kommentar till den 1:a Kommentatorn

Yukio

Med viss tvekan tar han ställning till den absolut första kommentaren, ja den är lätt att läsa men jag återger den ord för ord:
Detta ideal skapade den kropp vi ser på den publicerade bilden, vad mer?
"He killed himself in the company of a few young men - boys that he had recruited into his right-wing personal army."

Kommentatorn, han vänder sig till dig. Du föredrar anonymitet. Sympatiskt. Kanhända återvänder du. Du ställer en fråga, måhända, men han uppfattar den inte så. Frågan ställs, "vad mer?", som om det självklara vore att ställa frågan - retoriskt vill säga - för antagande att du menar - låt det antas för ett ögonblick - att du med frågan ingalunda avser att vilja veta något, utan du ställer den eller snarare utför den, en gest, åt hans håll, som sätter upp en bild på Mishima och bifogar några rader om hård.
    Det citat du återger är onekligen det du följer upp din fråga med, gestens fullbordan, om man så vill. Han vill det.


"He killed himself in the company of a few young men - boys that he had recruited into his right-wing personal army."

Låt oss smaka på detta citats ord, som tycks, enligt Kommentatorn, vara nog för att inse: inget mer skapades. Förvissad om att Kommentatorn är förtrogen med Mishimas liv är detta ett vackert om än tragiskt (just därför vackert) faktum som kröner en mans liv  vars styrka & smärta ej är alla förunnat att uppskatta. 
    Kommentatorns kommentar luktar demokratiskt sinnelag; ej särskilt klädsamt att kliva in i tempel med en hållningen som påbjuder en aristokratisk ödmjukhet.

Memento mori.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0