becqon

Saknar hur tanken en tid kändes klar, ja, som vore tanken någons, alldeles egen. Fryser med hur orden tränger sig fram längs möjligheter som står upp i halsen, som kränger sig fram, längs raden åt höger, utan en enda historia att berätta. Varken skeptisk eller förvissad.
Återigen, hur tröttsamt är det inte, att känna igen figurerna träda fram i det som skrivs, hur trycks inte ledan ner i varje tangent, i varje jävla ögonblick - och i allt lever inbillningen om sägande, och en sorts svartsynt fåfänga hoppas på skrivande, på skrivande upplåtande, att en riktning ska uppenbaras, motivet reproduceras, att det evigt återkommande gives skäl att triumfera på föreställningen om något nytt.
Kravet på det bildade samtalet är ett, att tala ett annat.