becqon

                                                

I väntan på "Tänkande, Subjektivitet & Fascism IV" drivs arbetet vidare; var det leder återstår att tänka, det återstår arbete att utföra. "Ethos & Frontens Mening, exkurs / interpares # II" är således ingen slutpunkt utan där arbetet "nu" är; avsikten att skärpa producerandet av fortsatt arbete är en fråga om trohet mot den idiosynkratiska rytm i vilken begreppen skänker tänkandet en besinningens tendens .

Λ

Tänkande är politiserad praxis, i textproducerandet liksom i mellanmänsklig verklighet. Praxis, där abstraktion ej kan urskiljas som något specifikt skilt från den politiserade verklighet som bjuder denna praxis motstånd; praxis i sin prydno snarare - ej klarhet, ej avsiktlig ambition; med Fischers ord: "Individen är inte aktiv därför att han besitter ett "oändligt värde", utan har ett "värde därför att han faktiskt, påvisbart, gripbart, har ett värde för verkligheten."
Det värde verkligheten sätter är subjektets uppgift att axla. Sanningen står ej att finna någon annanstans än i denna praxis, detta subjektets axlande av kall och öde är ett och detsamma.

Bäva månne liberalen, bäva månne var man som i sitt stilla sinne hoppas på den positivistiska vetenskapen, bäva månne den humanistiske psykologen och bäva månne socialdemokraten för den röst som ropar på verklighetens öken. Det är ej en röst och mun som vädjar om försoning, ej heller förståelse för hur verkligheten är, utan en mun som söker motsvara och smaka sin egen smak och "att bli tagen i anspråk för att medverka till att konstituera" den verklighet vars påvisbarhet ej är skild från det som står på spel i ovan nämnda praxis, en verklighet som söker den som ej frågat, svarar den som ej bett.
En mun, en röst, mätt på frihet. En mun, en röst som söker konstituera oket värt att axla, ty endast den är fri som i ödet kan uppfatta den järnskugga i vilken man finner friden efter striden.

Den praktiker som kommer att överge den metafysiska ambition Fischer benämner som "den sanna verkligheten" är en tacksam filosof vars ok blivit tyngre men lättare att bära, ett ok som är det "sanna förhållandet mellan arbetare och produktionsledare", det som "framgår allena ur deltagandet i konflikten och för de deltagande."

Över detta sörjer endast den som förväxlat tänkande med aristotelisk kontemplation och förundran.

Att artikulera sig vidare med ambitionen att vara detta textprojekt troget - och med avseende på ovanstående - innebär kanhända förvärvande och utvecklande av ett ethos som i förstone är en marxistisk hållning främmande.

Den front som som avgör står ej att finna där den av hävd låter sig återfinnas: den mellan fascism och marxism. Fronten är snarare den skärningslinje som är subjektets tillblivelse i axlande av kall och öde. Att uppfatta detta är att överge ett språkbruk som ej längre förslår, ett språkbruk främmande för avsikter och uppgifter som "tagen i anspråk" är för subjektets vara.

Ethos är således förknippat med en metamorfos, begreppslig liksom faktisk.(1)

Ethos är här förstått som provisorisk begreppslig riktningsgivare i textens egen materialitet; som en avgörande modifiering av hur hållningen som marxist kan informeras.

En marxism som ej kan låta sig nöja med kampsånger, fantasier om folkmakt och ekonomisk demokrati, idéer om den oundvikliga revolutionen och kapitalismens kris och kollaps.

En marxism vars hållning är immanensens, som givit upp hoppet om något kommande men äger blick för ödet att axla, järnskuggans konturskapande och det samhälleligas politiska tektonik - kort och gott, som äger blick för frontens mening.

"Den ekonomiska-tekniskt-politiska jordskorpan börjar krympa och utvecklas i riktning mot ett tillstånd av stabil ytstruktur, och det gäller att utifrån den tektoniska processens antydningar utröna de slutgiltiga geologiska och landskapliga formerna." (Fischer)






Not.

1. Vid det här laget torde det stå klart för den läsare som bemödat sig att följa detta textprojekt, att när det här talas om "individ", "subjekt" och liknande så syftar det på en position, ej cogitot, ej jaget eller någon sorts självständigt förnuft vi alla var för sig sägs äga. Detta avvisas som en liberal metafysik som är ett tydligt exempel på ett språkligt "beteende" som lämnas därhän till förmån för just det som sker i texten nu.