the shape of freedom & erotics to come
att vara säker på sin sak och samtidigt ha dåligt omdöme - förödande.
bedagad värld, uppsluppet förfallen och i de flesta avseenden förlorad för impulser denna site i stunder sökt artikulera -
vad som låter sig formuleras är ännu trotsig gest - en avsikt som Lord Chandos kanske sympatiserat med.
längs gränser för möjliga distinktioner mellan fantasi/verklighet, högt/lågt, sant/falskt och liknande hemsökta allvarliga avsikter, rör sig tanken retrospektivt i textens linje.
föregripande förmågan att på förhand föra det ännu ej formulerade till begreppet; erotikens traumatiska kärna - förlorad i orgasmens förmenta tillfredställande av begäret.
vad som intresserar är således det konventionellt overkligas plats i begreppslig matris som bevarar och upphäver binär förståelse av vad det överhuvudtaget innebär att föra resonemang: teoretiskt arbete.
det overkligas intrång och plats. verklighetens genomskinliga slöjor visar och döljer. allt är uppenbart mystiskt; att hålla fast vid det mediokra med förvissningen om att intet annat gives och att det är nästintill en helig plikt att upprätthålla översteprästens nit för det allra heligaste, den ensamme förbedjaren.
en pervers individualism som ska svara mot den 'enskildes' öde.
romankonst som tillåter erotisk poetik, som skänker skärpa och uppmärksamhet, formas utan "egen ansträngning".
kanhända för att vissa författare förmår tala, skriva från ett okänt land som förför med självklar auktoritet och okända krav på lydnad - kroppen uppfattar kallelsen: begäret gives här en pregnant plats på väg mot mognad.
Begäret - den hemliga stränghetens tilltal; en suverän makts genomgripande gestaltande av handlingar vars mening den nivellerande världens pratmakare det inte är givet att uppfatta, dess osynlighet. den som har höra han må höra.
att vara lojal 'deus absconditus' - dold gud - guden ger sig till känna på kroppens yta med tecken .
kropp - den med sig själv internaliserade strukturen hos psyket: hudyta, kropps metaforiska djup och enda lidelse.
erotikens poetik, manifest skänks den i förnekelsens form, innehållet förbryllar och gör ensam för livet, gemeinwesen.
kanhända kommer de bli hörda som ej bett, de bli funna som ej sökt - den främmande auktoritetens krav på lydnad är den regulativa möjligheten att artikulera den kommande frihetens gemenskaper.
PRO IVSTITIA TANTUM
see you, either in hell, or in communism.
en ljusnande framtid är inte vår.
är inte någons.
att skriva sig ur, in i, bortom igenom, tillbaka och igen, återhämta och repetera;
vikten, varats olidlighet, med lätthet förgör tvivel den bästa av riktningar.
att förgöra tilltalet och låna sig åt metareflektioner är en postmodern sjuka som ingen
medvetet politisk kommunist - ja, vad?
tänker på Jacques Camatte. läsning av Camatte är lisa för själen för varje olycklig marxist som äntligen kommit att sörja.
"Bourgeois society has been destroyed and we have the despotism of capital. Class conflicts are replaced by struggles between the gangs-organizations which are the varied modes of being of capital.
As a result of the domination of representation, all organizations which want to oppose capital are engulfed by it; they are consumed by phagocytes. 
It is the real end of democracy. One can no longer hold that there is a class which represents future humanity, and a fortiori there is no party, no group; there can be no delegation of power."
Jacques Camatte i The Wandering of Humanity
vägen är lång, väl framme är det nu försent. axla sitt öde.
kärlek & tyranni
återvänder till denna plats. månader låter sig i retrospekt uppfattas som reorienteringens väg.
besvikelsen står upp i halsen, värld i vilken att sig själv lära känna är ett hån och en förbannad jävla dikt.
återstår intet.
kamper utkämpas, kamrater kämpas ned som rö för vinden.
att hata den värld i vilken människor har blivit det de är. att hata den värld i vilken glädjen skänks överraskande.
en omstörtande rörelse, en skänk att bedja om. ty att se är smärtans väg. jesus botade inte de blinda utan orsak.
fragment - om becqon vore en annan, vem vore denne då, vem vore denna röst ur vilken själva öknen talar?
trons död lever, att leva är ödets makt.
kapitalets makt och subjektets brist har till slut kommit bli senmodernitetens mest sublima ögonblick.
världen är död, den vet bara inte om det.
Dead & Breakfast
när det nu gives att lida på nytt. när nu begärets ort är anonym men med ett namn, när dens vars begär du begär är på väg, bort, ej nära.
det låter sig sägas: "han är inte jag".
om kärleken till någon införlivar en sanning som den älskade ej känner till, hur då någonsin kunna älska annat än ensam?
vägen är lång, väl framme är det försent.
det någon finner röra sig över kroppens differentierade yta när förhoppningen förbytts i gammal hederlig gammeltestamentlig barbarism som tillfredställer - det är intet annat en den döda frid som så gärna omfattas som filosofisk tillika mänsklig mognad.
om det gives att älska platonskt, gives det då inte också att hata allt man blivit i sin vidriga självupptagenhet?
det är en kärlek och ett hat som förtjänar varandras händer rakt ner i gehenna.
"han är inte jag".
du är inte här.
du talar inte.
thinking without a dead line is a dead end.
att skriva som fanns det inte avsikt, ett intresse för något annat än det som låter sig skrivas i stund det gives.
stund som inte avser någon verklig, fiktiv eller förmodat framtida publik.
hur skriva ensamhet som är Legion?
att sluta och äntligen få ge upp Subjektet som antas veta - att skriva är att besvärja skrivandets slut och avgjorda öde.
det finns inget hopp om något.
begrunda Robespierre och Saint-Just, dessa dygdens terrorpoeter.
lyssna till deras infernaliska nit, deras hänsynslöshet. går ej att leva med, men deras ton och ansats förutan, hur tänka det revolutionära subjektets genes - ja, hur tänka det egna livets fortsättning?
bönens subjekt - ett kalvinistiskt perspektiv
följande låter sig artikuleras. ingen aning om hur. men här är text. utan vidare kommentarer.
i bön tackas gud för bön kristus ger i anden: det är bön den troende blir ett kärl för.
den troende helgas av bön som oförtjänt omtanke - nåd.
här finns ingen kontinuitet, men nåd, ljus, helighet, guds ingripande närvaro.
bön föregår subjektets uppfattning om böns början. bön inleds inte i den mumlandes mun.
subjektets mummel är böns manifesta faktum.
bönen är inte subjektets, men guds skänk - den ges för att låta subjektet "med fritt och öppet tal" leva den djupaste tillförsikten inte tänkas kan.
tron är öppningen kristus låter subjektet vederfaras som liv; att mena att subjektet tar till orda, ber, motiverar sig själv och gör vad det kan för att få något av gud - det är att inte uppfatta guds skapelse, ty guds skapelse har inga rötter; creatio ex nihilo.
vem kan mena att subjektet äger tro, som vore den subjektets?
tro är guds andes frukt, som gud själv i kristus låter inympa och växa i otrogna, sig själv till behag, vem är den att mena att någon av denna andes frukt i själva verket är subjektets tro tillika subjektets bön?
bönen är guds sätt att manifestera sin längtan efter sin skapelse; där låter gud den troende formulera guds egen längtan som subjektets längtan efter gud, som drar och verkar.
likväl vet inte subjektet inte vad det bör be , men anden lägger sig ut för den troende genom suckanden. subjektet stillar sig tacksam över att få sucka med gud.
vissheten härom är tvivlet på sig själv och glädje i kristus jesus, herren, som givit och ger och skall ge den troende vad fadern har behag till.
tvivla, lev i vanmakt, exponera och genomlev svagheten. gud vill det.
subjektet måste således inte be; gud tillåter subjektet att be. gud bjuder subjektet till att leva bön som guds längtan.
gud längtar subjektet han skapar. därför tror subjektet. subjektet längtar efter gud för att han inympat sin egen längtan efter subjektet.
kristus är subjektets tillförsikt, längtans ansikte gud givit för att i honom ge den frid som övergår allt förstånd.
gud har funnit subjektet emedan han skapat det; där i sin längtan efter subjektet längtar subjektet efter gud.
gud subjektiverar sin skapelse i bönen.
hur är det möjligt? den troendes uppgift är att bekänna, inte förklara.
bekänna med sin herres ord: det är fullbordat.
Dygd & Terror
den ständiga upptagenheten med akutmotiverat handlande och tänkande i arbete och vardagliga skeenden har en förblindande mening, gör det omöjligt att uppfatta hur kampmoment skulle kunna motiveras och artikuleras som praxisens egen reflektion.
formulerande på annat sätt: det som äger prioritet i arbetande och tänkande, hur motiverande denna prioritet om inte formulerande av teoretisk ståndpunkt (som skapande äger blick för) i sig självt är en teoretisk intervention i prioriterande, vars spel i den strukturerande helhet som är arbetande och tänkande självt är just livet självt.......ja, hur interventionen är förhoppningen om retroaktiv gestaltning av de koordinater som tycks bestämma livets egen fiber, i tal, i kropp, i begär, kärlek, död.
Kort sagt: kärlekens dygd och terror i presens particip.
Tintin - das Man
Ett museum i Bryssel. Belgian Comic Strip Centre. Utställning: Tintin. The museum of imagination.
Finner en lapp. En sorts presentation av denne Tintin. Aningslöst men träffande låter texten på lappen förstå något - tomma effektiva ord upplåter med all önskvärd klarhet.
Om detta är Tintin, vilken värld är Tintins?
Tintin is Nobody
Tintin's face is made up of a few very simple features. It's almost expressionless. Because it's neutral, it's the ideal recipient for the emotions felt and projected by readers.
Tintin is Everyman
Depending on the circumstances, Tintin can beyoung or old, Scandinavian or Mediterranean, African or Asian. He's a universal charactar. If Tintin is Everyman, he is also you.
Tintin Can Handle Everything
Tintin is a symbol of youth and vigour, courage and integrity. He's a daredevil who succeds in everything he takes on...while his readers are comfortably ensconced in their seats.
Konkret Erotik Abstrakt
this is not a concrete analysis of the concrete situation.
att gränserna för den egna uppmärksamheten raseras är önskvärt.
ty hur närma sig problematik av erotisk karaktär? kanske den låter sig artikuleras, men hur undvika frestelsen hängiven pubertalvuxen direkthet som smärtar, lindrar.
det egnas brist som gives är motstånd: gåva skänks, tvingar till begreppsligt arbete som bör reduceras för att kunna tolkas.
reduceras på gravitationsstarka moment. personliga pronomen. binär tendens manifest i jag, du, vi.
skriva, tänka, avsikter; inflätade förhoppningar av världslig social karaktär: hur mena att subjektivitet låter sig exponeras, transparantgöras med tydliga beteckningar?
den faktiska möjlighet omdöme och språk tvingar och fostrar skänks inte, nej, tränger in och informerar motstånd: kärleks obscena frånsida; omöjlighets möjlighet. Jacques-Alain Miller förmår formulera frånsidan:
"People in love are in fact condemned to go on learning the other’s language indefinitely, groping around, seeking out the keys – keys that are always revocable. Love is a labyrinth of misunderstandings whose way out doesn’t exist."
att älska. i bristen vara-med-varandra; för intersubjektivitets mysterium kan inte syfta gemensam grundenhet. att stå in i kravet på kärleken, att älska; men om kärlek är svaret, vad är då själva frågan?
Jacques-Alain Miller, lika uppfordrande och självklart hävdar, med anledning av kärlekens plats i överföringsmatrisen:
"It’s a contrived love, but made of the same stuff as true love. It sheds light on its mechanism: love is addressed to the one you think knows your true truth. But love allows you to think this truth will be likeable, agreeable, when in fact it’s rather hard to bear."
argumenterar inte.
text idiosynkratiska reflexivitet tror i en avgörande performativ mening ödesgemenskap - vars väsen är intersubjektivitets opakt gäckande förskjutande.
i den är det omöjligt att reducera subjektivitet till faktiska känslor, avstånd, onärhet, kärlekslöshet, obegripligt beteende.......so on and so forth.
hur är det möjligt att tala detta, att undvika tala det konventionellt angelägna med avseende på empiriska data? - in summa:
om frågan är den uppenbara, den tvingande att besvara - om det vore så, om verklighet gavs som hanterandet av uppenbara fakta och så lite psykologi-ideologi på det. ja, vadan?
inget är uteslutet, men givet möjlighet - givet möjlighet att tal-text inte är abstrust i största allmänhet utan för intersubjektivitet symptomalt lugubert kännetecken?!
de svar som är möjliga låter sig apostroferas som svar på flera icke ännu ställda frågor.....ty det allvar som står på spel rör inte ett ännu oupptäckt gränsavsnitt i intersubjektivitetets konstituering:
till begreppet för och hör hur effekterna i intersubjektivitets skeende är manifesta som obegriplig sanning.
frestande det är att ponera implicit ordning som tarvar explicering, explicering som låter implicerandet framstå som möjligheten par exellence. Detta klarhetsparadigm är främmande för kärlek som det här artikuleras.
teoretiskt arbete är manifest effekt av undvikande concrete analysis of the concrete situation.
men varför vilja undvika det som så lovar, som så ger skäl för konventionella förhoppningar om klarhet och försoning?
den andre gäckar inte på något annat sätt än som faktisk omöjlighet;
om "Love is a labyrinth of misunderstandings whose way out doesn’t exist", som Jacques-Alain Miller hävdar, är frågan: hur är det möjligt? hur kommer detta missförstånd till stånd? Hur gives det som erfarenhet, som symptom?
"My love for you isn’t just my affair, it’s yours too. My love says something about you that maybe you yourself don’t know.’ This doesn’t guarantee in the least that the love of one will be responded to by the love of the other: when that happens it’s always of the order of a miracle, it’s not calculable in advance." Jacques-Alain Miller
Jacques-Alain Miller
Vag och Stark
för en tid sedan kom Johannes Jäger att samtala med Christian Stokbro, bland annat redaktör för en filosofiportal.
den som hyser om än bara ett blygsamt intresse för vad som sker kan läsa Stokbros text
här.
förhoppningsvis kommer det inom en inte allt för avlägsen framtid att publiceras ett "samtal" på denna site mellan Jäger och Stokbro.
Being There - It Was Never There
There are moments - moments of truth - striking, giving possibility body to ponder certain and nothing.
obscene: the moving adressing of the supposed ones in power, an evocative moment: a flash, a sign. power has escaped, its not there. it was never there.
Robespierres slutna ögon
fram ur arbetet, det teoretiska som löne, träder en stämning, gives form som inte låter sig urskiljas skild från begrepp och ord som misslyckas: missmod, pessimism etc.
detta livs egen dödsmask - utan öde, utan kall, utan händelsens välsignelse.
Tertullianus ord "Prorsus credibile est, quia ineptum est" (It is to be believed because it is absurd) lär ha vunnit mången tveksam konvertit, liksom "Certum est, quia impossible est" (It is certain because it is impossible).
om det gives värdslig möjlighet att tro - att finna en närmast metafysisk gest "talande" så det för att den är performativ; den frambringar det som den i konventionell mening skulle sägas vara ett uttryck för.
marxister som läser Camatte, som i dennes ord finner en hopplös pessimism bör betänka det ovan artikulerade.
Camatte är den marxistiska traditionens Tertullianus. Bägges ord gester som detroniserar ett binärt borgerligt förnuftsparadgim.
det finns fler, vars ord, i den av världen givna stunden intervenerat, där gesten operativt för evigt förändrar koordinaterna för den egna möjligheten att "tro" den emancipatoriska avsikten formulerad av de vars liv stått på spel från deras födelse.
Maximillien Robespierre (6 May 1758 – 28 July 1794), vars dödsmask är den levande gestens dygd - mea res agitur: ord som ej ryggar för det oerhörda i målsättningar rörande fienden mitt ibland oss.
Vilken dyrköpt ånger väntar de som ser att världens kungar och deras entourage måste dö?
"If the mainspring of popular government in peace time is virtue, its resource during a revolution is at one and the same time virtue and terror; virtue without which terror is merely terrible; terror without which virtue is simply powerless."
"The government of liberty is the despotism of liberty against tyranny."
"Citizens, did you want a revolution without revolution?"
"It is with regret that I pronounce the fatal truth: Louis must die that the country may live."
Sten Nordin - Vox Populi
det är sällan det ges möjlighet att mysa med makten som ingen makt har - mysa med de vars ansikten en stilla evig sömn vore en nåd att bedja om; men när de nu träder fram och gratulerar varandra i skenet av tacksamhet mot arbetarnas insatser, är det likväl möjligt att skratta ett bittert ljuvt skratt. Måtte följande video glädja åtminstone någon med smak för ideologins ironiska och absoluta närvaro. Betrakta slipsen, den feta blicken - skulle du vilja basta med denna människa?
X reasons for being a liberal today.
1. The world is as it should be and all is going well.
2. Freedom, creative opportunities, and community exist for
all.
3. Each person has a decisive say in the decisions affecting his
or her life.
4. Oppression and exploitation do not exist.
5. The unequal structure of wealth and power in our society
and in our world has nothing to do with the problems of
humanity.
6. It is easy to figure out how to make the world a better place.
7. The history of struggles by workers and oppressed people is
a waste of time.
8. The popular revolution of 1917 in Russia was a meaningless
diversion.
9. It’s good just to rely on what others say about someone as
complex as Lenin, Marx, Zizek and others.
10. Realities of the present and possibilities for the future have
nothing to do with what happened in the past.
(Tack till Paul Le Blanc)
