becqon

Hittar på. Allvarlig. Utan tyngdpunkt, likt den som självklart behärskar pianot, som kan noterna och vet att spela, men saknar känslan. Det rätta tempot: Lento. Förtroendet för den förmodade läsaren måste vara stort. Den enda trösten: läsarens överseende; en tröst som ej förunnas pianisten.

Den disciplin som fordras för att uppnå överskattade målsättningar är intet i jämförelse med den som krävs för att skriva, leva och dö obemärkt. Låta arbetet med texten vara arbetet, utan att bedöma med främmande röst.

Ögon sluts, händer rör sig långsamt. Hoppas kanske denna dag. Mun ler, avskyr bekännelse, men....är det en möjlighet som gives, att tala utan idé om "äkta", "vara på riktigt", skriva för att ha "något att säga"?

Författaren Thomas Mann säger någonstans att "författare blir bara den som har särskilt svårt att uttrycka sig".

Men det är just det: Att "ut - trycka sig". Nej, ut finns inget att trycka, det som finns är tangenter att trycka ner i ojämnt tempo.

Ser på orden. Att läsa lento, att läsa...utan att tro mening står att finna någon annanstans än i ögonens löpande rörelse: mening, mönster, urskiljs för den som har öra att höra med. Denna paradox: att i läsande höra. Stämningens anslag.

Den tyske filosofen Heidegger artikulerar och stipulerar ett stämningsbegrepp, ger stämning status som är allt annat än ett flyktigt tillstånd:

"Stämningen gör det uppenbart 'hur det står till med en'. Inom detta 'hur det står till med en', bringar stämdvaron varat in i sitt 'där'".

Och vidare:

"I stämdheten är tillvaron alltid redan stämmningsmässigt upplåten såsom det varande åt vilket tillvaron har överantvardats i sitt vara, nämligen såsom det vara den måste vara på existerandets vis." (Varat och tiden, s.176,177)

Existerandet, förbehållet de levande, tvingar tanken på den egna friheten att stå tillbaka till förmån för hur stämningen, likt ödet ingen frågar efter, står att känna i varje rörelse, gest och förgripande - hur lätt är det inte, förväg höra ett rim i en sång du aldrig hört?

Ingen talar som den vill, språket befaller, leder den villige och tvingar den ovillige.

Språks fascistiska vänlighet hemsöker och upplåter således existensen i stämningen,'hur det står till med en': våldsamt, med nödvändighet ömt och med geometrisk skärpa, men med bibehållen känslighet för hur den klara geometrin - likt det antika Alexandrias stadsplanering - skänker en sällsynt levande och skör följdriktighet åt den egna avsikten som först i retrospekt måhända kan skönjas.

Återvänder till Thomas Bernhard, författaren för den som åstundar friden som endast kanske ges den som givit upp ett fåfängt hopp:

"Om man inte ger sig iväg tillräckligt tidigt (...) är det plötsligt för sent och man kan inte längre ge sig iväg. Plötsligt står det klart, att man kan göra vad som helst men inte ges sig iväg. Detta problem att inte kunna ge sig iväg, inte kunna förändra något längre, sysselsätter en sedan hela livet".

Detta är kärlekens begärda tvång, dess våldsamma ödmjukhet: "att inte kunna förändra något längre" för det "sysselsätter en sedan hela livet" .

Kärlek välkomnad som innerligaste möjlighet. Där.

Seende orden. Läsande, lento, slutande blicken - stannande, andandes.