Skriva, läsa & tankens erotisering
Berätta en historia, skildra och gestalta, tydliggöra med en generaliserbar psykologisk skärpa, upplåta och exponera stämningen någon kan känna igen sig i...
Nej, skriva själva riktningen och vara trogen, med idiosynkratisk hänsynslöshet med blicken fäst på förbannad benägenhet att förväxla ambition & megalomani med djup & innerlig avsikt - för det finns blygsamhet som bedrar: jag förväxlas med subjekt och när förväxling är malign får någon för sig att något väsentligt blivit sagt.
Att leva med frustration utan att substansialisera, att med huvudet i händerna fostra benägenheten att avstå, till att bli produktiv, att erotisera tvång, att tänka i presens particip: tänkande.
Igen: att skriva själva riktningen och vara den trogen, ja, vara den trogen utan hopp om att komma någonstans:
Merely to say the identical thing twice - language is language - how is that supposed to get us anywhere? But we do not want to get anywhere. (Heidegger)
Att monoton lyssna till takten, att rytm inte är avsett för text, men för läsande. Återvända, läsa:
But we do not want to get anywhere.
En deprimerande aspekt är att "allt (...) plötsligt antagit den dystra färgen hos den, som inte längre ser något annat än döendet och som inte tycks uppfatta sin omgivning som något annat än ett enda döende." (Thomas Bernhard)
Även i detta står fascismens vänlighet att urskilja, hur tvånget och det egna ödets angelägenhet kommit att ges ett språk; mening som gäckar och förför med samma lätthet som ord inte kan avstås ifrån att läsas.
Uppbrottet har här den plats det förtjänar.
