i kretsen av precisa intressen, ett brev.
Följande brev publiceras.
"Kamrat, hoppas det är väl med dig och skickar i all hast ett svar på ditt brev. Det kom fram! Jag fastnade för dina tankar rörande våra behov, särskilt det du hävdar är våra basbehov, som fanns det nakna fakta.
Är det möjligt att lite försiktigt kritisera innebörden av basbehov? Om basbehov är ett sorts antroplogiskt begrepp som betecknar vad människor i allmänhet behöver för att leva, visst, det är sant.
Men det är också en truism. Ty det är inte behoven "i sig" vi talar om, inte jag i alla fall, utan om den form de fått, tagit, tvingats in i. Vårt behov av mat har givits en form (affär, pengar, produktion, lönearbete, råvaror, olja) som inte kan skiljas från behovens mening för oss. Deras mening kan inte på ett trovärdigt sätt artikuleras utanför den kapitalistiska logiken.
Som vi båda vet ligger det i Kapitalets intresse att reproducera de villkor som möjliggör fortsatt exploatering av arbetskraften.
När nu denna reproduktion inbegriper hur vi arbetare betraktar våra behov (bortser nu från de uppenbara, mat, sömn, vatten,värme), dvs. när man med Althusser kan påpeka att människor inte förhåller sig till sina livsvillkor utan de förhåller sig till sina föreställningar om dem, så blir den kritiska frågan för oss: hur lever jag mitt liv?
( Är medveten om hur idealistiskt och individcentrerat detta kan låta, men dessa frågor kan naturligtivs inte besvaras genom att "lyssna till sig själv" utan bör förstås som aspekter på gemenskapen vi delar. Maslow i all ära, men givet en materialistisk förståelse av "oss själva", så förföljer frågan oss ända in i vårt mest intima.)
Vi marxister är konservativa i ett avseende: vi vill skapa förhållanden värda att bevara. Hur skapa något, givet att vi vill negera vår egen existens som arbetare? Kanske finns det en sorts filosofisk tröst i Castoriades ord om att
"...totaliteten av det som är är aldrig så totalt och fullständigt bestämd att den skulle kunna utesluta (omöjliggöra) att nya bestämningar uppstår."
Vår klasstillhörighet är en påtvingad reproduktion av våra liv som tillhörande just arbetarklassen. Det finns inget att vara stolt över i det. Att förgöra kapitalet är bland annat att göra slut på romantiska föreställningar om arbetaren som någon sorts grund på vilket samhället vilar, det nuvarande och det kommande, som många fortfarande hoppas på. Théorie communiste säger det kraftfullt:
"Självorganiseringen formaliserar arbetarklassens och kapitalistklassens oförenliga intressen i kampen för dagskrav. På detta sätt skapas det nödvändiga moment då klasstillhörigheten uppträder som ett externt tvång. Självorganiseringen är den form som kommer att vara startpunkten för kommuniseringen av förhållanden mellan individer, men kommuniseringen sker mot den."
Beträffande en annan sak du nämner, så vill jag påstå att jag inte sagt det du säger. I förra brevet skrev jag : "Vi marxister är konservativa i ett avseende: vi vill skapa förhållanden värda att bevara. Hur skapa något av det slaget, givet att vi vill negera vår egen existens som arbetare?"
Tänker mig att det är en lapsus bara. För det stämmer verkligen inte att vi marxister vill skapa värden, vi vill skapa en värld där talet om värden - kanske - en dag kan bli angelägen. Blir lite osäker på ditt sätt att tala om värden.
Uppskattar dina synpunkter och vill avsluta med att endast påpeka att utanför Kapitalet finns inget. Kapitalet döljer inte något, utan det är som bekant havande med sin egen undergång.
Tänker mig att vikten av att utveckla kommuniseringsstrategier som matchar utvecklanden av " nya" begär: Tänker på karriär, jobb, välstånd, platt-tv, etc....eller likande, hur ser arbetarnas begär ut? Hur ser dina och mina ut, var tangerar dem en konventionell politiskt omedveten människas? Jag vet, det låter banalt, men den reflexiva praxis som vi i vår dialog står i kan inte vara främmande för den subjektiva aspekten av den objektiva i-världen-varon.
En sak till: Reproduktionen av våra behovs tillfredställande, påminner mig om berättelsen mannen som blev instängd i en igloo och andades till döds. ( Läs kommunalarbetaren, ett utmärkt exempel på hur man romantiserar stoltheten över att göra ett bra jobb och att arbetare är proffs, dugliga! Inte ett ord om löneslaveriet. Så klart. Hur skulle de kunna tala om det?)
Tankarna drar iväg. Det jag skriver hänger inte ihop. Låter det vara fragmentariskt.
Från ord till handling. Ja, hur se på reflexiv praxis?
Jag har tagit djupa intryck av gruppen Théorie communiste. In summa så formulerar de vad jag på ett mer personligt vis försökt artikulera:
"Självklart bryter proletariatet med sin tidigare situation när det organiserar sig självt, men om detta brott endast är proletariatets »frigörelse» av sin verksamhet utan kapitalet, omorganiseringen av vad det är, snarare än förgörelsen av sin tidigare situation, det vill säga om proletariatet förblir självorganiserat, om det inte överskrider detta stadium, kan det endast besegras."
Kamrat, uppskattar detta samtal och hoppas jag inte i för hög grad förhindrar förståelse genom min överlastade stil.
Vänligen Johannes Jäger"
Du hade skrivit på min blogg och undrat om jag har slutat skriva. Jag väljer att besvara här via din egen kommentarfunktion, även om det kanske inte riktigt är rätt plats.
Jag har dåligt med tid att skriva texter nu, eftersom mina universitetsstudier blir mer och mer tidskrävande. Jag lade dock upp några texter, eftersom du efterfrågade det.
Förmodligen kommer jag få tid över att skriva i sommar. Jag vill skriva om Tamilska Tigrarna, mer om Blekingegadeligan och kanske något annat, men jag har inte så många idéer till vad jag kan skriva om längre. Det känns som att jag redan har skrivit om allt möjligt. Jag börjar bli uttömd på åsikter och har inte längre så många saker kvar som är intressanta att behandla.
