becqon

Att läsa vad någon skrivit och på det läsa kommentar till det skrivna och sedan kommentera den kommentaren, nej!
    Det som följer är en händelse på becqons blogg. Någons borttappade anteckningsböcker, upphittarens bortappade manus och den förmodat fiktive mottagarens absoluta frånvaro.
becqon vet att följande text skickats utan avsändare.  För övrigt anser becqon: Rösta här.

"Fattar inte att jag skriver till dig. Pennan löper över raden- trots jävla allt - fixerar min blick på själva spetsen, fingrarna och mitt hårda grepp om pennan.

   
    En park. Det började ljusna, sommarnatten var ljum, men känner ingen doft, kanske skräp.Fukten steg upp ur marken, på en bänk satt ett par, hånglandes, lite djärvt - varför skulle han annars stå på knä med sitt huvud mellan hennes ben?

    Jag gick trots det förbi, lät mig inte hindras, men sökte vara diskret och vände bort min blick när jag kom alldeles nära.

    Nu minns jag, det var en lördag, jag gick till Tantolunden för att inspektera följderna av det som den nu avsomnade nykonservativa tidskriften Salt kallat "det årliga sodomitjippot". Kanhända en något grov karakterisering av en stockholmsk begivenhet som nu är lika självklar som en gång vattenfestivalen.

Att ej stanna eller göra halt i ett schematiskt och lättöverskådligt beskrivande eller i en inträngande skissering av 'det', 'saken', 'det' om vilket 'det' talas, vidden av konnotationer och allusioner som kanske låter oss finna begreppet 'diskursivt objekt' ej för långsökt....

    Suck, det är tröttsamt att leva, att skriva är än värre, det är avgjort att föredra läsning framför skrivande, seende framför förstående.

    Schematisk, snubblande på tröskeln till att skriva mig fram. Tvekan, javisst, fruktansvärd förbannad tvekan, tvivel och andras blickar på mina händer.

Min barndomsort är solig. Det är kanske inte varmt, men soligt. Kommunen anordnande resor till sjön. En av ledarna kallades Svartis. Var hon mörk, jag tror det. Minns henne för att hon kunde springa barfota helt obehindrat på grusvägen utan att hennes fötter tycktes fara illa.

    Gamla volvobussar hämtade oss barn på torget. En av förarna var allas favorit, han var den ende som tog sig för att köra om de andra bussarna på den långa rakan vid sjön på väg hem. Han körde om när han fick chansen, vi jublade i vår glädje. Vi pressade oss upphetsade mot fönstren när vi passerade de andra bussarna och till vänster stod den en gång viktiga fabriken.

    Finns en doft förknippad med detta: solvarm apelsinsaft i Tupperwaremuggar med lock. Smörgåsar mamma lagt ner i påsar. Tror hon var orolig varje gång jag åkte. En oro hon fått leva med.

Jag söker ej säga mer än så, ej berätta en historia....så tröttsamt att komma ihåg, genomleva stämningens tryck; vanan att minnas, detta beteende som onekligen hemsöker vissa av oss för vilka det egna livet kommit bli ett svar på en fråga vi själva inte har ställt.

Onekligen kom världen till där, på orten, den platsen, rummet: en värld uppenbarad och storslagen emedan min barndomsort var platsen för min anspända och stränga medvetenhet om dess litenhet.

    Min plats i världen där gud hade ensamrätt på själva begreppet värld! Kanske har jag inte sagt det, men gud kom tidigt med i bilden; med gud blev det en bild, med gud kom världen till just på orten.

    Ord återkommer, vissa fraser, vissa ordfigurer. Så tröttsamt. En klen tröst är att det låter mig fundera över de ordens otänkta möjligheter.

Hittar på. Allvarlig. Utan tyngdpunkt, likt den som självklart behärskar pianot, som kan noterna och vet att spela, men saknar känslan. Det rätta tempot: Lento. Förtroendet för den förmodade läsaren måste vara stort. Den enda trösten: läsarens överseende; en tröst som ej förunnas pianisten.

Den disciplin som fordras för att uppnå överskattade målsättningar är intet i jämförelse med den som krävs för att skriva, leva och dö obemärkt. Låta arbetet med texten vara arbetet, utan att bedöma med främmande röst.

Ögon sluts, händer rör sig långsamt. Hoppas kanske denna dag. Mun ler, avskyr bekännelse, men....är det en möjlighet som gives, att tala utan idé om "äkta", "vara på riktigt", skriva för att ha "något att säga"?

Författaren Thomas Mann säger någonstans att "författare blir bara den som har särskilt svårt att uttrycka sig".

Men det är just det: Att "ut - trycka sig". Nej, ut finns inget att trycka, det som finns är tangenter att trycka ner i ojämnt tempo.

Ser på orden. Att läsa lento, att läsa...utan att tro mening står att finna någon annanstans än i ögonens löpande rörelse: mening, mönster, urskiljs för den som har öra att höra med. Denna paradox: att i läsande höra. Stämningens anslag.

Den tyske filosofen Heidegger artikulerar och stipulerar ett stämningsbegrepp, ger stämning status som är allt annat än ett flyktigt tillstånd:

"Stämningen gör det uppenbart 'hur det står till med en'. Inom detta 'hur det står till med en', bringar stämdvaron varat in i sitt 'där'".

Och vidare:

"I stämdheten är tillvaron alltid redan stämmningsmässigt upplåten såsom det varande åt vilket tillvaron har överantvardats i sitt vara, nämligen såsom det vara den måste vara på existerandets vis." (Varat och tiden, s.176,177)

Existerandet, förbehållet de levande, tvingar tanken på den egna friheten att stå tillbaka till förmån för hur stämningen, likt ödet ingen frågar efter, står att känna i varje rörelse, gest och förgripande - hur lätt är det inte, förväg höra ett rim i en sång du aldrig hört?

Ingen talar som den vill, språket befaller, leder den villige och tvingar den ovillige.

Språks fascistiska vänlighet hemsöker och upplåter således existensen i stämningen,'hur det står till med en': våldsamt, med nödvändighet ömt och med geometrisk skärpa, men med bibehållen känslighet för hur den klara geometrin - likt det antika Alexandrias stadsplanering - skänker en sällsynt levande och skör följdriktighet åt den egna avsikten som först i retrospekt måhända kan skönjas.

Återvänder till Thomas Bernhard, författaren för den som åstundar friden som endast kanske ges den som givit upp ett fåfängt hopp:

"Om man inte ger sig iväg tillräckligt tidigt (...) är det plötsligt för sent och man kan inte längre ge sig iväg. Plötsligt står det klart, att man kan göra vad som helst men inte ges sig iväg. Detta problem att inte kunna ge sig iväg, inte kunna förändra något längre, sysselsätter en sedan hela livet".

Detta är kärlekens begärda tvång, dess våldsamma ödmjukhet: "att inte kunna förändra något längre" för det "sysselsätter en sedan hela livet" .

Kärlek välkomnad som innerligaste möjlighet. Där.

Seende orden. Läsande, lento, slutande blicken - stannande, andandes.

Berätta en historia, skildra och gestalta, tydliggöra med en generaliserbar psykologisk skärpa, upplåta och exponera stämningen någon kan känna igen sig i...

Nej, skriva själva riktningen och vara trogen, med idiosynkratisk hänsynslöshet med blicken fäst på förbannad benägenhet att förväxla ambition & megalomani med djup & innerlig avsikt - för det finns blygsamhet som bedrar: jag förväxlas med subjekt och när förväxling är malign får någon för sig att något väsentligt blivit sagt.

Att leva med frustration utan att substansialisera, att med huvudet i händerna fostra benägenheten att avstå, till att bli produktiv, att erotisera tvång, att tänka i presens particip: tänkande.

Att monoton lyssna till takten, att rytm inte är avsett för text, men för läsande. Återvända, läsa:
But we do not want to get anywhere.

En deprimerande aspekt är att "allt (...) plötsligt antagit den dystra färgen hos den, som inte längre ser något annat än döendet och som inte tycks uppfatta sin omgivning som något annat än ett enda döende." (Thomas Bernhard)

Även i detta står fascismens vänlighet att urskilja, hur tvånget och det egna ödets angelägenhet kommit att ges ett språk; mening som gäckar och förför med samma lätthet som ord inte kan avstås ifrån att läsas.

Uppbrottet har här den plats det förtjänar.