Tänkande, Subjektivitet & Fascism, del II
I den teoretisk nit som återfinns på mången site tycks något av en postmetafysisk diskursivitet konfigureras, och detta runt- i - och - med subjektetsbegrepp.
Begreppsliga emulgeringar tar form i kraftfullt textproducerande - tänkande som rör sig vid gränsen för subjektets ingemansland eller runt dess vakanta plats; men subjektet hålls stången så det ej smyger sig på i dess förhatligt reifierade mening. Det sker rentav ett avsubjektifierande av subjektet.
Logiken är bekant, men subjektet hemsöker texten, och konfigurererandet av nämnda begreppsliga emulgeringar åstadkommer associativa skillnader med en sensbilitet som ej står en skicklig Glaspärlespelare långt efter.
Ögats begär efter klarhet kan inte mäta sig med arbetets allvar.
Likväl, i tänkandets arbete erfars det traumtiserande - vilket inte är "det" som ska övervinnas, det bortom, den eviga återkomsten av detsamma och ej heller syntesen av inverterandets negerande - i de avgränsande gesterna och konnotativt tafatta åtbörder framträder ett mönster i tänkandet, ett "finnande" - det onämnbara, som visar och döljer, som ej representerar; det traumatiska undslipper i meningens metonymiska förskjutning, gör arbetet möjligt.
Detta skrivet i avsikt att fördjupa en i flera avseenden marxistisk position - en marxistisk immanens, som givit upp hoppet om något kommande.
forts följer.
... immanens och förlusten av det kommande? - är inte det ett ytterst märkvärdigt spel? Jag är förstås på motsatt planhalva: dörren om den öppnas, måste öppnas utifrån. Likväl - den messianska figuren som sådan sägs ju idag just vara immanent (dvs. tom), eller åtminstone röra sig i, eller snarare upprätta, den zon som gör kraftrelationen, elektriciteten, emellan det transcendenta och det immanenta fullständigt meningslös. Alltså - klarhet, en viss klarhet om jag får be!
Om NN med avsikt vill ge intrycket av att citera becqon med orden "immanens och förlusten av det kommande?", är detta kanhända symptomatiskt för NNs läsning, emedan becqon ej skrivit något annat än "en marxistisk immanens, som givit upp hoppet om något kommande." Vilken planhalva NN är på är ovisst med tanke på becqons ambition, och huruvida bestämningen "motsatt" har någon relevans är ytterst tveksamt.
Den klarhet NN ber om är prematur. Det är ej för becqon en fråga om debatt med och om de binära begreppsliga hypostaseringar NN tycks självklart förutsätta(dvs. "det transcendenta" respektive "det immanenta". becqon är mer än bekant med ett tänkande som hoppas på dessa begrepps funktion).
Betoningen ligger på "marxistisk" för becqon. Den "dörr" NN talar om vetter mot det latinska "salus extra nos" i den kristna teologin, där....nej. Idéhistoriska utvikningar är ej av intresse.
Rekapitulering I: becqons avsikt är ej särskilt fördold, snarare diffus, i detta ords mest pregnanta mening: det är situationen som söker sin väg i skrivandets matrialitet, dvs tänkandet fixerat vid begreppens "immanenta rytm"(Hegel). Den efterlysta klarheten NN begär är således för becqon en misstänkt idealistisk hållning, som alltför snabbt föreställer sig att tänkandets matrialiet skulle "handla" om att "nå" klarhet.
Rekapitulering II: Ögats begär efter klarhet kan inte mäta sig med arbetets allvar.
Citerar becqon från svaret till Duns Scotus i aug-2006:
"Avsikten är inte att göra upp med någon form av vulgärt sätt att bruka ordet "fascism" - där frasen: "egentligen betyder fascism så och så" leder tanken - utan snarare låta vaga respektive distinkta konnotationer föranleda skrivande som kan verka och upplåta för fortsatt skrivande."
Läs mer om becqons hållning till det teoretiska arbetet:
"Att tänka mellan Våld & Nödvändighet, del I" och "Skriva, läsa & tankens erotisering".
Kanske är detta ej att uppfatta NNs djupa avsikt, måhända kan NN bidra till den klarhet han efterlyser och exemplifiera dess mening
i sin egen praxis.
Vänligen J. Jäger
Ps. Har NN utvecklat sin "motsatta" planhalva någonstans?
