Identitet, fiktion och den anonyma texten, del I



Att läsa vad någon skrivit och på det läsa kommentar till det skrivna och sedan kommentera den kommentaren, nej!
    Det som följer är en händelse på becqons blogg. Någons borttappade anteckningsböcker, upphittarens bortappade manus och den förmodat fiktive mottagarens absoluta frånvaro.
becqon vet att följande text skickats utan avsändare.  För övrigt anser becqon: Rösta här.




V





Följande skriftfragments författare är för publiceraren obekant, vissa saker tyder på att fragementen är skrivna i år eller förra året. Kanske tidigare. Texten är tagen ur en efterlämnad anteckningsbok.
Texten saknar tydlig riktning, fragment överlappas utan tydlig eller skälig anledning. Texten Publiceras inom citationstecken utan någons medgivande. (Här låtit styckeavstånden stå för alla skiftande avstånd som finns i det handskrivna orginalet.)



"Fattar inte att jag skriver till dig. Pennan löper över raden- trots jävla allt - fixerar min blick på själva spetsen, fingrarna och mitt hårda grepp om pennan.


   
    En park. Det började ljusna, sommarnatten var ljum, men känner ingen doft, kanske skräp.Fukten steg upp ur marken, på en bänk satt ett par, hånglandes, lite djärvt - varför skulle han annars stå på knä med sitt huvud mellan hennes ben?

    Jag gick trots det förbi, lät mig inte hindras, men sökte vara diskret och vände bort min blick när jag kom alldeles nära.

    Nu minns jag, det var en lördag, jag gick till Tantolunden för att inspektera följderna av det som den nu avsomnade nykonservativa tidskriften Salt kallat "det årliga sodomitjippot". Kanhända en något grov karakterisering av en stockholmsk begivenhet som nu är lika självklar som en gång vattenfestivalen.


Att ej stanna eller göra halt i ett schematiskt och lättöverskådligt beskrivande eller i en inträngande skissering av 'det', 'saken', 'det' om vilket 'det' talas, vidden av konnotationer och allusioner som kanske låter oss finna begreppet 'diskursivt objekt' ej för långsökt....

    Suck, det är tröttsamt att leva, att skriva är än värre, det är avgjort att föredra läsning framför skrivande, seende framför förstående.

    Schematisk, snubblande på tröskeln till att skriva mig fram. Tvekan, javisst, fruktansvärd förbannad tvekan, tvivel och andras blickar på mina händer.


Min barndomsort är solig. Det är kanske inte varmt, men soligt. Kommunen anordnande resor till sjön. En av ledarna kallades Svartis. Var hon mörk, jag tror det. Minns henne för att hon kunde springa barfota helt obehindrat på grusvägen utan att hennes fötter tycktes fara illa.

    Gamla volvobussar hämtade oss barn på torget. En av förarna var allas favorit, han var den ende som tog sig för att köra om de andra bussarna på den långa rakan vid sjön på väg hem. Han körde om när han fick chansen, vi jublade i vår glädje. Vi pressade oss upphetsade mot fönstren när vi passerade de andra bussarna och till vänster stod den en gång viktiga fabriken.

    Finns en doft förknippad med detta: solvarm apelsinsaft i Tupperwaremuggar med lock. Smörgåsar mamma lagt ner i påsar. Tror hon var orolig varje gång jag åkte. En oro hon fått leva med.


Jag söker ej säga mer än så, ej berätta en historia....så tröttsamt att komma ihåg, genomleva stämningens tryck; vanan att minnas, detta beteende som onekligen hemsöker vissa av oss för vilka det egna livet kommit bli ett svar på en fråga vi själva inte har ställt.


Onekligen kom världen till där, på orten, den platsen, rummet: en värld uppenbarad och storslagen emedan min barndomsort var platsen för min anspända och stränga medvetenhet om dess litenhet.

    Min plats i världen där gud hade ensamrätt på själva begreppet värld! Kanske har jag inte sagt det, men gud kom tidigt med i bilden; med gud blev det en bild, med gud kom världen till just på orten.

    Ord återkommer, vissa fraser, vissa ordfigurer. Så tröttsamt. En klen tröst är att det låter mig fundera över de ordens otänkta möjligheter.

    Tänker på de som till synes utan hinder skriver, de för vilka språk är transparant, och inte den sten att snava på. ' Sanningen är (---) de sista förtvivlade blickarna hos en människa, när allt hopp är slut' KS."


Vid närläsning av de till synes banala anteckningarna märks de intima svårigheter som står på spel för författaren: minne, skrivande, begrepp, barndom och hur ge tvivlet gestalt i tiden. Författaren är onekligen bekant med både filosofi och teologi. Det finns ett par markörer, kortfattat: "den sten att snava på", Nya Testamentet, "att föredra läsning framför skrivande, seende framför förstående", (parafraserat från 'Orons bok' av Pessoa). Kontinentalfilosofisk tematik med psykoanalytisk anstrykning känns igen. Det finns ett tilltal i första meningen och ett citat som avslutning (troligen Kerstin Söderholm, men det har inte bekräftats) som ger intryck av att fragmenten skulle ingå i en större enhet, en sorts brevessä som i flera avseenden påminner om, om än inte lika högstämt, Hugo von Hofmannsthal's Lord Chandos brev.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0