Sjestov, ett idiosynkratiskt porträtt i vardande

Sjestov

Lev Sjestov
(1866-1938)

"Tron är ett för den spekulativa filosofin okänt och främmande sätta att tänka"


 




Sjestov, en blixt, ett mullrande åskväder, hotfullt men renande; en våldsam kil som tvingar sig in i och skärper det kritiskt angelägna.

Sjestov, seende, befallande, förtvivlande, en röst som inte låter sig avvisas av någon med öra att höra med.

Att tala om Sjestov är att bekänna skulden till ett avgörande ögonblick, smakat i den egna kroppen.

Frestelsen är stor: att tala om Sjestov som en tänkare alla "borde läsa", men inte. Uppmuntrar ingen att läsa Sjestov, läsa hans kraftfulla krititk av den grekiska filosofin i första delen av Sola Fide, i vilken förnuftets apoteos ställs inför den som grekerna avskydde som mest både hos sig själva och andra: misologen. Eller att ta del av hur Luthers credo sola fide artikuleras med avgörande stringens i den andra delen.

Sjestov lär ha sagt att hans verk letar sig fram till de människor som behöver läsa dem.
Att här söka introducera Sjestov är således inte avsikten. Ty vissa erfarenheter är kanhända av nöden för att kunna uppfatta Sjestovs ambition, den avgörande riktningen.
Sjestov är lika exklusiv som kristendomen är det.
Många är kallade, men få är utvalda.

Identitet, fiktion och den anonyma texten, del II

                               becqon låter nedstående bild och text ta plats, men endast för att det i citaten står att   finna ännu ett av    fascismens vänliga ansikten i Kerstin Söderholm. 
                   Strukit på slutet, trogen en idiosynkratisk hänsynslöshet.  Rösta på becqon här.



101678-25  Kerstin Söderholm (1897-1943)

                                                                



"I Identitet, fiktion och den anonyma texten, som becqon haft den förförda vänligheten att publicera, stod ett namn att finna i min text: Kerstin Söderholm. Det citat som den anonyme författaren återger gav intrycket på mig att inte vara hela citatet. Mycket riktigt, författaren har valt det första två orden, "Sanningen är" och den sista strofen, "de sista förtvivlade blickarna hos en människa, när allt hopp är slut."
   
Efterforskning ger vid handen att strofen ingår i en rad "Reflexioner" och lyder i sin helhet:

Sanningen är ett levande frö och en spirande planta — 
 och den är den kallnade jorden en höstdag och de sista 
 förtvivlade blickarna hos en människa, när allt hopp är slut.

Söderholm verkar vara en poet i den anonyme författarens smak. Tematiken i den efterlämnade texten återfinns på nästan varje sida i den lilla urvalsutgåva av Söderholm som ligger här vid tangentbordet, Kerstin Söderholm Dikter och Prosa, I urval av Kerstin Berggren och Hadar Vessby.
Utgivaren Hadar Vessby tackar en viss Fil. dr på försättsbladet med orden "Med varmt tack för svenska akademiens anslagsstöd."

Några citat från Söderholm är på sin plats för att kanhända kasta ljus över författaren till den anonyma texten.

"Jag vill slitas som tändstickan mot sitt plån
och gå under i min egen låga"

" — Undergången själv har blottat livets källor
i det inre.
Undergångens livsflod
fyller mig till bristning."

" vår ödesmärkta salighet
att stupa för vårt eget svärd."

" — Har någon hört spelet från det innersta slutna gemaket 
 kommer han aldrig mer ut —"

"Någonting har skett för längesedan
— när jag ännu nästan var ett barn,
någonting jag aldrig mera
kunde vakna ifrån till livet."

Har för avsikt att ta den anonyme författaren på allvar och hoppas att....."

Någon måtta får det vara. becqon tar avstånd från fortsättningen och kommer ej mer låna denna plats åt främmande röster och avsikter.







Identitet, fiktion och den anonyma texten, del I



Att läsa vad någon skrivit och på det läsa kommentar till det skrivna och sedan kommentera den kommentaren, nej!
    Det som följer är en händelse på becqons blogg. Någons borttappade anteckningsböcker, upphittarens bortappade manus och den förmodat fiktive mottagarens absoluta frånvaro.
becqon vet att följande text skickats utan avsändare.  För övrigt anser becqon: Rösta här.




V





Följande skriftfragments författare är för publiceraren obekant, vissa saker tyder på att fragementen är skrivna i år eller förra året. Kanske tidigare. Texten är tagen ur en efterlämnad anteckningsbok.
Texten saknar tydlig riktning, fragment överlappas utan tydlig eller skälig anledning. Texten Publiceras inom citationstecken utan någons medgivande. (Här låtit styckeavstånden stå för alla skiftande avstånd som finns i det handskrivna orginalet.)



"Fattar inte att jag skriver till dig. Pennan löper över raden- trots jävla allt - fixerar min blick på själva spetsen, fingrarna och mitt hårda grepp om pennan.


   
    En park. Det började ljusna, sommarnatten var ljum, men känner ingen doft, kanske skräp.Fukten steg upp ur marken, på en bänk satt ett par, hånglandes, lite djärvt - varför skulle han annars stå på knä med sitt huvud mellan hennes ben?

    Jag gick trots det förbi, lät mig inte hindras, men sökte vara diskret och vände bort min blick när jag kom alldeles nära.

    Nu minns jag, det var en lördag, jag gick till Tantolunden för att inspektera följderna av det som den nu avsomnade nykonservativa tidskriften Salt kallat "det årliga sodomitjippot". Kanhända en något grov karakterisering av en stockholmsk begivenhet som nu är lika självklar som en gång vattenfestivalen.


Att ej stanna eller göra halt i ett schematiskt och lättöverskådligt beskrivande eller i en inträngande skissering av 'det', 'saken', 'det' om vilket 'det' talas, vidden av konnotationer och allusioner som kanske låter oss finna begreppet 'diskursivt objekt' ej för långsökt....

    Suck, det är tröttsamt att leva, att skriva är än värre, det är avgjort att föredra läsning framför skrivande, seende framför förstående.

    Schematisk, snubblande på tröskeln till att skriva mig fram. Tvekan, javisst, fruktansvärd förbannad tvekan, tvivel och andras blickar på mina händer.


Min barndomsort är solig. Det är kanske inte varmt, men soligt. Kommunen anordnande resor till sjön. En av ledarna kallades Svartis. Var hon mörk, jag tror det. Minns henne för att hon kunde springa barfota helt obehindrat på grusvägen utan att hennes fötter tycktes fara illa.

    Gamla volvobussar hämtade oss barn på torget. En av förarna var allas favorit, han var den ende som tog sig för att köra om de andra bussarna på den långa rakan vid sjön på väg hem. Han körde om när han fick chansen, vi jublade i vår glädje. Vi pressade oss upphetsade mot fönstren när vi passerade de andra bussarna och till vänster stod den en gång viktiga fabriken.

    Finns en doft förknippad med detta: solvarm apelsinsaft i Tupperwaremuggar med lock. Smörgåsar mamma lagt ner i påsar. Tror hon var orolig varje gång jag åkte. En oro hon fått leva med.


Jag söker ej säga mer än så, ej berätta en historia....så tröttsamt att komma ihåg, genomleva stämningens tryck; vanan att minnas, detta beteende som onekligen hemsöker vissa av oss för vilka det egna livet kommit bli ett svar på en fråga vi själva inte har ställt.


Onekligen kom världen till där, på orten, den platsen, rummet: en värld uppenbarad och storslagen emedan min barndomsort var platsen för min anspända och stränga medvetenhet om dess litenhet.

    Min plats i världen där gud hade ensamrätt på själva begreppet värld! Kanske har jag inte sagt det, men gud kom tidigt med i bilden; med gud blev det en bild, med gud kom världen till just på orten.

    Ord återkommer, vissa fraser, vissa ordfigurer. Så tröttsamt. En klen tröst är att det låter mig fundera över de ordens otänkta möjligheter.

    Tänker på de som till synes utan hinder skriver, de för vilka språk är transparant, och inte den sten att snava på. ' Sanningen är (---) de sista förtvivlade blickarna hos en människa, när allt hopp är slut' KS."


Vid närläsning av de till synes banala anteckningarna märks de intima svårigheter som står på spel för författaren: minne, skrivande, begrepp, barndom och hur ge tvivlet gestalt i tiden. Författaren är onekligen bekant med både filosofi och teologi. Det finns ett par markörer, kortfattat: "den sten att snava på", Nya Testamentet, "att föredra läsning framför skrivande, seende framför förstående", (parafraserat från 'Orons bok' av Pessoa). Kontinentalfilosofisk tematik med psykoanalytisk anstrykning känns igen. Det finns ett tilltal i första meningen och ett citat som avslutning (troligen Kerstin Söderholm, men det har inte bekräftats) som ger intryck av att fragmenten skulle ingå i en större enhet, en sorts brevessä som i flera avseenden påminner om, om än inte lika högstämt, Hugo von Hofmannsthal's Lord Chandos brev.


natt är vackrare än era dagar


 
101678-7



skrivande stund,  återvändande i påminnande skepnad, som visande skulle kunna vara självklar : ta till orda, inte något speciellt, säga det som sägs och skriva som det skrivs, hoppas på det bästa.

En sällsam tro på den symboliska ordningen.
Utan rötter i tvivel, tvivel fostrat och närt av en uppdriven sensibilitet för det faktiskt omöjliga i att tro på något annat än kroppens yta och fingertoppars känslighet.
Att Skriva: motvilja.
Att sitta här och inte ligga där.
Vara här och inte vara där.
min natt är likväl vackrare än era dagar.


Rösta på becqon här.



Tänk om

Böcklin

Tänk om det är möjligt, tänk om det är så att ingen vet, att ingen känner till, anar eller misstänker att detta är det sista, det absolut sista som skrivs, inte bara här, utan överhuvudtaget, ja, det absolut sista, innan det stora oerhörda...






Rösta på becqon här.


Stämningsord




stilla
tisdag förmiddag
har slips
att skriva eros
psykoanalys
kraftfull tanke
scener för inre blick

Rösta på becqon här.

Fåfängans Triumf




Rösta på becqon  här.


Denna morgon har fåfängan firat en liten triumf: becqon är anmäld till tävlingen "årets blogg".
Detta på valdagen, den 17:e september, då vi uppmanas att rö(s)ta med hjärtat av det enda
konservativa partiet i Sverige.



Heidegger & Kärlekens Tvång

Heidegger
Heidegger (1889-1976)



Kroppen vill inte. Fysisk vilja mot att skriva. Tänker på det som skrivits tidigare.
Disparata fragment.

Nej, tänker inte, ser tecken röra sig i skrivandets riktning.

Hittar på. Allvarlig. Utan tyngdpunkt, likt den som självklart behärskar pianot, som kan noterna och vet att spela, men saknar känslan. Det rätta tempot: Lento. Förtroendet för den förmodade läsaren måste vara stort. Den enda trösten: läsarens överseende; en tröst som ej förunnas pianisten.

Den disciplin som fordras för att uppnå överskattade målsättningar är intet i jämförelse med den som krävs för att skriva, leva och dö obemärkt. Låta arbetet med texten vara arbetet, utan att bedöma med främmande röst.

Ögon sluts, händer rör sig långsamt. Hoppas kanske denna dag. Mun ler, avskyr bekännelse, men....är det en möjlighet som gives, att tala utan idé om "äkta", "vara på riktigt", skriva för att ha "något att säga"?

Författaren Thomas Mann säger någonstans att "författare blir bara den som har särskilt svårt att uttrycka sig".

Men det är just det: Att "ut - trycka sig". Nej, ut finns inget att trycka, det som finns är tangenter att trycka ner i ojämnt tempo.

Ser på orden. Att läsa lento, att läsa...utan att tro mening står att finna någon annanstans än i ögonens löpande rörelse: mening, mönster, urskiljs för den som har öra att höra med. Denna paradox: att i läsande höra. Stämningens anslag.

Den tyske filosofen Heidegger artikulerar och stipulerar ett stämningsbegrepp, ger stämning status som är allt annat än ett flyktigt tillstånd:


"Stämningen gör det uppenbart 'hur det står till med en'. Inom detta 'hur det står till med en', bringar stämdvaron varat in i sitt 'där'".


Och vidare:


"I stämdheten är tillvaron alltid redan stämmningsmässigt upplåten såsom det varande åt vilket tillvaron har överantvardats i sitt vara, nämligen såsom det vara den måste vara på existerandets vis."
(Varat och tiden, s.176,177)


Existerandet, förbehållet de levande, tvingar tanken på den egna friheten att stå tillbaka till förmån för hur stämningen, likt ödet ingen frågar efter, står att känna i varje rörelse, gest och förgripande - hur lätt är det inte, förväg höra ett rim i en sång du aldrig hört?

Ingen talar som den vill, språket befaller, leder den villige och tvingar den ovillige.

Språks fascistiska vänlighet hemsöker och upplåter således existensen i stämningen,'hur det står till med en': våldsamt, med nödvändighet ömt och med geometrisk skärpa, men med bibehållen känslighet för hur den klara geometrin - likt det antika Alexandrias stadsplanering - skänker en sällsynt levande och skör följdriktighet åt den egna avsikten som först i retrospekt måhända kan skönjas.


Återvänder till Thomas Bernhard, författaren för den som åstundar friden som endast kanske ges den som givit upp ett fåfängt hopp:


"Om man inte ger sig iväg tillräckligt tidigt (...) är det plötsligt för sent och man kan inte längre ge sig iväg. Plötsligt står det klart, att man kan göra vad som helst men inte ges sig iväg. Detta problem att inte kunna ge sig iväg, inte kunna förändra något längre, sysselsätter en sedan hela livet".


Detta är kärlekens begärda tvång, dess våldsamma ödmjukhet: "att inte kunna förändra något längre" för det "sysselsätter en sedan hela livet" .


Kärlek välkomnad som innerligaste möjlighet. Där.


Seende orden. Läsande, lento, slutande blicken - stannande, andandes.


Död och barnets omöjlighet

barn

Många är barn. Men erfarenhet låter förstå att barn växer upp, blir vuxna.

Han kan bli vuxen, kanske blir han det, kanske inte.

Barnet går upp i sina ting, i det som är till hands i dess värld.
Liknar kanske honom som går upp i att skriva och tänka över barnet, vars väg till
vuxenhet inte är möjlig med mindre än att barnet måste dö.
Som fröet måste dö i sin jord för att bli det ämnade.

Död är på det sättet barnets innerligaste möjlighet.
Barnets död är på det sättet hans innerligaste möjlighet.

Att tänka mellan Våld & Nödvändighet, del I

V
 homo

Arbetet med begrepp i det "ingenstans" som kontext måhända är, där begrepp visar och döljer, står homo själv ej att finna.
Där, ingenstans, framstår homo som tänkvärd, oavslutad och ständigt angelägen: ty masken döljer det faktum att den inte har något att dölja.

De som uppfattar, kanske till och med menar att "de själva" är ett tänkvärt problem, rentav en frågvärd fråga, kanske skulle uppfatta föjlande tanke provocerande: vem du är, är ej en fråga som kan besvaras.

Den förmodat  djupa fråga om varför det finns något snarare än intet, är inte frågan att besvara, emedan du existerar; för existensen är frågan "att vara eller inte vara?" avgjord på förhand(det är en replik i en pjäs!); eller kanske bättre: den är tom, den ligger framför oss, den är tänkt, den är kanske gåtfull, men ej angelägen som sådan.

"Att vara eller inte vara?", som vore svaret att vänta på. Frågan, frågan!, fokusera på frågan.
Den når inte in i existensen, dess mysterium, den är ej existensens fråga, den ger bara sken av att vara det. Den är en trojansk häst.

I antikens Korint stod två tempel sida vid sida: det ena Våldets, det andra Nödvändighetens.
Att tänka det egna med vördnad för dessa två tempel är uppgiften.




Skriva, läsa & tankens erotisering

man

Berätta en historia, skildra och gestalta, tydliggöra med en generaliserbar psykologisk skärpa, upplåta och exponera stämningen någon kan känna igen sig i...


Nej, skriva själva riktningen och vara trogen, med idiosynkratisk hänsynslöshet med blicken fäst på förbannad benägenhet att förväxla ambition & megalomani med djup & innerlig avsikt - för det finns blygsamhet som bedrar: jag förväxlas med subjekt och när förväxling är malign får någon för sig att något väsentligt blivit sagt.


Att leva med frustration utan att substansialisera, att med huvudet i händerna fostra benägenheten att avstå, till att bli produktiv, att erotisera tvång, att tänka i presens particip: tänkande.


Igen: att skriva själva riktningen och vara den trogen, ja, vara den trogen utan hopp om att komma någonstans:

Merely to say the identical thing twice - language is language - how is that supposed to get us anywhere? But we do not want to get anywhere. (Heidegger)


Att monoton lyssna till takten, att rytm inte är avsett för text, men för läsande. Återvända, läsa:
But we do not want to get anywhere.


En deprimerande aspekt är att "allt (...) plötsligt antagit den dystra färgen hos den, som inte längre ser något annat än döendet och som inte tycks uppfatta sin omgivning som något annat än ett enda döende." (Thomas Bernhard)

Även i detta står fascismens vänlighet att urskilja, hur tvånget och det egna ödets angelägenhet kommit att ges ett språk; mening som gäckar och förför med samma lätthet som ord inte kan avstås ifrån att läsas.

Uppbrottet har här den plats det förtjänar.




Tema: dagar & uppbrott



kropp

Om det bjudes att tänka över det egna och det gemensamma, om det gives möjlighet att skriva, ge dagar platsen de förtjänar utan att göra avkall eller förneka uppbrottet, det plötsliga och föregripna - om det bjudes och gives, vore det inte en ynnest att bedja om?

Agassi, tiden & meningen





Har på annat ställe på denna blogg skrivit att avsikten här är "att artikulera stämningen som ett tvingande fenomen, liksom mening är, liksom död är. Att tala om fascism är att skärpa blicken för något som i andra sammanhang skulle kunna beskrivas som "livets villkor" eller "realiteter"."


Följande är från en intervju med Agassi efter den sista matchen mot Benjamin Becker, US-Open 2006.

Q. After all these comings and goings, this long journey, are you a man now that's at peace? Have you left everything out there?
ANDRE AGASSI: I've spent a lot of time over the last few months knowing that this would be the end, this tournament. I've had a lot of time to think about it from many perspectives.
I look at young guys who are talented who make us aware of life's endless cycle. I look at the life ahead of them, the journey ahead of them. It's so evenly balanced between me seeing how many great things they have to look forward to, at the same time how much I wouldn't do it again.
It feels like a balance that leaves me very clear and at peace.

Q. In what ways wouldn't you do it again?
ANDRE AGASSI: Because I did it (laughter). Because I did it.


Är du konstruktiv?

101678-15

smut  (smt)

a. Obscenity in speech or writing.
b. Pornography.




är det gåtfulla "djuret" meningshorisonten?

Böcklin
                                      
Insel der Toten av Arnold Böcklin

Studier av djur för att förstå människor, vadan det antagande det bygger på och den relation som finns mellan begreppen "det djuriska" & "det mänskliga"?
    Är det djuriska den meningshorisont som ger det mänskliga dess innebörd?
    Är detta ett problem? Om inte, vilken plats har då den biologiska metafysiken tagit i den symboliska ordningen?
    Världen de levande gives möjlighet att förstå, erfara och artikulera sina meningsprojekt i skulle kunna falla under begreppet kultur, och om naturen, det djuriska och det mänskliga  först där låter sig bli begripligt, följer:  den "nakna världen av fakta" är ett begreppsligt oting.
    Det mänskliga liksom det djuriska bör kanske uppfattas som lik-ursprungliga: dvs ingen tillägnelse av erfarenhet eller mening det symboliska förutan, språket. 
    Tvingade symbolisk ordning, tid, plats, språk; konturerna för öde och gemenskap blir kanhända möjliga att urskilja. Det djuriska och det mänskliga är inte avgörande, långt från avgörande i ambitionen att förstå meningen med att vara. 
    Uppgiften ska axlas.
    Fascismens vänlighet tvingar den ovillige leder den villige.

fascismens vänliga ansikte II

                              DDR              

Se på denna man, låt blicken dröja vid hans blick, hans antydda leende, hans hållning. 
fascismens vänliga ansikte är funnet.
                             


tvång i fingrarna

med tvekan - men med ett levande tvång i fingrarna - artikuleras ur, in och genom stämningen en förvissning om att det är ej alla förunnat att ta till orda med lätthet.

RSS 2.0