nattens tankar, ett heuristiskt försök
Mening kan kanske förstås som det öppna där själva samtalet sker; om talet inte uppfattas som något som sker i det öppna, där det talas, låter det som om meningen är en slutsats.
Talet låter sig då inte uppfattas som meningens egen rörelse i talet.
Det öppna är här heuristiskt förstått.1
Talet är meningens strukturerande (skillnader, metaforer, anekdoter, narratem etc).
Ty talet "informerar" inte - här taget i dess vulgära avseende - utan upplåter: meningen låter inte vänta på sig som vore meningen något att komma fram till, utan är själva den struktur som gör talet till tal, till det som menas med frågan: "men vad är meningen med det?"
1) "Heuristisk argumentation är en argumentation som inte kan betraktas som strikt och slutgiltig utan bara som möjlig och provisorisk, vars syfte är att leda till upptäckten av det aktuella problemets lösning."
Se mer om detta här.
Speer och det bedövade förståendet
"Ty då vi nu en gång är resultatet av gångna släkten, är vi också resultatet av dess förvillelser, lidelser och misstag, ja, förbrytelser(---)om vi dömer dessa förvillelser och tror oss själva frigjorda från dem, så är vi inte fria från det faktum att vi härstammar ifrån dem"
Friedrich Nietzsche(1844-1900) Om historiens Nytta och skada (s.57)
Gripen av Gitta Serenys biografi Albert Speer och sanningen (1997). Men det finns något i Serenys sätt, hennes strävan, som likväl ej låter saken (die Sache) komma i förgrunden, hur envist hon än söker "gripa" Speer. Hon står förlamad inför den "storhet" i vars tjänst Speer uppfattade han stod i. Hon når ej in i det "mysterium" som för Speer var hans livsluft. Hon når inte in, emedan det Speer minns, skrev och "nu" tycker om vad han minns, skrev och gjorde söker ursäkta eller förklara en livsväg, vars riktning endast hade en för ögonen, Führern! (innebörden av detta tänks inte).
I det försök som Serenys bok utgör finns inget som låter förstå att hon själv erfarit något av det Speer vittnar om. Detta är hennes enda styrka, att hon förmår skriva om något hon själv ej står in i.
Hon kan inte och förfogar heller inte över några möjligheter att se detta "icke-kunna", just för att Speer satts på den anklagades bänk och inte kan förmås att bejaka eller erkänna "det vidriga", "det avskyvärda" och "ofattbara" i någon annan form än skuldens.
De svårigheter Speer kan ha haft i sitt liv, i sin relation till modern och fadern och till sina två bröder kastar ljus över Speer, men ljuset ger endast kontur åt den skugga i vilken han levde sitt liv. Denna metafor är ansträngd och har kanhända ingen mening "i sig", men vill hävda tanken, att för att kunna uppfatta Speer så bör möjligheten tas på allvar: att det ej står i den enskildes makt att avgöra sitt öde.
Det som står att finna hos Sereny, något hon flera gånger påpekar, är de brytpunkter då det kunde ha gått annorlunda; men det är ju just det som gör hennes ambition så svår att förlika sig med, "att förstå Speer". "Förstå" är ett särdeles olämpligt begrepp; men det är tacksamt emedan Serenys själva projekt erhåller sin legitimitet från "förståendets" tyngd. Detta är olyckligt. Hon borde skildra Speer, ställa frågor, göra det hon gör utan att ha ett övergripande skäl, att förstå.
En blindhet har slagit de generationer som vuxit upp efter andra världskriget, en blindhet som förväxlats med insikt om det ofattbara i tiden 1933-1945. Det är anmärkningsvärt att Speer under rättegången greps av en skildring som berättar om en "vanlig" avrättning i Baltikum (20-30 människor) och inte av de stora siffrorna rörande massmördandet i lägren. Att storleken på projektet inte går att omfatta är inte skälet till att Speer grips av en "mindre" skildring. Det finns ingen större skildring än den mindre. Det finns inget större elände. Det gives heller inte att begripa eller omfatta det Stora i vad Speer trodde han var delaktig i, så länge vi menar oss veta att det "stora fasansfulla" (mördandet av judar, polacker, oliktänkande och alla andra som befanns misshagliga), det ofattbara, är den bakgrund emot vilken Speer ska "förstås".
Den avgjorda förlusten av liv, egendom, kommande liv, drömmar, barn, gives inte att uppskatta, men inte för att förlusten är för stor utan för att den ej har någon storlek. Den stora förlusten är ej fattbar emedan inte en enda människas död är fattbar. Att söka förstå Speer och hans tid, de ogärningar som han, medvetet eller ej, bidrog till att utföra är inte saken att förstå. Den innebörd som ordet "förstå" har är inte värd det sammanhang som exponeras.
Öde, storhet och kall är samtiden främmande - men ej som en brist utan som bedövat förstående.
Att tänka, bejaka och erkänna "det vidriga", "det avskyvärda" och "ofattbara" i annan form än skuldens är uppgiften att axla.
forna fantasiers fackeltåg
måtte det vara en storslagen syn som tränger kroppen
ur sina gängor, en kraft som förråder och bedrar in i sanningen:
blick vänd åt väster - klara avstånd, tydlig gräns.
må så vara - men måtte gränserna för blick raseras
och forna fantasiers fackeltåg tåga på nytt
↔
Memento Mori
Att överta det liv som förts vidare, från en kropp till denna kropp. Sitter, tänker, förnimmer det som den levande kroppen har att möta; tänker på farfar: hur kunde en förhoppning om det verkliga livet få ro i honom, hur skulle det kunna vara annant än den egna sorgens sanna källa?
Han överlevde och lever vidare i far; sitter nu här, med de bilder som flimmrar inför en stirrande blick.
I djupet av det som inte blev sagt, i djupet av allt som förebrås farfar, i allt det som skulle kunna ha varit kärlekens gåva - i det kom något annat att härska.
Om det var gud må han förlåta inte bara honom.
Tänker på fars syskon. Vad skulle kunna sägas om dem, vems sak är det? Den far som de snart kommer att ha haft, ristade in tecken som ingen av dem tycks varit förmögna att tyda, annat än i ett tal som vittnar om en outhärdlighet: att inte kunna låta den överlevandes mysterium vara.
Att lida i skuggan av den som givits livet av andra skäl än de som ett barn har rätt till. Den människa tiger som inte uthärdar livet utan gudens röst. Han är också blind för det som någon hoppats på att han skulle ha sett, men den som lever av ett ord som skapar och upprättar ett rum i kroppen av det slag det här talas om, han kan inte, vill inte, hoppas inte, på något annat än ynnesten.
Väntan är inte bara värt sitt pris, väntan är önskvärd, väntan är ett tecken på gudens fruktansvärda närvaro. Nog talat. Är sorgsen. Gråtit över honom, över det ingen kunde göra eller hoppas, det han inte var förmögen och det som hans barn kommit att sörja och minnas.
Farfar är inte kontaktbar. Far och hans syskon ska till honom.
Minns hur han skulle visa något. Han förde sina händer mot ögat. Han satt i sängen i det gamla rummet. Trodde han skulle plocka ut ögat, fascinerad, stod och väntade på att få se - han tog ut en kontaktlins. Något han behövde för att se fram till glasögonen. Vet inte. Minns hans lökdoft när han pussade på kinden, hans sträva kind och hans muns tryck. Minns hur han ville tala om religion. Hur han aldrig tröttnade på det. Det gjorde honom blind på ett mer ödesdigert vis.
Tänker på Sachsenhausen. Han var där. Han kom därifrån. Far lever. Sonen lever.
Må guden vara oss alla tre nådig.
Fascismens vänliga ansikte, svar till Johannes D. Scotus
Att bruka en vokabulär hämtad från det politiskas sfär skapar kanhända möjligheter; Är ej klar över möjligheternas karaktär, inte på något sätt.
Finner det likväl angeläget som "svar" på frågan alludera på Freuds berömda dictum: "jaget är ej herre i sitt eget hus".¹
För den som läst de texter som står att finna här ser ganska snart att frågor om mening, symbolisk ordning och död är direkt eller indirekt adresserade.
Avsikten är inte att göra upp med någon form av vulgärt sätt att bruka ordet "fascism" - där frasen: "egentligen betyder fascism så och så" leder tanken - utan snarare låta vaga respektive distinkta konnotationer föranleda skrivande som kan verka och upplåta för fortsatt skrivande.
Det är ej en ståndpunkt som sökes, ej heller konfrontation med ett tänkande med politiska förtecken ( Jmf konnotationer ovan).
De fragment som står ovan är stammande försök att formulera en ambition: tanken om att artikulera stämningen som ett tvingande fenomen, liksom mening är, liksom död är.
Att tala om fascism är att skärpa blicken för något som i andra sammanhang skulle kunna beskrivas som "livets villkor" eller "realiteter". Riktningsgivaren är förhoppningen om att göra fientligheten till det egna produktiv, om inte annat på den individuerande nivå som Lars Ahlin benämner som "Min död är min".
Ps. I skrivande stund formuleras en fråga från en kommentator, vederbörande undrar vem som skrivit det senaste inlägget "Fascismens vänliga ansikte".
Med risk för att verka något arrogant: vem tror du?
Om inte annat anges är det Becqon som artikulerar sig här även om det är på "främmande" språk.
1) För den som är bekant med Pragvåren och det misslyckade tjeckoslovakiska försöket att bryta sig loss ur Sovjetunionens grepp 1968, är Dubceks ansikte ett mäktigt förkroppsligande av slagordet: Socialism med mänskligt ansikte.
Fascismens vänliga ansikte I
Could be polite and thank you for your kindess, but that
would not be adequate.
No, it would not be adequate.
No reasons to give but the humble power of your words.
Should not imply an idea that could be reduced to a "cause and effect" notion of what it means to read what you have written. Evocative: it suggests, a specific kind of disclosure which includes the profound and enigmatic notionpair "being and time".
Writing - between these lines, presuming, you can sense an idosyncratic desire to reach and through articulating - in some ways poetic - grasp without intention to Know - the beauty
of that humble power mentioned above, the humble power of your words.
Thinking of you more often than you can imagine.
Not in a melancholic way, but rather as a living missing still;
The humble power of the evocative words, the humble power - not lord over the meaning of past.
Could it be said, that somewhere along these lines in the work of signification, the friendly face of fascism is to be recognized?
Quiz
gäckande, mening.
hur kan något vara meningslöst? hur kan något vara meningslöst?
undslipper inte mening.
Discrimen
I arbetet med Lacan & Reeder sker något, ett tydligt & i flera avseenden oroande splittrande av uppfattningen om subjektiviteten.
'Oroande' ska inte uppfattas pejorativt; en skärpans oro, oro som skär in & öppnar upp vad som framgent kan bli möjligt respektive omöjligt att att säga.
Föregripande - föregripande som gives utan 'objekt'.
Barnet är den vuxne mannens far
Begäret efter sammanhang som omsluter och döljer, uppenbarar och visar hur själva begärets logik drivs i sin syftning — tanken är så klar, och likväl, där stod han på cykelns pedaler, nerför backen, precis innan bron, den gamla stenbron över kanalen: han var utom sig av lycka — en annan, hoppandes på vad han sett till vänster, sådär 75 till 100 meter bort, en buss med sina kamrater.
Lyckan stod ej att finna i de kommande sekunderna på cykeln, utan just i backen, där, utom sig av glädje, han föregrep och förblev ändå i en sekunds underbar frid.
Om nåden givits honom var det då.
Kris
arbete. stunder. En sorts tacksamhet som artikuleras. andas. varmt. händer vilar på tangentbordet. ljud från en alltför påträngande bakgrund. en natts vila i den lilla döden. stunden, den stund på jorden som är given. en ordning som tvingar och befriar med samma lätthet, ett avgörande, sexualitetens hypostasering. tankarnas responsorium. slå upp orden. begärets bedövning.
Göra monotonin produktiv, om än aldrig så lite, att hoppas på det, i en text utan ett enda personligt pronomen.
Att göra kväll, Ord och stämning
Fernando Pessoa (1888-1935)
Diktrad av Pessoa:
"Det finns så mycket som inte finns
men som finns, ja - finns där, dröjande,
och dröjande blir det vårt, blir det vi...
Ord och stämning.
i denna stund: tvivlet övervinns, tvivlet på varje ords möjlighet får stå tillbaka, förhoppningen och -till och med - tron, en stark och levande tro på att tala ordet är meningens möjlighet, och meningens möjlighet är transformationens.
Martin Heidegger(1889-1976) frågar någonstans att: Merely to say the identical thing twice - language is language - how is that supposed to get us anywhere?
Heidegger svarar på sitt typiska sätt: But we do not want to get anywhere.
kommentar till den 1:a Kommentatorn
Med viss tvekan tar han ställning till den absolut första kommentaren, ja den är lätt att läsa men jag återger den ord för ord:
Detta ideal skapade den kropp vi ser på den publicerade bilden, vad mer?
"He killed himself in the company of a few young men - boys that he had recruited into his right-wing personal army."
Kommentatorn, han vänder sig till dig. Du föredrar anonymitet. Sympatiskt. Kanhända återvänder du. Du ställer en fråga, måhända, men han uppfattar den inte så. Frågan ställs, "vad mer?", som om det självklara vore att ställa frågan - retoriskt vill säga - för antagande att du menar - låt det antas för ett ögonblick - att du med frågan ingalunda avser att vilja veta något, utan du ställer den eller snarare utför den, en gest, åt hans håll, som sätter upp en bild på Mishima och bifogar några rader om hård.
Det citat du återger är onekligen det du följer upp din fråga med, gestens fullbordan, om man så vill. Han vill det.
"He killed himself in the company of a few young men - boys that he had recruited into his right-wing personal army."
Låt oss smaka på detta citats ord, som tycks, enligt Kommentatorn, vara nog för att inse: inget mer skapades. Förvissad om att Kommentatorn är förtrogen med Mishimas liv är detta ett vackert om än tragiskt (just därför vackert) faktum som kröner en mans liv vars styrka & smärta ej är alla förunnat att uppskatta.
Kommentatorns kommentar luktar demokratiskt sinnelag; ej särskilt klädsamt att kliva in i tempel med en hållningen som påbjuder en aristokratisk ödmjukhet.
Memento mori.
Hård som Mishima
Han vill vara som Mishima: ha en ärorik anakronism att dö för med den innerlighet som endast kan erfaras genom hänsynslös självdisciplin.
Han vill vara hård mot sin kropp, för att han är benägen att till övermått unna sig världens slapphet.
Hård. Likt Mishima, som i fyrtioårsåldern började träna och ser coolare ut än Bruce Lee någonsin gjorde.
Likt Mishima, "the selfdisciplinarien".
hård
Pragvåren
mer än så blir det inte dag....memento.
kanske skulle några ord kunna göra skillnad, men du vet & jag vet att så är inte fallet.
annars är allt bra, sånär som på den symboliska ordningen.
lagom_tycker_jag
en lördag
Nej. Nej....det är inte dags att börja med något annat än att fortsätta skriva. Onekligen tänker jag på de läsare som skulle kunna läsa vad jag skrivit, men nej, nej.......det är inte tid.
Efter att ha varit på landet. tillbaka hit framför en skärm. trött.
kan det vara så lätt?
förvånad över min bristande nyfikenhet på vad andra har att skriva. har inte följt någons blogg, men är förföljd, liksom resten av alla i detta land, av talet om vissas bloggar.
jag skriver. det är en början. ja, bättre än en början kan det inte bli.
vill lugn & ro, vill mindre av avsikt, ambition.
jag skriver inte för att jag har något att säga. att säga är ju som bekant något av ett retrospektiv.
måtte det som rör sig i radens riktning möta sitt eget förflutna.
välkommen.
