Teori, Poesi och Performativ Subjektivitet, epilog # 4, ende
"En cigarett är det fulländade exemplet på fulländad njutning. Den är utsökt och den lämnar
en otillfredställd. Vad mer kan man begära?" Oscar Wilde
III. Performativ Stilisering av Tanke och Handling i Det Teoretiska Arbetet
I det antika Korint stod två tempel sida vid sida: Våldets och Nödvändighetens.
Följande fragement / citat är textprojektet TSFs avslutning.
1845, i "Teser om Feuerbach", skriver Karl Marx följande:
"Huvudfelet med all hittillsvarande materialism (Feuerbachs inräknad) är att föremålet, verkligheten, sinnevärlden, bara uppfattas som objekt eller som åskådning; däremot inte som sinnlig mänsklig verksamhet, inte som praxis; inte subjektivt."
Citerar detta i hopp om att Marx ord ska provocera klarhetsideal som mången är förgiftad av. Låter Marcel - medlem av den sällsynt skarpa redaktion av tänkarpoeter riff-raff tycks bestå av - än en gång, i enkla, klargörande och välgörande ord artikulera blick som kanske tarvas för att "läsa" textprojektet becqon publicerat. Några fragment från texten ( från riff-raff, #7, 2005):
"Praktisk reflexivitet, så som Marx formulerade den i sina teser om Feuerbach, innebär ett samspel mellan förståelse och förändring. [...] Filosofin måste förverkligas, den måste bli praktisk. Detta praktiserande av filosofin är inte en politisk praktik utifrån en politisk teori, utan snarare är det en poetik utifrån en poetisk teori. För betraktar vi etymologin hos ordet poetik och hos ordet teoria, finner vi att grekiskans teoria betecknar översikt, dvs. att man från en upphöjd plats betraktar och iakttar omvärlden, medan poetik härstammar från det grekiska ordet poiesis, som innebär förmågan att göra, och betecknar således en lära om görande. Den praktiska reflexiviteten resulterar därför i en teoretisk poetik, en process som är kritisk samtidigt som den är konstituerande."
Givet detta ter sig nu tes 9 som lättfattlig:
"Det högsta som den åskådande materialismen, d.v.s. den materialism som inte fattar sinnligheten som praktisk verksamhet, når fram till, är åskådningen av de enskilda individerna och det borgerliga samhället."
Gives det att återvända till Heidegggers ord i brev till Löwith? Nu med skärpa Marx och Marcel skänker återläsningen:
"Jag gör inte någon distinktion mellan det vetenskapliga, teoretiska livet och ens eget liv. [...] I denna förbindelse är för mig filosoferandets motiv och mål aldrig att fylla på lagret av objektiva sanningar, filosofins objektivitet [..] ligger inom meningen med mitt existerande."
Att närma sig detta textprojekts fiktiva slut, låter sig slutsats formuleras? Har slutsatser sökts, en avgörande ståndpunkt, motsägelsers upplösning och en allomfattande hållning?
Den som mödat sig om att läsa, följa detta projekt, följt arbetet, kommit hit, vet att ej så är fallet.
"Tankarna är inte fria, de är sanningens slavar", skriver Antoni Gaudi någonstans.
Låt vara att det klingar idealistiskt, men givet att han ej menar "tankar" i idealistisk mening utan snarare i den mening som Marx' materialism låter förstå och tillika Freuds, och framför allt Lacans psykoanalys - ja, vad låter sig uppfattas, tänkas givet detta?
"Tankarna är inte fria, de är sanningens slavar" - givet tanken, inflätad i språk, förknippad, intimt, ej skild från, givet i den faktiska materialiteten manifest, kropp, mun, blick, fingrar: sanningen kan ej förskingra, den gör fri.
Martin Heideggers bror, Fritz, lär ha sagt: En tanke per mening, Martin, en tanke per mening!
Hur drömma en dröm i taget? Hur artikulera att vissa av oss blivit och är olyckliga marxister?
Att tänka, att skriva, att följa raden med blicken. Låter sig följande sägas? Det finns ej någon "bakom", det står ej att finna ett djupt motiv, det är ej ett misslyckande att ta till orda och bristens mening står på spel för den subjektivitet som kommit att överge sig själv som utgångspunkt; subjektivitet har här omtalats, påtalats, artikulerats, sökts bevaras i den rörelse som är själva dess konstituering, en rörelse hävdas det - meningsskeendet som sådant, dess enigmatiska materialitet.
Fronten, manifest i kropps åtbörder och gester, inskriven i en obestämbar men bestämmande ordning, språk, tecken och symbol, fjärran och allra närmast; tilltalad och kastad (geworfen) - värld gives vid fronten; längs en linje som frestar den frågvise: geishans sminkade ansikte, ansikte, bevarande en linje av ursprunglig hud längs det vita; en mask kan tyckas, men nej: geishan döljer - liksom subjektets konfigurerade och mönsterlika konstituering - att det ej finns något att dölja.
"Om upprepningens fortvaro måste accepteras som den kulturella identitetsproduktionens mekanism, då blir den centrala frågan: Vilken form av subversiv upprepning skulle kunna sätta själva den identitetsreglerande verksamheten ifråga?
Om vi inte har tillgång till någon "person", något "kön" eller någon "sexualitet" utanför den matris för makt och diskursiva relationer som tydliggör och reglerar dessa begrepp för oss, vad är det då som möjliggör inversion, subversion eller förskjutning inom ramen för en konstruerad identitet? Vilka möjligheter föreligger tack vare att kön och genus, [ identitet, subjektivitet, det sociala, filsofi...etc] är konstruerade?" Judith Butler
Vägen är lång, väl framme är det försent. Avsikter och motsägelser bryts in i varandra, står, sida vid sida, dunkla förhoppningars spirande i mylla oren. Klargöranden har utlovats, men "helt" lämnats därhän.
Teori, Poesi och Performativitet - ljuskast in i en-ännu-icke-materialiserad-text.
Slavoj Zizek: 'Cinema is the ultimate pervert art. It doesn't give you what you desire - it tells you how to desire'.
Det tycks vara möjligt att säga om det teoripoteiska arbete som här påbörjats:
Performing text, theory and subjectivity is a pervert art. It doesn't give you what you desire - it tells you how to desire.
Hur detta begärs metamorfoser gives att tänka, arbeta med och i, tvingande och befriande på verklighetens 'avgrund', är en
Bekräftande av en 'grund' som lever endast genom att negera dess fundamentala karaktär;
av en 'ordning' som endast existerar som en delvis begränsning av oordning, av en
'mening' som är konstruerad endast som överskott och paradox framför meningslöshetens ansikte [...]". Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, Hegemony and Socialist Strategy.Towards a Radical Democratic Politics, (Svenskt citat från Forum för teoretiska interventioner, 2007:1, s.50, not 19.)
¡Viva La Muerte!
Gives här, en blygsam läsanvisning :
Kan hända bör man börja med
I. Aristos, Allvar och Själens Fett
för att fortsätta med
II. Ödets förbedjare och det senmodernas mimetiska makt
för att vid källans början insupa stämningen. Varför ej fortsätta med
III. Re:orientering
där stämningen mognat något beträffande avsikterna, fortsätt med
IV. Exkurs / inter pares
emedan att följa projektet kronologiskt bör stå tillbaka för att följa det tematiskt, därför
V. Teoretiskt Drömtryck eller Mors Omni Vincit*
och därefter ge sig i kast med Frontbegreppet
VI. Ethos & Frontens Mening, exkurs / interpares # II
och fortsätta, som om man nått någonstans för att sedan återvända
VII. I Teoribunkerns Dunkel
för att sedan i arbeta igenom
VIII. Tänkande, Subjektivitet & Fascism, en ingress, del I
IX. Tänkande, Subjektivitet & Fascism, del II
X. Tänkande, Subjektivitet & Fascism, del III
och därpå
XI. Gränsens Ethos - Epilog #1 för konkretion.
Till sist eller för att börja om de två senaste posterna, som är något av stämningbrott/givare än något annat:
XII. Performativ Stilisering,Tanke & Handling i Teoretiskt Arbete, Epilog #2 & Performativ Stilisering,Tanke & Handling i Teoretiskt Arbete, Epilog #3.
