becqon

"Ty då vi nu en gång är resultatet av gångna släkten, är vi också resultatet av dess förvillelser, lidelser och misstag, ja, förbrytelser(---)om vi dömer dessa förvillelser och tror oss själva frigjorda från dem, så är vi inte fria från det faktum att vi härstammar ifrån dem"

Friedrich Nietzsche(1844-1900) Om historiens Nytta och skada (s.57)

Gripen av Gitta Serenys biografi Albert Speer och sanningen (1997). Men det finns något i Serenys sätt, hennes strävan, som likväl ej låter saken (die Sache) komma i förgrunden, hur envist hon än söker "gripa" Speer. Hon står förlamad inför den "storhet" i vars tjänst Speer uppfattade han stod i. Hon når ej in i det "mysterium" som för Speer var hans livsluft. Hon når inte in, emedan det Speer minns, skrev och "nu" tycker om vad han minns, skrev och gjorde söker ursäkta eller förklara en livsväg, vars riktning endast hade en för ögonen, Führern! (innebörden av detta tänks inte).

    I det försök som Serenys bok utgör finns inget som låter förstå att hon själv erfarit något av det Speer vittnar om. Detta är hennes enda styrka, att hon förmår skriva om något hon själv ej står in i.
    Hon kan inte och förfogar heller inte över några möjligheter att se detta "icke-kunna", just för att Speer satts på den anklagades bänk och inte kan förmås att bejaka eller erkänna "det vidriga", "det avskyvärda" och "ofattbara" i någon annan form än skuldens.

    De svårigheter Speer kan ha haft i sitt liv, i sin relation till modern och fadern och till sina två bröder kastar ljus över Speer, men ljuset ger endast kontur åt den skugga i vilken han levde sitt liv. Denna metafor är ansträngd och har kanhända ingen mening "i sig", men vill hävda tanken, att för att kunna uppfatta Speer så bör möjligheten tas på allvar: att det ej står i den enskildes makt att avgöra sitt öde.

    Det som står att finna hos Sereny, något hon flera gånger påpekar, är de brytpunkter då det kunde ha gått annorlunda; men det är ju just det som gör hennes ambition så svår att förlika sig med, "att förstå Speer". "Förstå" är ett särdeles olämpligt begrepp; men det är tacksamt emedan Serenys själva projekt erhåller sin legitimitet från "förståendets" tyngd. Detta är olyckligt. Hon borde skildra Speer, ställa frågor, göra det hon gör utan att ha ett övergripande skäl, att förstå.
    En blindhet har slagit de generationer som vuxit upp efter andra världskriget, en blindhet som förväxlats med insikt om det ofattbara i tiden 1933-1945. Det är anmärkningsvärt att Speer under rättegången greps av en skildring som berättar om en "vanlig" avrättning i Baltikum (20-30 människor) och inte av de stora siffrorna rörande massmördandet i lägren. Att storleken på projektet inte går att omfatta är inte skälet till att Speer grips av en "mindre" skildring. Det finns ingen större skildring än den mindre. Det finns inget större elände. Det gives heller inte att begripa eller omfatta det Stora i vad Speer trodde han var delaktig i, så länge vi menar oss veta att det "stora fasansfulla" (mördandet av judar, polacker, oliktänkande och alla andra som befanns misshagliga), det ofattbara, är den bakgrund emot vilken Speer ska "förstås".

    Den avgjorda förlusten av liv, egendom, kommande liv, drömmar, barn, gives inte att uppskatta, men inte för att förlusten är för stor utan för att den ej har någon storlek. Den stora förlusten är ej fattbar emedan inte en enda människas död är fattbar. Att söka förstå Speer och hans tid, de ogärningar som han, medvetet eller ej, bidrog till att utföra är inte saken att förstå. Den innebörd som ordet "förstå" har är inte värd det sammanhang som exponeras.

    Öde, storhet och kall är samtiden främmande - men ej som en brist utan som bedövat förstående.
    Att tänka, bejaka och erkänna "det vidriga", "det avskyvärda" och "ofattbara" i annan form än skuldens är uppgiften att axla.