becqon

Arbetet med begrepp i det "ingenstans" som kontext måhända är, där begrepp visar och döljer, står homo själv ej att finna.
Där, ingenstans, framstår homo som tänkvärd, oavslutad och ständigt angelägen: ty masken döljer det faktum att den inte har något att dölja.

De som uppfattar, kanske till och med menar att "de själva" är ett tänkvärt problem, rentav en frågvärd fråga, kanske skulle uppfatta föjlande tanke provocerande: vem du är, är ej en fråga som kan besvaras.

Den förmodat  djupa fråga om varför det finns något snarare än intet, är inte frågan att besvara, emedan du existerar; för existensen är frågan "att vara eller inte vara?" avgjord på förhand(det är en replik i en pjäs!); eller kanske bättre: den är tom, den ligger framför oss, den är tänkt, den är kanske gåtfull, men ej angelägen som sådan.

"Att vara eller inte vara?", som vore svaret att vänta på. Frågan, frågan!, fokusera på frågan.
Den når inte in i existensen, dess mysterium, den är ej existensens fråga, den ger bara sken av att vara det. Den är en trojansk häst.

I antikens Korint stod två tempel sida vid sida: det ena Våldets, det andra Nödvändighetens.
Att tänka det egna med vördnad för dessa två tempel är uppgiften.