i kretsen av precisa intressen, ett brev.
Följande brev publiceras.
"Kamrat, hoppas det är väl med dig och skickar i all hast ett svar på ditt brev. Det kom fram! Jag fastnade för dina tankar rörande våra behov, särskilt det du hävdar är våra basbehov, som fanns det nakna fakta.
Är det möjligt att lite försiktigt kritisera innebörden av basbehov? Om basbehov är ett sorts antroplogiskt begrepp som betecknar vad människor i allmänhet behöver för att leva, visst, det är sant.
Men det är också en truism. Ty det är inte behoven "i sig" vi talar om, inte jag i alla fall, utan om den form de fått, tagit, tvingats in i. Vårt behov av mat har givits en form (affär, pengar, produktion, lönearbete, råvaror, olja) som inte kan skiljas från behovens mening för oss. Deras mening kan inte på ett trovärdigt sätt artikuleras utanför den kapitalistiska logiken.
Som vi båda vet ligger det i Kapitalets intresse att reproducera de villkor som möjliggör fortsatt exploatering av arbetskraften.
När nu denna reproduktion inbegriper hur vi arbetare betraktar våra behov (bortser nu från de uppenbara, mat, sömn, vatten,värme), dvs. när man med Althusser kan påpeka att människor inte förhåller sig till sina livsvillkor utan de förhåller sig till sina föreställningar om dem, så blir den kritiska frågan för oss: hur lever jag mitt liv?
( Är medveten om hur idealistiskt och individcentrerat detta kan låta, men dessa frågor kan naturligtivs inte besvaras genom att "lyssna till sig själv" utan bör förstås som aspekter på gemenskapen vi delar. Maslow i all ära, men givet en materialistisk förståelse av "oss själva", så förföljer frågan oss ända in i vårt mest intima.)
Vi marxister är konservativa i ett avseende: vi vill skapa förhållanden värda att bevara. Hur skapa något, givet att vi vill negera vår egen existens som arbetare? Kanske finns det en sorts filosofisk tröst i Castoriades ord om att
"...totaliteten av det som är är aldrig så totalt och fullständigt bestämd att den skulle kunna utesluta (omöjliggöra) att nya bestämningar uppstår."
Vår klasstillhörighet är en påtvingad reproduktion av våra liv som tillhörande just arbetarklassen. Det finns inget att vara stolt över i det. Att förgöra kapitalet är bland annat att göra slut på romantiska föreställningar om arbetaren som någon sorts grund på vilket samhället vilar, det nuvarande och det kommande, som många fortfarande hoppas på. Théorie communiste säger det kraftfullt:
"Självorganiseringen formaliserar arbetarklassens och kapitalistklassens oförenliga intressen i kampen för dagskrav. På detta sätt skapas det nödvändiga moment då klasstillhörigheten uppträder som ett externt tvång. Självorganiseringen är den form som kommer att vara startpunkten för kommuniseringen av förhållanden mellan individer, men kommuniseringen sker mot den."
Beträffande en annan sak du nämner, så vill jag påstå att jag inte sagt det du säger. I förra brevet skrev jag : "Vi marxister är konservativa i ett avseende: vi vill skapa förhållanden värda att bevara. Hur skapa något av det slaget, givet att vi vill negera vår egen existens som arbetare?"
Tänker mig att det är en lapsus bara. För det stämmer verkligen inte att vi marxister vill skapa värden, vi vill skapa en värld där talet om värden - kanske - en dag kan bli angelägen. Blir lite osäker på ditt sätt att tala om värden.
Uppskattar dina synpunkter och vill avsluta med att endast påpeka att utanför Kapitalet finns inget. Kapitalet döljer inte något, utan det är som bekant havande med sin egen undergång.
Tänker mig att vikten av att utveckla kommuniseringsstrategier som matchar utvecklanden av " nya" begär: Tänker på karriär, jobb, välstånd, platt-tv, etc....eller likande, hur ser arbetarnas begär ut? Hur ser dina och mina ut, var tangerar dem en konventionell politiskt omedveten människas? Jag vet, det låter banalt, men den reflexiva praxis som vi i vår dialog står i kan inte vara främmande för den subjektiva aspekten av den objektiva i-världen-varon.
En sak till: Reproduktionen av våra behovs tillfredställande, påminner mig om berättelsen mannen som blev instängd i en igloo och andades till döds. ( Läs kommunalarbetaren, ett utmärkt exempel på hur man romantiserar stoltheten över att göra ett bra jobb och att arbetare är proffs, dugliga! Inte ett ord om löneslaveriet. Så klart. Hur skulle de kunna tala om det?)
Tankarna drar iväg. Det jag skriver hänger inte ihop. Låter det vara fragmentariskt.
Från ord till handling. Ja, hur se på reflexiv praxis?
Jag har tagit djupa intryck av gruppen Théorie communiste. In summa så formulerar de vad jag på ett mer personligt vis försökt artikulera:
"Självklart bryter proletariatet med sin tidigare situation när det organiserar sig självt, men om detta brott endast är proletariatets »frigörelse» av sin verksamhet utan kapitalet, omorganiseringen av vad det är, snarare än förgörelsen av sin tidigare situation, det vill säga om proletariatet förblir självorganiserat, om det inte överskrider detta stadium, kan det endast besegras."
Kamrat, uppskattar detta samtal och hoppas jag inte i för hög grad förhindrar förståelse genom min överlastade stil.
Vänligen Johannes Jäger"
cruising the communist arena
En kategorisk skiss, som tagen från anteckningsblocket
Paradox: Arbetarklassens affirmation är kapitalets affirmation. Att hoppas på klassen är att hoppas på denna värld.
De som hoppas på denna världs snara undergång, hoppas på proletariatets undergång emedan det utgör ett konstitutivt moment i Kapitalets egen arkitektonik.
"Kapitalets arkitektonik" betecknar hur Kapitalet konstitueras, hur det förmerar sig självt.
Proletariatet är inte kapitalets fiende. På det följer att de som tillhör arbetarklassen inte kan hoppas på eller sträva efter att affirmera klassen som klass, emedan affirmeringen av klassen som klass är ett förstärkande av kraften i den logik som kännetecknar Kapitalets egen rörelse. (Gör en formell distinktion mellan "kapital" med litet k och "Kapital" med stort K, vill beteckna hur dialektiken mellan proletariatet och kapital utgör själva Kapitalet - dvs. Kapitalet betecknar relationen kapital-proletariat).
Kapitalet konstitueras i dialektiken kapital-proletariat. Att affirmera det andra ledet i relationen har på sin höjd en ideologiskt fostrande betydelse, men vittnar om bristande förståelse för proletariatets plats i Kapitalets reproduktion.
Att hoppas på Kapitalets undergång är att hoppas på vår egen undergång, inte vår affirmation.
Jacques Camatte har i en kärnfull mening artikulerat ovanstående resonemang: "One can only speak of the victory of the proletarians to the extent that one simultaneously affirms that they will not realize it as proletarians, but in negating themselves."
Kapitalets avskaffande är upphävandet av båda leden i relationen kapital-proletariat. Som arbetare är människor Kapitalistiska varelser. För att kasta kapitalet över ända måste arbetaren dö, döda relationen som konstituerar.
Syftet med kommentarer på temat, omständligt formulerade, är att tänka relationen proletär-kapital i sin dialektiska samtidighet. Kapitalet sätter proletären som sitt eget objekt. Människor är inte bara inordnade i ett kapitalistiskt system, de är underordnade det. Ingen kan ta sig ut, det finns ingen utsida.
Att förändra världen, att inte bara tolka innebär att formulera ett trovärdigt alternativ till den aktivistiska hållning som formuleras i fraser av typen: "Att läsa marxistisk filosofi räcker inte, du måste gå från ord till handling."
Det är en appell som påminner om Jakobs brev i nya testamentet:
"Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom?
Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: "Gå i frid, håll er varma och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Nu kanske någon frågar: "Har du tro?" - Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro." Jakob 2: 14-18
Den reflexiva praxis som är möjlig att bedriva - när man givit upp hoppet om att kampen ska producera det kommande samhället - är en praxis som i marxismen uppfattar möjligheten att "se och verka" i det som står på spel i livet, i detta nu.
Kapitalismen kan inte omstörtas av den lönearbetande klassen; revolutionen är inte det demokratiska förvaltandet av samhällets resurser - är revolutionen att rikta "vapnen" mot det alla blivit? Att lägga ner lönearbetet, sluta med karriär, ta avstånd från välfärdspolitik, semester för att "ladda batterierna" och utveckla förhoppningar som inte kapitalet kan tillfredställa, utveckla relationer till varandra och oss själva som skulle kunna beskrivas som "den utsida som inte finns". Att äntligen få sluta med att identifiera sig med det som ska upphävas: utsugningen av arbetskraften. Är det möjligheten?
Kort sagt, att fly vårt liv som inordnade arbetare, underordnade Kapitalets reproduktiva cykel.
Gilles Dauvé får med följande citat i en närmast poetisk ton omtala kommunisters möjliga uppgifter:
"Kommunismen är inte ett ideal som skall förverkligas. Den existerar redan, inte som ett samhälle men som en strävan, en uppgift att förbereda sig för. Kommunismen är rörelsen som försöker avskaffa de levnadsförhållanden som bestäms av lönearbetet och den kommer att avskaffa dem genom revolution. Diskussionen om kommunismen är inte akademisk. Det är inte en debatt om vad som ska komma att göras i morgon. Det är en integrerad del av en hel serie omedelbara och avlägsna uppgifter, där diskussion blott är en aspekt, ett försök att uppnå teoretisk förståelse. Omvänt kan uppgifterna genomföras enklare och effektivare om man kan besvara frågan: vart är vi på väg?"
Gilles Dauvé, Kapitalism och kommunism i Vägrandets dynamik
addendum: TC är för närvarande i denna text för att citeras.
praxis & reflexivitet, excerpt # 01
"Den ekonomiska-tekniskt-politiska jordskorpan börjar krympa och utvecklas i riktning mot ett tillstånd av stabil ytstruktur, och det gäller att utifrån den tektoniska processens antydningar utröna de slutgiltiga geologiska och landskapliga formerna." Hugo Fischer Frank Tovey 08.09.1956 - 03.04.2002
"Cynism har alltid en koppling till svaga muskler och överflödigt fett, medan heroism och en mäktig nihilism är kopplade till vältränade muskler. Detta beror på att heroism när allt kommer omkring är kroppens grundprincip och härrör ur kontrasten mellan kroppens styrka och dödens destruktion" Yukio Mishima
"Allt samhällsliv är till sitt väsen praktiskt. Varje mysterium, som förleder teorin till mysticism, finner sin rationella lösning i den mänskliga praxis och i insikten om denna praxis." Karl Marx
praxis
Om tänkande är politiserad praxis - i textproducerandet liksom i mellanmänsklig verklighet - så kan inte abstraherande skiljas från den politiserade verklighet som bjuder denna praxis motstånd; praxis i sin prydno snarare - med Hugo Fischers ord: "Individen är inte aktiv därför att han besitter ett "oändligt värde", utan har ett "värde därför att han faktiskt, påvisbart, gripbart, har ett värde för verkligheten."
Det värde verkligheten sätter är subjektets uppgift att axla. Sanningen står inte att finna någon annanstans än i denna praxis, detta subjektets axlande av kall och öde är ett och detsamma.
Saken: "att bli tagen i anspråk för att medverka till att konstituera" den verklighet som inte är skild från det som står på spel i praxis; en verklighet som söker den som inte frågat, svarar den som inte bett.
En praxis som konstituerar oket värt att axla, för endast den är fri som i ödet kan uppfatta den järnskugga i vilken man finner friden efter striden.
Den praktiker som överger den metafysiska ambition Fischer benämner som "den sanna verkligheten" är tacksam, dennes ok har blivit tyngre men lättare att bära, ett ok som är det "sanna förhållandet mellan arbetare och produktionsledare", det som "framgår allena ur deltagandet i konflikten och för de deltagande."
front
Fronten som avgör står inte att finna mellan fascism och marxism. Fronten är den skärningslinje som är subjektets tillblivelse i axlande av kall och öde. Att uppfatta detta är att överge ett språkbruk som inte längre förslår, ett språk som framhäver idédebatt och ideologi, ett språkbruk främmande för avsikter och uppgifter som "tagen i anspråk" är för subjektets vara. Här gives begreppet ethos subjektet. Ethos som metamorfos, begreppslig liksom faktisk.
ethos
Ethos förstås som begreppslig riktningsgivare i textens egen materialitet; som en avgörande modifiering av hur hållningen som marxist kan informeras.
Text upplåter i samma utsträckning som den bär vittnesbörd om avgörande brist - brist som i bästa fall är produktiv. Saknas omdömets blick för spänningen mellan upplåtande och brist återstår bara för läsaren att ge upp. Han/Hon är inte utvald, i vart fall inte ännu.
En informerad marxism kan inte låta sig nöja med kampsånger, fantasier om folkmakt och ekonomisk demokrati, idéer om den oundvikliga revolutionen och kapitalismens kris och kollaps - en informerad marxism är kommuniserar innebörden av Marx ord.
"Den gamla materialismens ståndpunkt är det borgerliga samhället, den nyas ståndpunkt är det mänskliga samhället eller den samhälleliga mänskligheten." Marx
marxism
En marxism vars hållning är immanensens, ger upp hoppet om något "kommande" men äger blick för ödet att axla, den subjektiva aspekten av "den samhälleliga mänskligheten[s]" tektonik.
teori
I det teoretiska arbetet, hyses förhoppning om att textproducerandets motstånd ska upplåta nämnda teoretiska arbetes mening.
Måtte ingen begå kategorimisstaget att identifiera tänkande med ett något som kommer "före" texten, som vore tankarna i huvudet och texten en misslyckad representation av dessa tankar. Det är inte precisionen i det teoretiska arbetet som garanterar texts mening, snarare den "svävande uppmärksamhet" som sägs känneteckna psykoanalytikerns lyssnande. Bättre exempel på reflexiv praxis än psykoanalytikerns arbete gives nästan inte.
I korthet: att tänka marxistiskt är att vara "otrogen" den den ordning som ställer konventionella krav på klarhet.
Oskorei & Omar vs. Becqon, en skiss
becqon har inte direkt kommenterat dagspolitiska företeelser. Ej heller andra siters ståndpunkter.
Kanhända är det en fråga om stil, eller rentav följden av en förvissning om att becqon är en site för avsikter som inte lånar sig till dagsdebattens format.
Kanhända är det tid att tala i en folkligare ton. Ty den som här sökt artiklar med intressanta idéhistoriska utläggningar har blivit besviken emedan avsikter kommit att vara trogna ett språk som är direkt frånstötande - det har inte varit trevliga texter som ger inspiration i den mening man kan föreställa sig Oskorei och Mohamed Omar ger sina trogna läsare.
Det har likväl inte gått becqon förbi att texter produceras som är besläktade med avsikter som becqon nu och då artikulerar.
Att den numera omtalade oskorei kommenterar Camatte och refererar till becqon vittnar om att denna webblogg trots sin stil får besök. Oskorei är en site som är bekant för undertecknad sedan flera år och återvändandet till Oskoreis texter är alltid belönande.
Rubriken för detta inlägg ger vid handen en sorts konfrontation, men låt det uppfattas som en retorisk sådan.
Det Oskorei i sitt massiva textproducerande bland annat vinnlägger sig om är att fila på en viss sorts position. Undertecknad är intresserad av just denna postionerings mening. Vad som följer är en skissartad kritik.
Karaktär och profil
En site gives karaktär av den som skriver, men sin profil får den av de läsare som kommenterar. Oskorei har onekligen karaktär och profil.
En annan site med karaktär och vars profil går att uppfatta i det ymniga kommentarfältet är Mohamed Omar.
Mohamed Omar uppskattar Oskorei och har intervjuat densamme.
Mohamed Omar skriver: "En av mina favoritbloggar, en av de få jag läser dagligen, heter Oskorei. Han är en av de mest klartänkta och kunniga kritikerna av det moderna samhället som finns att tillgå på nätet."
Det moderna samhället. En gemensam front är etablerad.
Aristoteles säger någonstans något om att det är en avgjord skillnad att resonera utifrån vissa utgångspunkter och att resonera sig fram till dem. Låter Mohamed Omars möte med Oskorei oss uppfatta positioneringens betydelse?
Kapitalismen har kommit att kunna införliva all kritik som moment i sin egen reproduktion, må det vara muslimsk kritik, må de vara identitär, må det vara avancerad marxism; sak samma, under frihetens banér står alla fjättrade.
Det moderna samhällets förflackning, den vidriga kapitalistiska totalkultur som härskar - talar om de produktionsförhållanden som oavsett metafysisk sympati bestämmer världens gång - låter ingen komma undan.
Så, "det moderna samhället", vadan detta objekt? Hur konstitueras världen i den diskurs som tycks göra allt läsbart, talbart, synbart och uppenbart?
Det tycks vara möjligt för Oskorei och Omar att mötas, men inte för att de delar uppfattningar om världen, nej, utan för att den värld som de talar om tycks dem given som ett uppenbart faktum, en värld och ett faktum de i flera avseenden avskyr.
Världen tycks dem given som något självklart om vilken de har olika uppfattningar.
Detta kan verka vara ett banalt påpekande, men vad som står på spel är hur den värld de omtalar kännetecknas av etnicitet som produktivt och konstitutivt moment. (Frågan om etnicitet är i denna text inte i fokus.)
För undertecknad är det något misstänkt med att nämnda siter har kommentatorer som är självklart pro eller contra. Det är något här, i själva positioneringens karaktär (dvs. skribentens texter) som låter profileringen (dvs. kommentarerna) av respektive skribenters texter att framstå som ett klotter på en offentlig toalett.
Naturligtvis kan man tala om det som det offentliga rummets mening för en levande debatt, visst låter det sig motiveras, men, men, men.......det som gör "deras värld" läsbar, talbar, synbar och uppenbar är allt annat än oskyldigt, för de talar som gängledare till gänget. Det gäng om vilket Camatte säger: gänget "talar om det omedelbara eftersom det vill förmedla."
Det omedelbara, den moderna världen och plötsligt en gängledare som intervjuar en annan. Förmedlingen finner vägar i kraft av intressen som inte kan ljuga, må de vara lika långt från varandra som öst är ifrån väst.
Kort och gott
I den utsträckning som dessa begåvade skribenter brottas med sina frågeställningar, gör de det på sin kammare.
För den som läser deras texter inser snabbt att de förmedlar, de filosoferar inte, de tänker inte i den kvalificerade mening som låter läsaren dela vånda och oklarhet. De talar för invigda, må de vara initierade eller inte.
Kort och gott är det en kamp mellan filosofiska idealister. Det är ingen tillfällighet att
bägga omtalar "människan" som en art i behov av den identitet det moderna samhället berövar henne.
Identitär tradition oss Oskorei, Islam oss Omar. Klart. Allt annat är fotnoter.
