientering
där stämningen mognat något beträffande avsikterna, fortsätt med
IV. Exkurs / inter pares
emedan att följa projektet kronologiskt bör stå tillbaka för att följa det tematiskt, därför
V. Teoretiskt Drömtryck eller Mors Omni Vincit*
och därefter ge sig i kast med Frontbegreppet
VI. Ethos & Frontens Mening, exkurs / interpares # II
och fortsätta, som om man nått någonstans för att sedan återvända
VII. I Teoribunkerns Dunkel
för att sedan i arbeta igenom
VIII. Tänkande, Subjektivitet & Fascism, en ingress, del I
IX. Tänkande, Subjektivitet & Fascism, del II
X. Tänkande, Subjektivitet & Fascism, del III
och därpå
XI. Gränsens Ethos - Epilog #1 för konkretion.
Till sist eller för att börja om de två senaste posterna, som är något av stämningbrott/givare än något annat:
XII. Performativ Stilisering,Tanke & Handling i Teoretiskt Arbete, Epilog #2 & Performativ Stilisering,Tanke & Handling i Teoretiskt Arbete, Epilog #3.
Du som kommit hit, kanske läst, gives det några ord, kritik, synpunkter? vad du vill....en kommentar, räds inte, ty det finns som bekant intet att frukta.
Det finns mycket att säga och det vore kul med en dialog här. Här rör man sig mot gränsen för det möjliga i tanken. En banal fråga: varför återkommer du till ordet gives/givet? Jag tycker det är svårt att närma sig denna blogg på en rent filosofisk nivå. Där är det svårforcerat. Här alltså en fråga på en ren stilnivå. Som ju också är filosofi såklart.
glädjande med intelligent kommentar och dessutom med en fråga som det nu gives möjlighet att svara på.
På tyska låter det sägas: es gibt, det finns, det gives.Heidegger har en del att säga om detta.
För undertecknad är begreppet gives/giva ett erkännande hur språk, liv, text ej är en sorts subjektets prestation. I någon mening ligger begreppet när det kristna nådbegreppet: där gåvan, det skänks dig, det gives är tacksamhet förverkligad i världen.
Så, återkommandet till detta begrepp är en sorts markör - kastade in i världen, skänkta ett språk, står vi i en "skuld" till vårt ursprung; ett ursrpung som ej låter sig finnas med mindre än att vi fortsätter tala, skriva det som givits oss att tala och skriva.
Utveckla gärna den svårighet du finner att närma dig denna blogg "på en rent filosofisk nivå".
Ty vad är det som ska forceras? Stilen?
vänligen Johannes Jäger
Kanske handlar det svårforcerade om just stilen - eller stilen sammanvävd med filosofin. Om nu till exempel ordet givet har dessa komplexa kopplingar till höger och vänster som du anger uppstår en svårighet. Ditt språk har nämligen en oöverskådlig potentiell innebörd. Det gäller naturligtvis språk i allmänhet, men det är viss skillnad på ett enkelt etymologiskt samband och närmast svårartade idéhistoriska begreppsproblem som beträffande gives (alltså problem i affirmativ bemärkelse). När ett språk blir komplext på denna nivå och samtidigt används som en del av den normalt flytande syntaxen, det vill säga att givet-kopplingarna är dolda men närvarande, framstår texten närmast som profetisk. Och det är väl så de stora filosoferna skriver, profetiskt, men är du en stor filosof? Detta säger jag inte för att ifrågasätta, det är du säkert, utan för att frågan de facto är öppen. Ingen vet vem du är, ditt språk balanserar på gränsen till det vansinniga, facsism tycks vara en neuros både i historien och hos dig själv.
Frågan om filosofins storhet hänger ihop med hur ett förtroende skapas för en text. En spännande skillnad mellan dig och Heidegger är ju att han gjorde en relativt framstående karriär (och var vad jag förstår rätt så upptagen av den prestige som omgärdade denna) medan du är ett, som jag förstår det, fiktivt jag i bloggosfären. Du är helt frånvänd allt vad konventionellt förtroendeskapande heter. Dina tankar lyfter enbart i egen rätt, så att säga. Och detta är ju fantastiskt bra, en härlig intention och ett projekt att beundra och, jag tänkte säga, avundas. Jag har mer att säga här, men stannar för ögonblicket, för att hålla dialogen vid liv. Det här sidospåret med prestigen och förtroendet är inte så ovidkommande som det kan verka, tror jag. Vad sa du nu då?
PS Stilfråga till: varför skriver du ej och inte inte?
Du är medveten och självklar över det mesta tycks det. Förekommande och trevlig, med udd.
Du låter lite som en lärare som rättar en uppsats.
Ber dig utveckla dina kommentarer. Inte fråga och säga saker som texterna själva på ett närmast monotont sätt återvänder till. Din kritik är terapeutisk, tack.
Tillåt mig en hastig skiss:
Den som betraktar ett schackparti, ser en ställning, och endast kan tänka den naiva tanken: men så ska det ju inte stå!, och vars begär efter ordning gör betraktaren benägen att vilja ställa upp pjäserna som de ska, visar oss något. Att känna till schackets regler är inte nog för att kunna värdera och bedöma en ställning som uppkommit i ett parti. Skillnaden mellan att veta hur pjäserna går och spela schack på allvar är inte endast en kunskapsnivåskillnad, det är en kvalitativ skillnad som förvandlar innebörden av att ?veta hur pjäserna går?. Att be om klarhet över en ställnings problematik i ett parti där, som det heter, ställningen står och väger, innebär
Att ?spela? partiet för egen del, det ges ej någon genväg till ?klarhet? över partiets problematik. Varje pojke och flicka vet; de som en gång beträtt den mödosamma vägen och inlett vandringen från att ?veta hur pjäserna går? till att spela schack på allvar ? lära sig hur pjäsförflyttningar noteras ( Skillnaden mellan 0-0 & 0-0-0, mellan Sdf3 & Sgf3, mellan Dd4 & Dd4+ etc) de timmar av ensamhet med teoriböcker, ställningstyper, klassiska partier och senare, när man läser Informator för att, fantiserat eller ej, behöva se om det kommit någon ny teoretisk nyhet i just de varianter av spelöppningar pojken eller flickan valt att börja spela (numer finns det naturligtvis fantastiska dataprogram för schackstudier, chessbase och Fritz för att bara nämna två.). Tänker på flickan och pojken som i sin ensamhet sitter och söker följa med i de sidovarianter som redovisas mellan dragen i huvudvarianten, den förvirring som lätt uppkommer ? ställa tillbaka för att börja om från början, nästa sidovariant.
Sakta men säkert uthärda och förhoppningsvis belönas med en blick för vad som sker utan att flytta på pjäserna varenda gång ett mellandrag bedöms. Pojken och flickan utvecklar blick, de börjar se möjligheter, förekommer och ser det orimliga i vissa uppslag genom att ?räkna? några drag framåt i den föreslagna dragsekvensen genom att ?bara? se på brädet. De belönas med en blick som nästan intuitivt förkastar vissa idéer anammar andra. I bästa fall finner de frid, trots att schack erbjuder oändliga möjligheter.
Likväl, vägs ände når ingen, alla vinner och förlorar partier, planer går fel, trots det såg så bra ut för ett par drag sedan, varför gjorde jag det där i 19:e draget. Gjort är gjort, rörd pjäs är förd pjäs, noterat och uppenbart för alla.
Kan schack fungera som en metafor och samtidigt en bokstavlig motsvarighet till texterna på becqon, fasces et communis?
Vet inte, men sagt är sagt, rörd pjäs är förd.
Ps. Vill uppmuntra till att läsa de första 7, 8 kap i Att läsa Kapitalet I, av Althusser och en sällsynt enkel men mångskiftande text av en författare vid namn Boris Gasparov (sic!), Språk och minne, språket som vardaglig erfarenhet (Dialoger nr 46, 1998).
Tro mig, jag vet hur det är att inte bli läst på allvar utan bara kria-rättad. Jag ska inte direkt be om ursäkt, bara säga något om min avsikt, ehuru dunkel för mig själv, särskilt för mig själv. Jag menar inte att du ska ändra på något eller att jag har en sorts priviligierad position där jag kan bedöma det ena och det andra. Mina kommentarer tror jag snarare syftar till att antyda något om det intryck du ger, i allmänhet. Det är kanske textproduktionens diskreta tragedi att en läsare aldrig riktigt är där. Man lutar sig alltid då och då tillbaka lägger huvudet på sned och hmm... vad HAR detta för karaktär? Därmed kommer man som författare aldrig undan det intryck man ger, i allmänhet, hur orättvist detta än är mot den ambition man har. Jag vet att jag låter lite slappt självmedveten och säker i min svajighet. Tvålfager kan man kanske säga. Obehagligt, men försök förstå det som min variant av filosofisk fascism. Strunt i detta nu. Vi lämnar de allmänna bedömningarna bakom oss. Jag ska läsa Althusser och gå i dialog på ett mer direkt sätt, inte ikväll dock.
Jag vet nästan ingenting om schack, saknar nog talang och den rätta skärpan. Försöker se det som en tillgång, brist på skärpa alltså. Där ligger en gåtfullhet hos dig (om jag får göra en sista allmän kommentar): Du betonar skärpa, hårdhet och arbete (hårt arbete), men samtidigt det dunkla, svävande och faktiskt undanglidande. Schackmetaforen: Det jag tänker när jag ser mig sittande vid ett bräde är att jag börjar tänka på annat än partiet. Kanske börjar jag prata med mot-(med-?)spelaren. Jag vet inte riktigt vad som står på spel, förutom den alltför banala vinst/förlust-dialektiken. Och kanske är det så med dina texter också, trots att du framhärdar i ditt allvar. Ja, ja, jag återkommer med mer skärpa och precision.
Förord
Hur adressera en anonym kommentators (N.N) kritik och frågor, medveten om att
N.N ej är ensam om att ha synpunkter på de texter som publicerats på becqon? Det kommer att ske så systematiskt som möjligt, rentav i strid med den ?publiceringstradition? som har etablerats.
Meningsutbytet mellan Johannes Jäger och N.N står att läsa i kommentatorsfältet till Teori, Poesi och Performativ Subjektivitet, epilog # 4, ende.
Avser att adressera N.Ns kommentar till undertecknads svar på N.Ns första kommentar.
Introduktion
Det kan verka som om becqon vill kommunicera med läsare. I den utsträckning som texterna på becqon hänger ihop, är Perspektiv på kritik & synpunkter ett försök till eftertanke, ett sorts arbete som skulle kunna undvikas vore det inte för att N.N haft vänligheten att skriva. Perspektiv på kritik & synpunkter är ett försök att i direkt form tänka över vad en förmodad läsare skulle kunna tänka och undra, ifrågasätta och ta avstånd ifrån ? ja, att utifrån en specifik kommentar ta till orda.
N.N ger intryck av att tagit sig tid att läsa och tänka över texterna på becqon.
N.Ns kommentar ger dock vid handen en sorts läsart som texterna på becqon i ?djupet? av sin tillkomsthistoria inte endast betvivlar utan förhåller sig likgiltig till. Likgiltig ? låter nonchalant, rentav aggressivt och det är möjligt att förklara och ursäkta ett anslag som mer än något ter sig snobbigt, överlägset, och detta i sin tur kan ges skäl, ursäktas och förklaras....osv, och det ?hela? mynnar ut i eller in i en konventionell debatt om meningskeendets logik, begreppförståelse, etymologi, filosofi, ja, vad som helst som står att finna i debattörernas arsenal. Vad är det då för fel med detta, vad är det som så är tröttsamt, så är ett motstånd i textförfattarens hållning?
Perspektiv på kritik & synpunkter
N.N inleder med att syfta på tidigare kommentarer (se ovan):
Stilen. Själva tanken om en svårforcerad stil prövas, tycks det, mot en otematiserad men självklar fond. När ett begrepp i becqons text, här ?givet? (es gibt), har kopplingar till Heidegger och det innebär en ?oöverskådlig potentiell innebörd?, så är det frestande att fråga: ja, och vad är det med denna oöverskådlighet? Är det ett sorts argument emot att använda begrepp vars innebörd inte är avrundade och tacksamma att ?fatta?? Finns det syften som motverkas, syften som egentligen är uppenbara men som obstrueras med en ?märklig? vokabulär?
Hur N.N invänder emot stilen/filosofin på becqon är en smula naivt. Om det ska etableras en gemensam problematik förstådd på en gemensam förståelsenivå, med becqons texter som utgångspunkt, är det inte möjligt att uppfatta svårigheten med ett begrepps ?kopplingar till höger och vänster? och språkets oöverskådliga potential som en invändning mot något i becqons text. Det är en invändning lika idiosynkratisk som någonsin becqons texter.
Det skulle kunna uppfattas som provocerande att läsaren inte, som undertecknad fått göra genom livet, slår upp ord, begrepp, namn eller vad det nu vara månde. Upprepar, det är ej alla givet att läsa, ej heller skriva, ej heller undertecknad vet vad det vill säga, just därför ter sig invändningen missvisande och därmed visar den vidare.
Det begreppsproblem som kan vara svårartade, vilka kan det vara? Hur låter sig ett problem överhuvudtaget uppfattas? Det är spännande att det här finns en föreställning om enkla samband. N.N skulle kunna mena att enkelt vore att slå upp Elias Wessén, Våra ord deras uttal och ursprung, Kortfattad etymologisk ordbok och där finna ett ords ursprung och bli på det klara med något abstrust
begrepp eller ord (se s.2 i Wessén).
Den skillnad som finnas mellan det ovan nämnda och ?svårartade idéhistoriska begreppsproblem? som återfinns i becqons texter skulle då vara av en annan karaktär, tycks N.N mena. Hur säga, hur förhålla sig till ett ?enkelt samband? och ?svårartade idéhistoriska begreppsproblem?? Affirmativt? Om undertecknad förstått något av parentesens plats i kommentaren, så tycks den inte syfta på förhållandet mellan ?enkelt samband? och ?svårartade idéhistoriska begreppsproblem? utan på .....ja, vad? Bortser från den uppenbara syftningen på ?idéhistoriska begreppsproblem?. Det finns en förskjutning här som är spännande. Tror N.N är något på spåren, skulle gärna läsa en utvecklad text på temat.
En tanke: om ?affirmativ? syftar på, låt säga, meningsproduktion som textproduktion, i vilket begreppsproblem uppenbarligen kan vara och är i text, så invänder undertecknad inte.
Texten framstår som profetisk, givet relationen mellan den ?normalt flytande syntaxen? och kopplingar som inte påvisas men som verkar i textens gömda. Så antas de stora filosoferna skriva. ?Men är du en stor filosof ?? lyder den insinuanta frågan.
N.N frågar inte för att ?ifrågasätta? utan för att frågan är öppen, ingen vet vem textförfattaren är. N.N talar sedan direkt till textförfattaren och tycks mena att inte veta vem som skriver är ett avgörande moment och följer upp med att språket i texterna? balanserar på gränsen till det vansinniga.? Vem är denne vansinnige textförfattare verkar vara den implicerade tankefiguren och utan att veta vem, hur göra med texten, hur läsa?
Det hela kröns med tanken om att fascism ?tycks? vara neurotiska symptom hos textförfattaren tillika historien.
Noterbart i detta sammanhang är att vem textförfattaren är, är fixerad vid becqon som virtuell plats, platsen som givit en anonym textförfattare möjlighet att positionera sig.
Frågan om vem skuggar sålunda frågaren liksom den tillfrågade.
Huruvida frågan är viktig har N.N för avsikt att formulera, skälet rör ?förtroende?.
Hur skapas förtroende för text? Att man vet vem som skrivit den? Heidegger gjorde en relativt framstående karriär med en topp som rektor, så sant, verkligen. Att det mellan textförfattaren till texterna på becqon och Heidegger finns en ?spännande skillnad? är nästan smickrande, på gränsen till rörande om det inte vore för att detta fokus är absurt och inte leder till den angelägna frågan om hur förtroende skapas för text/texter. Är det en tillfällighet att de texter som skickas in till novelltävlingar ska skickas med ett förseglat kuvär med författarens identitet dold? I samma utsträckning som textförfattaren till en tävlande novell kan uppfattas som fiktiv, så länge denne är okänd för tävlingsjuryn, så är textförfattaren till texterna på becqon utlämnad åt texten och läsaren. Frågan om förtroende rör läsaren av texten i högre grad än den fiktive/okände textförfattaren.
?Vad sa du nu då??. Måtte N.N inte uppfatta den något skarpa tonen i dessa summariska synpunkter som något annat än ett erkännande av dennes text. Denne har tagit till orda, inte avstått utan tagit till orda, tacksam för det och tiden kanske är mogen för en mer direkt auseinandersetzung med läsare (konfrontation, argumentation, uppgörelse...). N.N har mer att säga. Ja, mycket mer kanhända. Ids inte skriva en stavelse till. ( i detta ögonblick står ännu en kommentar att finna publicerad 00.13 den 9 april. N.N har mycket mer att säga.Gott så.)
Hej igen
Detta måste bli min slutreplik. Detta är din blogg och jag märker nu att en formulering av vad som står på spel för mig i detta inte gör sig rättvisa i ett kommentarsfält som detta. Inte för att anspråken är för stora eller sammanhanget
marginellt (dvs i marginalen till något annat, dvs din blogg), utan för att sammanhanget låter
sig hanteras alltför slappt av mig. Jag kan ju när som helst skita i att svara. Inte så
kul, varken för mig eller dig.
Vill bara runda av vissa synpunkter som i min slapphet bara blev halvkvävda.
Jag menar verkligen att oöverskådliga kopplingar är av godo. Detta ska affirmeras. Inget jag säger kan betraktas som invändningar. Jag motsätter mig begreppet invändningar. Det handlar om intryck och effekter.
Vad gäller förtroende och prestige saknas ett viktigt led i mitt resonemang. Jag menar att din rörelse på bloggen är dubbel. Å ena sidan helt fri från prestige som anonym och framförallt som en sorts radikal ideologikritiker eller förnyare. Å andra sidan på vissa sätt laddad med prestige beträffande författarskap och texter. Din litterturlista blir ju en rätt så grabbig och ryggdunkande historia. Kanske petigt av mig, men varför ska riff-raff eller vad de heter berömmas (naturligtvis läsas, begrundas, men beundras?), varför höjs (åtminstone implicit) vissa författare till skyarna och varför ska jag berömmas för att ha "udd"? Ja, ja, det kanske bara är en smaksak, en stilfråga. Alltså läs inte detta som invändningar. Det är bara ett intryck jag får och jag är väl överkänslig. Det är jag, inte du.
PS Överkänsligheten handlar alltså om att grabbigheten inte bara är en stil som kan vara provocerande (vilket jag inte direkt tycker, fjollighet är väl lika illa), utan att den också hänger samman med en massa saker just i den rådande ideologin. Beröm och uppmuntran är ju precis sånt som kapitalet älskar, eftersom det ger outtömliga möjligheter till diskriminering och nivellering. Jag skulle vilja berömma dig mer, jag gillar din
blogg, men... ja, du fattar. Det står vissa principer på spel.
