Psykoanalys och subiectum

Blade2


I psykoanalys
(talar nu om den egna erfarenheten av lägga sig på en divan, ta till orda, tystna, vänta, finna hur tårar stiger upp i ögonen, hur gråten drar ihop halsen, hur orden förvånar men ändå sägs med självklarhet, hur meningsskeendet äger rum, äger egen kraft, en riktning: immer vorvärtz die Richtung ist egal; hur minnande och finnande möter, viks in och fälls ut i talet och för den egna blickens förändring; hur talet tvingar och betvingar, hur associationer lever, hur analytikern och dennes interventioner ter sig meningslösa ömsomt oanat kraftfulla, hur det han säger så gärna uppfattas som smicker, men hur det egna blir frågvärt samtidigt med betvivlat ner i djupet av den egna bristens makt över allt. Ja, allt! Dess makt är allomfattande, bristen usurperar själva föreställningen om "allt" och lika självklart som okänsligt glider den förbi den filosofiska skepsis som vidlåder vissas karaktär som en andra natur - en skepsis som är att förstå som tankens ticks, en självklar beteendemodifikation som är en stilla nåd att bedja om; ty vem är betjänt av det egnas tyranni, vem kan hävda, i skuggan av det ännu ej sagda men i varje uttalande föregripna, att "jaget" är av intresse för någon annan än den som lyssnar och talar?
Förfäran är att vänta, ingen utväg att hoppas på, du ligger där du ligger, du säger det du säger, du tiger när du tiger och stämningen regerar över viljans makt; "viljan" som mer och mer visar sig vara den illusion av verklighet den alltid varit. "Att något alltid varit", är det egna uppvaknandet ur "jagets" dröm om sig självt till  Subjekt.) står inget att fatta, inget att se, endast talet fortsätter och avslutas på utsatt tid.

det bildade samtalets slut.





Saknar hur tanken en tid kändes klar, ja, som vore tanken någons, alldeles egen. Fryser med hur orden tränger sig fram längs möjligheter som står upp i halsen, som kränger sig fram, längs raden åt höger, utan en enda historia att berätta. Varken skeptisk eller förvissad.
Återigen, hur tröttsamt är det inte, att känna igen figurerna träda fram i det som skrivs, hur trycks inte ledan ner i varje tangent, i varje jävla ögonblick - och i allt lever inbillningen om sägande, och en sorts svartsynt fåfänga hoppas på skrivande, på skrivande upplåtande, att en riktning ska uppenbaras, motivet reproduceras, att det evigt återkommande gives skäl att triumfera på föreställningen om något nytt.
Kravet på det bildade samtalet är ett, att tala ett annat.

rings

Ikonoklast

anguish

Nej! en bild säger inte mer än tusen ord. en bild säger inte ett skit. inte ett jävla skit. bilder talar eller skriver inte.
"en bild säger mer än tusen ord" är en skitmetafor, ett symtom på ovilligheten att ta itu med det teoretiska arbetet.
ett arbete som till begreppet vill föra det som bilden förför oss till: att tiga instämmande och ge oss hän åt allsköns stämingsbrytningar. Nej, finner detta vara en ovärdig befrielse, förtäckt tyckande som inte motsvarar den angelägna uppgiften man kan kräva av en intellektuell. Bilden förför. Begreppet förgör. Anden gör levande.
Åter till Ernst Jüngers citat från Eumeswil:


"Att precisera det otydliga, att skarpare bestämma det obestämda: det är uppgiften för varje utveckling varje tidslig ansträngning. (---)
Bildhuggaren står till en början inför det råa blocket, den rena materia som omsluter varje möjlighet. Materien svarar mejseln; mejseln kan förstöra den eller befria livets vatten, andlig makt ur den.
Även för mästare vilar dessa möjligheter i det obestämda; de beror inte helt av hans vilja."

Widerholen: frestelsen är stor, att tala här som om alla "borde tänka", men inte.
Uppmuntrar ingen att tänka, läsa eller formulera en subjektiv krititk av filosofin eller konsten eller något annat heller för den delen. 
Förnuftets apoteos ställs inför det angelägna som grekerna avskydde som mest både hos sig själva och andra: misologen, förnuftshataren.

"Could it be said, that somewhere along these lines in the work of signification, the friendly face of fascism is to be recognized?"

döv längtan

en dag. i ljuset av ett blekt sken. stilla. en blick från ett foto som stirrar på dig och ingen annan är här. en döv längtan efter något annat, en annan dag, en tid ämnad för storverk, är det för mycket att hoppas på, är det för mycket att hoppas på?
om så vore, vad vore ett verk att hoppas på? socialismens poetik är så trist så vad återstår?

Tillvarons gissel

fosterskalle



tillvarons egen benägenhet att förfalla, som vore det inte nog, nej, den ska gotta sig i sitt elände, förväxla vad den tycker med att tänka. försvara det egna slaveriet som vore det den högsta frihet.
tillvarons egen benägenhet är dess avgrund, en avgrund oss given att uppskatta som den egna dödens död.
 

Begäret efter begärets ort, Becqons cut


Context and Expectations


      Kontext & Förväntan


Följande mail är ett svar på en fråga. Johannes Jäger har tagit sig tid att svara på den, något Becqon aldrig skulle göra.
                                                                      ---



"From: "xxxxx andersson" <xxxxxxxxxxxx@hotmail.com>
To: [email protected]
Subject: nyfiken
Date: Wed, 01 Nov 2006 19:24:27 +0100

På vilket sätt är "begär" ett intresse hos dig?


xxxxx - inte utan viss nyfikenhet tar jag till orda. Har haft ditt mail uppslaget under 20 min nu, återvänt till det, gång på gång.
Funderar över huruvida jag ska tala i första person singular, säga "jag" eller inte.
Ta till orda om begäret som becqon aldrig skulle göra - becqon talar aldrig i första person.
Men detta sammanhang är ju något mer privat och onekligen känns det frestande att svara på din fråga som om jag förstod den i all sin bedrägliga enkelhet.
Återvänt till becqons sida för att se hur det står i presentationen.
Kan inte vara för noga för att svara på din fråga, ingen detalj är för liten för att inte kunna vara av avgörande.
"Mina intressen" står det som överskrift varefter det står uppradat i fallande ordning: "text", "böcker" och: "begär".
( bryder mitt sinne med vem du är, eftersom du ställer becqon frågaan, som om det skulle ha betydelse för mig & hur jag skulle svara. Din fråga, producerar tankar, oväntade och självklara om vartannat.)
Men låt mig, ja, låt mig, trots min pratighet, säga något om hur jag uppfattar frågan.

I frågan står något eftersökt att finna, och det är en frestelse att försöka lura ut vad det är just du frågar efter, ja, du är naturligtvis bekant med detta, men låt mig fortsätta; upprepar frågan: "På vilket sätt är "begär" ett intresse hos dig?"

Ponera att du nöjt dig med: "På vilket sätt är "begär" ett intresse?"  Det skulle  givit intrycket av en sorts allmän undran beträffande becqon (kanhända), det orimliga eller rimliga i att ha "begär" som intresse eller det underliga att ha "begär" som intresse, eller rentav, en undran, mycket impertinent sådan, lite nyfiket: "på vilket sätt kan "begär" vara ett intresse överhuvudtaget, menar becqon sex?"
Du förstår vad jag säger, I'm sure.

Men nu lyder inte frågan så, utan: På vilket sätt är "begär" ett intresse hos dig?

För det första, det finns något i syntaxen som "stör" becqon. Det har gått så långt att jag slagit upp standardverket på temat: Svenskt språkbruk, ordbok över konstruktioner och fraser.

xxxxx, du måste förlåta mig, men om det är en tröst så är denna text något av ett enda långt svar på vad "begär" kan vara för sorts intresse "hos becqon".

Språk, ort där begär upplåter gestalt.

Jag intresserar mig för hur begär i becqons eget liv tar och givits gestalt. Tror jag menar hur studier i viss filosofi och psykoanalys kommit att möjliggöra ett seende för hur begärets skepnader i det egna och andras liv låter sig narrativiseras. Funnit att själva begreppet är fruktbart att tänka. Där andra ord kanske skulle användas så låter begärsbegreppet becqon tänka på ett bättre sätt kring fantasi/verklighet, förnuft/oförnuft, omedvetet/medvetet.
Begärets metamorfoser ter sig önskvärda att - om inte annat in abstracto -  vara trogna i språk, även om att vara sitt begär troget in concreto vore många gånger ett misstag.

Hoppas jag svarat, om inte på frågan, så i alla fall (mot-)svarande.
Finner det onekligen spännande att ställa en motfråga av typen: "vad får dig att fråga om becqons begär, vad säger det om ditt?", men jag ska avhålla mig. Undrar vad becqon skulle gjort?"


Nådens uteblivna gåva




Yukio


trött och led vid tanken att fortsätta, led vid tanken att skriva dessa rader. vet, vet hur trist det måste att vara att läsa detta. led vid tanken att du läser dessa rader med stämning i kroppen som påminner. dras till undergångsstämningen. i hopp om att något till slut ska stå på spel i en värld utan uppgift, utan storhet,  värld utan möjlighet, utan nådens gåva.

Ö

när tiden är en fiende i själen, i allt som sägs, som vore det gripet ur luften, som vore frågan efter "vem du är" att vara en ö du inte hittar på.

Gång på Gång

Böcklin


Inte en enda tanke låter sig formuleras. Inte en enda. "Vad det ska tjäna till"? Hur lätt är det inte, olidligt lätt, att ta till orda och låta fingrarna bara löpa över tangenterna. Återvända till figurer som repeterar sig, gång på gång, gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång,gång på gång......se hur mönster står att finna i en monotoni som påminner om livets eget långsamma utslocknande.

RSS 2.0