Psykoanalys och subiectum

Blade2


I psykoanalys
(talar nu om den egna erfarenheten av lägga sig på en divan, ta till orda, tystna, vänta, finna hur tårar stiger upp i ögonen, hur gråten drar ihop halsen, hur orden förvånar men ändå sägs med självklarhet, hur meningsskeendet äger rum, äger egen kraft, en riktning: immer vorvärtz die Richtung ist egal; hur minnande och finnande möter, viks in och fälls ut i talet och för den egna blickens förändring; hur talet tvingar och betvingar, hur associationer lever, hur analytikern och dennes interventioner ter sig meningslösa ömsomt oanat kraftfulla, hur det han säger så gärna uppfattas som smicker, men hur det egna blir frågvärt samtidigt med betvivlat ner i djupet av den egna bristens makt över allt. Ja, allt! Dess makt är allomfattande, bristen usurperar själva föreställningen om "allt" och lika självklart som okänsligt glider den förbi den filosofiska skepsis som vidlåder vissas karaktär som en andra natur - en skepsis som är att förstå som tankens ticks, en självklar beteendemodifikation som är en stilla nåd att bedja om; ty vem är betjänt av det egnas tyranni, vem kan hävda, i skuggan av det ännu ej sagda men i varje uttalande föregripna, att "jaget" är av intresse för någon annan än den som lyssnar och talar?
Förfäran är att vänta, ingen utväg att hoppas på, du ligger där du ligger, du säger det du säger, du tiger när du tiger och stämningen regerar över viljans makt; "viljan" som mer och mer visar sig vara den illusion av verklighet den alltid varit. "Att något alltid varit", är det egna uppvaknandet ur "jagets" dröm om sig självt till  Subjekt.) står inget att fatta, inget att se, endast talet fortsätter och avslutas på utsatt tid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0