Identitet, fiktion och den anonyma texten, del II
Strukit på slutet, trogen en idiosynkratisk hänsynslöshet. Rösta på becqon här.
Kerstin Söderholm (1897-1943)"I Identitet, fiktion och den anonyma texten, som becqon haft den förförda vänligheten att publicera, stod ett namn att finna i min text: Kerstin Söderholm. Det citat som den anonyme författaren återger gav intrycket på mig att inte vara hela citatet. Mycket riktigt, författaren har valt det första två orden, "Sanningen är" och den sista strofen, "de sista förtvivlade blickarna hos en människa, när allt hopp är slut."
Efterforskning ger vid handen att strofen ingår i en rad "Reflexioner" och lyder i sin helhet:
Sanningen är ett levande frö och en spirande planta —
och den är den kallnade jorden en höstdag och de sista
förtvivlade blickarna hos en människa, när allt hopp är slut.
Söderholm verkar vara en poet i den anonyme författarens smak. Tematiken i den efterlämnade texten återfinns på nästan varje sida i den lilla urvalsutgåva av Söderholm som ligger här vid tangentbordet, Kerstin Söderholm Dikter och Prosa, I urval av Kerstin Berggren och Hadar Vessby.
Utgivaren Hadar Vessby tackar en viss Fil. dr på försättsbladet med orden "Med varmt tack för svenska akademiens anslagsstöd."
Några citat från Söderholm är på sin plats för att kanhända kasta ljus över författaren till den anonyma texten.
"Jag vill slitas som tändstickan mot sitt plån
och gå under i min egen låga"
" — Undergången själv har blottat livets källor
i det inre.
Undergångens livsflod
fyller mig till bristning."
" vår ödesmärkta salighet
att stupa för vårt eget svärd."
" — Har någon hört spelet från det innersta slutna gemaket
kommer han aldrig mer ut —"
"Någonting har skett för längesedan
— när jag ännu nästan var ett barn,
någonting jag aldrig mera
kunde vakna ifrån till livet."
Har för avsikt att ta den anonyme författaren på allvar och hoppas att....."
Någon måtta får det vara. becqon tar avstånd från fortsättningen och kommer ej mer låna denna plats åt främmande röster och avsikter.
Identitet, fiktion och den anonyma texten, del I
Att läsa vad någon skrivit och på det läsa kommentar till det skrivna och sedan kommentera den kommentaren, nej!
Det som följer är en händelse på becqons blogg. Någons borttappade anteckningsböcker, upphittarens bortappade manus och den förmodat fiktive mottagarens absoluta frånvaro.
becqon vet att följande text skickats utan avsändare. För övrigt anser becqon: Rösta här.
≠
Följande skriftfragments författare är för publiceraren obekant, vissa saker tyder på att fragementen är skrivna i år eller förra året. Kanske tidigare. Texten är tagen ur en efterlämnad anteckningsbok.
Texten saknar tydlig riktning, fragment överlappas utan tydlig eller skälig anledning. Texten Publiceras inom citationstecken utan någons medgivande. (Här låtit styckeavstånden stå för alla skiftande avstånd som finns i det handskrivna orginalet.)
∞
"Fattar inte att jag skriver till dig. Pennan löper över raden- trots jävla allt - fixerar min blick på själva spetsen, fingrarna och mitt hårda grepp om pennan.
En park. Det började ljusna, sommarnatten var ljum, men känner ingen doft, kanske skräp.Fukten steg upp ur marken, på en bänk satt ett par, hånglandes, lite djärvt - varför skulle han annars stå på knä med sitt huvud mellan hennes ben?
Jag gick trots det förbi, lät mig inte hindras, men sökte vara diskret och vände bort min blick när jag kom alldeles nära.
Nu minns jag, det var en lördag, jag gick till Tantolunden för att inspektera följderna av det som den nu avsomnade nykonservativa tidskriften Salt kallat "det årliga sodomitjippot". Kanhända en något grov karakterisering av en stockholmsk begivenhet som nu är lika självklar som en gång vattenfestivalen.
Att ej stanna eller göra halt i ett schematiskt och lättöverskådligt beskrivande eller i en inträngande skissering av 'det', 'saken', 'det' om vilket 'det' talas, vidden av konnotationer och allusioner som kanske låter oss finna begreppet 'diskursivt objekt' ej för långsökt....
Suck, det är tröttsamt att leva, att skriva är än värre, det är avgjort att föredra läsning framför skrivande, seende framför förstående.
Schematisk, snubblande på tröskeln till att skriva mig fram. Tvekan, javisst, fruktansvärd förbannad tvekan, tvivel och andras blickar på mina händer.
Min barndomsort är solig. Det är kanske inte varmt, men soligt. Kommunen anordnande resor till sjön. En av ledarna kallades Svartis. Var hon mörk, jag tror det. Minns henne för att hon kunde springa barfota helt obehindrat på grusvägen utan att hennes fötter tycktes fara illa.
Gamla volvobussar hämtade oss barn på torget. En av förarna var allas favorit, han var den ende som tog sig för att köra om de andra bussarna på den långa rakan vid sjön på väg hem. Han körde om när han fick chansen, vi jublade i vår glädje. Vi pressade oss upphetsade mot fönstren när vi passerade de andra bussarna och till vänster stod den en gång viktiga fabriken.
Finns en doft förknippad med detta: solvarm apelsinsaft i Tupperwaremuggar med lock. Smörgåsar mamma lagt ner i påsar. Tror hon var orolig varje gång jag åkte. En oro hon fått leva med.
Jag söker ej säga mer än så, ej berätta en historia....så tröttsamt att komma ihåg, genomleva stämningens tryck; vanan att minnas, detta beteende som onekligen hemsöker vissa av oss för vilka det egna livet kommit bli ett svar på en fråga vi själva inte har ställt.
Onekligen kom världen till där, på orten, den platsen, rummet: en värld uppenbarad och storslagen emedan min barndomsort var platsen för min anspända och stränga medvetenhet om dess litenhet.
Min plats i världen där gud hade ensamrätt på själva begreppet värld! Kanske har jag inte sagt det, men gud kom tidigt med i bilden; med gud blev det en bild, med gud kom världen till just på orten.
Ord återkommer, vissa fraser, vissa ordfigurer. Så tröttsamt. En klen tröst är att det låter mig fundera över de ordens otänkta möjligheter.
Tänker på de som till synes utan hinder skriver, de för vilka språk är transparant, och inte den sten att snava på. ' Sanningen är (---) de sista förtvivlade blickarna hos en människa, när allt hopp är slut' KS."
Vid närläsning av de till synes banala anteckningarna märks de intima svårigheter som står på spel för författaren: minne, skrivande, begrepp, barndom och hur ge tvivlet gestalt i tiden. Författaren är onekligen bekant med både filosofi och teologi. Det finns ett par markörer, kortfattat: "den sten att snava på", Nya Testamentet, "att föredra läsning framför skrivande, seende framför förstående", (parafraserat från 'Orons bok' av Pessoa). Kontinentalfilosofisk tematik med psykoanalytisk anstrykning känns igen. Det finns ett tilltal i första meningen och ett citat som avslutning (troligen Kerstin Söderholm, men det har inte bekräftats) som ger intryck av att fragmenten skulle ingå i en större enhet, en sorts brevessä som i flera avseenden påminner om, om än inte lika högstämt, Hugo von Hofmannsthal's Lord Chandos brev.
Att tänka mellan Våld & Nödvändighet, del I
Arbetet med begrepp i det "ingenstans" som kontext måhända är, där begrepp visar och döljer, står homo själv ej att finna.
Där, ingenstans, framstår homo som tänkvärd, oavslutad och ständigt angelägen: ty masken döljer det faktum att den inte har något att dölja.
De som uppfattar, kanske till och med menar att "de själva" är ett tänkvärt problem, rentav en frågvärd fråga, kanske skulle uppfatta föjlande tanke provocerande: vem du är, är ej en fråga som kan besvaras.
Den förmodat djupa fråga om varför det finns något snarare än intet, är inte frågan att besvara, emedan du existerar; för existensen är frågan "att vara eller inte vara?" avgjord på förhand(det är en replik i en pjäs!); eller kanske bättre: den är tom, den ligger framför oss, den är tänkt, den är kanske gåtfull, men ej angelägen som sådan.
"Att vara eller inte vara?", som vore svaret att vänta på. Frågan, frågan!, fokusera på frågan.
Den når inte in i existensen, dess mysterium, den är ej existensens fråga, den ger bara sken av att vara det. Den är en trojansk häst.
I antikens Korint stod två tempel sida vid sida: det ena Våldets, det andra Nödvändighetens.
Att tänka det egna med vördnad för dessa två tempel är uppgiften.
Skriva, läsa & tankens erotisering
Berätta en historia, skildra och gestalta, tydliggöra med en generaliserbar psykologisk skärpa, upplåta och exponera stämningen någon kan känna igen sig i...
Nej, skriva själva riktningen och vara trogen, med idiosynkratisk hänsynslöshet med blicken fäst på förbannad benägenhet att förväxla ambition & megalomani med djup & innerlig avsikt - för det finns blygsamhet som bedrar: jag förväxlas med subjekt och när förväxling är malign får någon för sig att något väsentligt blivit sagt.
Att leva med frustration utan att substansialisera, att med huvudet i händerna fostra benägenheten att avstå, till att bli produktiv, att erotisera tvång, att tänka i presens particip: tänkande.
Igen: att skriva själva riktningen och vara den trogen, ja, vara den trogen utan hopp om att komma någonstans:
Merely to say the identical thing twice - language is language - how is that supposed to get us anywhere? But we do not want to get anywhere. (Heidegger)
Att monoton lyssna till takten, att rytm inte är avsett för text, men för läsande. Återvända, läsa:
But we do not want to get anywhere.
En deprimerande aspekt är att "allt (...) plötsligt antagit den dystra färgen hos den, som inte längre ser något annat än döendet och som inte tycks uppfatta sin omgivning som något annat än ett enda döende." (Thomas Bernhard)
Även i detta står fascismens vänlighet att urskilja, hur tvånget och det egna ödets angelägenhet kommit att ges ett språk; mening som gäckar och förför med samma lätthet som ord inte kan avstås ifrån att läsas.
Uppbrottet har här den plats det förtjänar.
är det gåtfulla "djuret" meningshorisonten?
Studier av djur för att förstå människor, vadan det antagande det bygger på och den relation som finns mellan begreppen "det djuriska" & "det mänskliga"?
Är det djuriska den meningshorisont som ger det mänskliga dess innebörd?
Är detta ett problem? Om inte, vilken plats har då den biologiska metafysiken tagit i den symboliska ordningen?
Världen de levande gives möjlighet att förstå, erfara och artikulera sina meningsprojekt i skulle kunna falla under begreppet kultur, och om naturen, det djuriska och det mänskliga först där låter sig bli begripligt, följer: den "nakna världen av fakta" är ett begreppsligt oting.
Det mänskliga liksom det djuriska bör kanske uppfattas som lik-ursprungliga: dvs ingen tillägnelse av erfarenhet eller mening det symboliska förutan, språket.
Tvingade symbolisk ordning, tid, plats, språk; konturerna för öde och gemenskap blir kanhända möjliga att urskilja. Det djuriska och det mänskliga är inte avgörande, långt från avgörande i ambitionen att förstå meningen med att vara.
Uppgiften ska axlas.
Fascismens vänlighet tvingar den ovillige leder den villige.
nattens tankar, ett heuristiskt försök
Mening kan kanske förstås som det öppna där själva samtalet sker; om talet inte uppfattas som något som sker i det öppna, där det talas, låter det som om meningen är en slutsats.
Talet låter sig då inte uppfattas som meningens egen rörelse i talet.
Det öppna är här heuristiskt förstått.1
Talet är meningens strukturerande (skillnader, metaforer, anekdoter, narratem etc).
Ty talet "informerar" inte - här taget i dess vulgära avseende - utan upplåter: meningen låter inte vänta på sig som vore meningen något att komma fram till, utan är själva den struktur som gör talet till tal, till det som menas med frågan: "men vad är meningen med det?"
1) "Heuristisk argumentation är en argumentation som inte kan betraktas som strikt och slutgiltig utan bara som möjlig och provisorisk, vars syfte är att leda till upptäckten av det aktuella problemets lösning."
Se mer om detta här.
Speer och det bedövade förståendet
"Ty då vi nu en gång är resultatet av gångna släkten, är vi också resultatet av dess förvillelser, lidelser och misstag, ja, förbrytelser(---)om vi dömer dessa förvillelser och tror oss själva frigjorda från dem, så är vi inte fria från det faktum att vi härstammar ifrån dem"
Friedrich Nietzsche(1844-1900) Om historiens Nytta och skada (s.57)
Gripen av Gitta Serenys biografi Albert Speer och sanningen (1997). Men det finns något i Serenys sätt, hennes strävan, som likväl ej låter saken (die Sache) komma i förgrunden, hur envist hon än söker "gripa" Speer. Hon står förlamad inför den "storhet" i vars tjänst Speer uppfattade han stod i. Hon når ej in i det "mysterium" som för Speer var hans livsluft. Hon når inte in, emedan det Speer minns, skrev och "nu" tycker om vad han minns, skrev och gjorde söker ursäkta eller förklara en livsväg, vars riktning endast hade en för ögonen, Führern! (innebörden av detta tänks inte).
I det försök som Serenys bok utgör finns inget som låter förstå att hon själv erfarit något av det Speer vittnar om. Detta är hennes enda styrka, att hon förmår skriva om något hon själv ej står in i.
Hon kan inte och förfogar heller inte över några möjligheter att se detta "icke-kunna", just för att Speer satts på den anklagades bänk och inte kan förmås att bejaka eller erkänna "det vidriga", "det avskyvärda" och "ofattbara" i någon annan form än skuldens.
De svårigheter Speer kan ha haft i sitt liv, i sin relation till modern och fadern och till sina två bröder kastar ljus över Speer, men ljuset ger endast kontur åt den skugga i vilken han levde sitt liv. Denna metafor är ansträngd och har kanhända ingen mening "i sig", men vill hävda tanken, att för att kunna uppfatta Speer så bör möjligheten tas på allvar: att det ej står i den enskildes makt att avgöra sitt öde.
Det som står att finna hos Sereny, något hon flera gånger påpekar, är de brytpunkter då det kunde ha gått annorlunda; men det är ju just det som gör hennes ambition så svår att förlika sig med, "att förstå Speer". "Förstå" är ett särdeles olämpligt begrepp; men det är tacksamt emedan Serenys själva projekt erhåller sin legitimitet från "förståendets" tyngd. Detta är olyckligt. Hon borde skildra Speer, ställa frågor, göra det hon gör utan att ha ett övergripande skäl, att förstå.
En blindhet har slagit de generationer som vuxit upp efter andra världskriget, en blindhet som förväxlats med insikt om det ofattbara i tiden 1933-1945. Det är anmärkningsvärt att Speer under rättegången greps av en skildring som berättar om en "vanlig" avrättning i Baltikum (20-30 människor) och inte av de stora siffrorna rörande massmördandet i lägren. Att storleken på projektet inte går att omfatta är inte skälet till att Speer grips av en "mindre" skildring. Det finns ingen större skildring än den mindre. Det finns inget större elände. Det gives heller inte att begripa eller omfatta det Stora i vad Speer trodde han var delaktig i, så länge vi menar oss veta att det "stora fasansfulla" (mördandet av judar, polacker, oliktänkande och alla andra som befanns misshagliga), det ofattbara, är den bakgrund emot vilken Speer ska "förstås".
Den avgjorda förlusten av liv, egendom, kommande liv, drömmar, barn, gives inte att uppskatta, men inte för att förlusten är för stor utan för att den ej har någon storlek. Den stora förlusten är ej fattbar emedan inte en enda människas död är fattbar. Att söka förstå Speer och hans tid, de ogärningar som han, medvetet eller ej, bidrog till att utföra är inte saken att förstå. Den innebörd som ordet "förstå" har är inte värd det sammanhang som exponeras.
Öde, storhet och kall är samtiden främmande - men ej som en brist utan som bedövat förstående.
Att tänka, bejaka och erkänna "det vidriga", "det avskyvärda" och "ofattbara" i annan form än skuldens är uppgiften att axla.
